De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

– Det här är som en park som samtidigt som den är vacker också producerar mat, säger Gwen Meyer.

De senaste åren har trenden med urbana jordbruk exploderat i Detroit och många andra före detta industristäder i USA. Det finns gott om central mark efter att industrier lagt ner och folk lämnat hus vind för våg på flykt undan arbetslösheten. Så nu förvandlas prima tomtmark till åkrar. Bara i Detroit finns minst 40 000 övergivna ­eller obebyggda tomter.

– Detroit har goda chanser att bli ett slutet matsystem där allt vi förbrukar odlas här i stan, säger Gwen Meyer.

Dit är det dock en lång väg kvar. Visserligen finns i dag minst 1 000 urbana jordbruk av varierande storlek i Detroit, men det handlar mest om ideellt arbete. Bara ett fåtal urbana jordbruk är vinstdrivande och hittills har lagstiftning som förbjuder försäljning av jordbruksprodukter odlade inom stadsplanerat område bromsat utvecklingen. De reglerna är nu på väg att göras om och på stadsbyggnadskontoret i en stad där arbetslösheten ligger över 30 procent är man positiv till urbana jordbruk:

– Urbana jordbruk har definitivt en framtid här, säger Marja Winters, vice direktör på stadsbyggnadskontoret i Detroit.

Förutom arbetsplatser och hälsosam mat är tesen att urbana jordbruk också har en brottsförebyggande effekt. Enligt en studie från universitetet i Pennsylvania så minskade allvarliga vapenbrott i staden Philadelphia markant i områden där övergivna tomter förvandlats till välskötta parkytor.

– Lafayette Greens har blivit en trygg plats där folk vågar mötas, oavsett om du är hemlös eller jobbar för något av företagen här i downtown, säger Gwen Meyer.

Ändå är det lätt att dra paralleller till Roms fall när man ser Gwen stå böjd över några stackars kronärtskockor där det tidigare reste sig ett ståtligt kontorshus.

Är det inte deprimerande att riva ett 14 våningar högt hus i centrum av en stad för att i stället börja odla grönsaker?

– Visst, det är jättetråkigt att Lafayette Building är borta. Detroit är en av USA:s äldsta städer och när vi river betydelsefull arkitektur så är det hårt. Å andra sidan hade vi inget val. Byggnaden höll på att rasa ihop. I stället för en parkingsplats så har vi nu ett urbant jordbruk som kan inspirera andra. Det är det positiva budskapet, säger Gwen Meyer.

Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

Ingen av dem var affärsmän, vilket borde ha sagt pizzakungen och radiopersonligheten Herman Cain en del om hans odds. Om man vill bli USA:s president utan att vara karriärpolitiker finns det bara en väg att gå – nationalhjältens.

Först ut av presidenterna utan politisk bakgrund var George Washington, vilket ger ett hum om hur högt ribban ligger. Därefter kom Zachary Taylor, generalen som ledde USA till seger mot Mexiko och erövrade Kalifornien, Arizona, New Mexico och Colorado under krigståget 1843. Tjugo år senare följdes Taylor av Abraham Lincolns krigsgeni Ulysses S Grant som kvalificerade sig för landets högsta ämbete genom att besegra sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget och rädda unionen.

William Howard Taft eller Herbert Hoover hade varken ett valt ämbete eller en hög militär befattning, men lyckades bli rikskändisar tack vare unika omständigheter. Taft på grund av att han utsågs till chefsförhandlare av president Theodore Roosevelt när USA köpte Filippinerna av påven efter det spansk-amerikanska kriget, och Herbert Hoover då han ledde USA:s storskaliga humanitära insatser för att undsätta civila under det första världskriget.

Den, till dags dato, sista presidenten utan traditionell bakgrund var emellertid återigen en krigshjälte – general Dwight D Eisenhower, mannen som besegrade Nazityskland under andra världskriget och befriade Europa ifrån Hitler. I jämförelse med dessa män vägde Herman Cains cv lätt.

Väljer en kandidat att vandra en mer »normal« väg till Vita huset, vilket 38 presidenter gjorde, kan det rekommenderas att vara vicepresident. Så många som en tredjedel av alla presidenter har varit sin företrädares vice innan de blev befordrade av väljarna, sist ut av dessa var George HW Bush som axlade Ronald Reagans mantel. Andra kan göra som Barack Obama eller John F Kennedy och gå direkt från senaten till Vita huset, detta har varit mindre förekommande under 1900-talet men var en vanlig karriärväg under det föregående seklet. 35 procent av alla presidenter har någon gång varit senatorer, hälften av dessa gick vidare från att vara senator till att bli vicepresident.

Statistiskt sett är det inget som slår att ha varit guvernör i en delstat. Hela 42 procent av alla amerikanska statschefer har varit guvernörer, vilket bådar gott för Mitt Romney som haft ämbetet i Massachusetts, och även Jon Huntsman (Utah) och Rick Perry (Texas).

Jon Huntsman har aldrig lyckats ta sig över några futtiga procent i opinionsmätningarna, men knep 17 procent i New Hampshire. Rick Perrys kampanj har haltat länge, han fick under en procent i New Hampshire, och verkar nu vara ute.

Newt Gingrichs, karriär utspelade sig uteslutande i kongressens representanthus där han företrädde ett distrikt i Georgia under två decennier och blev rikskändis när han, som representanthusets talman, försökte få Bill Clinton ställd inför riksrätt i samband med Monica Lewinsky-skandalen.

Liksom för många senatorer är kongressens representanthus dock endast bra som språngbräda. Även om 44 procent av alla presidenter någon gång har suttit i representanthuset var det ofta tidigt i karriären, innan de gått vidare till att bli guvernörer, senatorer eller vicepresidenter. Hitintills har endast en man lyckats bli vald till landets högsta ämbete efter att bara ha tjänstgjort i kongressen – Abraham Lincoln.

Fakta | Presidenternas väg

44 % har suttit i kongressen

42 % har varit guvernörer

33 % har varit vicepresidenter

35 % har varit senatorer

21 % har suttit i delstatskongressen

14 % har varit delstatssenatorer

George W Bush stod i en av logerna på Meadowlands Stadium. Det var i början av 2010, New York Jets hade hemmamatch och förhoppningen var att lite presidentfägring skulle få en av republikanernas starkast lysande stjärnor på andra tankar.

»Du har vad som krävs för att göra det här«, sa USA:s förre president.

Han hade rest ända till New Jersey för partiets skull. För att övertala delstatens guvernör Chris Christie att ställa upp i presidentvalet. Men det var inte lätt.

Christie hade två år tidigare slagit ut den demokratiske guvernören Jon Corzine och därefter fått delstatens budget i någorlunda balans. Flera bedömare såg honom som mest lämpad att ta sig an Barack Obama: han hade vunnit val i en »blå« stat, han hade lyckats fatta en del svåra beslut och var allmänt omtyckt av såväl etablerade republikaner som utgiftshatande Tea Party-aktivister. Han hade bland annat stoppat en sedan länge planerad tågtunnel under Hudson River. Det ingav respekt.

»Om du vill göra det«, fortsatte Bush.

Men personen mittemot honom ville inte. Han hade sina skäl. Efter bara två år som guvernör ville Christie fokusera på det jobbet. Han hade dålig hälsa. Och så hade han små barn.

Men partiets tunga elefanter gav inte upp. Senare samma år – i juli – utsattes Christie för ännu ett övertalningsförsök. Den här gången var det riskkapitalisten Ken Langone som fått Christie att komma till ett kontor på Manhattan. Där möttes han av partiets mest namnkunniga donatorer – flera av dem bland världens rikaste människor. Sammanlagt femtio stycken var med, antingen i egen hög person eller via telefonlänk.

Men Christie sade nej igen.

Händelserna återberättas i »The Right Fights Back« av Mike Allen och Evan Thomas och sätter fingret på den kanske underligaste detaljen med valrörelsen 2012. Varför ville inte fler vara med?

Att startfältet är klent märks inte i New Hampshire en mild kväll i januari. Inte när Rick Santorum tvingas utrymma en restaurang i Manchester för att för många dykt upp, inte när Ron Pauls armé av frivilliga står i vartannat gathörn och inte när Mitt Romney håller ett välregisserat framträdande inför ett par hundra besökare i en skola i Laconia. Delstaten är full av politiker. Som alltid vid den här tiden vart fjärde år.

Men valet 2012 präglas av dem som inte ställde upp. Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty, Bushklanens kronprins Jeb Bush och de nuvarande guvernörerna Mitch Daniels och Haley Barbour – alla funderade de på att kandidera eller började till och med jobba för det. Samtliga bestämde sig för att avstå.

Det är därför Ron Paul gör sitt livs kampanj. Det är därför Rick Santorum, som förlorade sitt försök till omval med 18 procentenheter, kniper en andraplats i Iowa. Och det är därför Mitt Romney är storfavorit att bli Barack Obamas utmanare i år – trots att bara var tredje republikansk väljare i landet vill ha honom.

Några av dem har kommit till skolmatsalen i Laconia, i östra New Hampshire. Mitt Romney har nyss citerat både Kennedy och Roosevelt och står nu i köket för att dela ut gratis spaghetti. Samtidigt har knappförsäljaren Jim Bragg sin mest arbetsamma tid på dygnet.

– Det var ganska bra i kväll. Man blir ändå lite motiverad, eller hur? säger han till ett äldre par som köper två knappar.

Det står »Give me liberty, not debt« på dem. Ingen bild på kandidaten.

– Han blir mer och mer bekväm i sin roll. Jag har ju hört många tal nu. Jag håller inte med om allt han tycker, men han har absolut bäst chans att slå Obama.

Det är på något sätt talande för den här kampanjen att inte ens en man som säljer Romneymaterial lyckas vara riktigt entusiastisk.

Men kanske behöver man inte älska någon för att rösta på honom. Att Romney fått just Jim Braggs stöd är ett bevis på kampanjens förmåga att locka väljare ur mittfåran. Jim är pensionerad lärare från Texas och har röstat för både demokrater och republikaner förr. Han tycker inte ens särskilt illa om Obama. Han tror mest att ekonomin mår bättre av Romney.

– Han har erfarenheten, tror jag.

Det är bara fyra dagar innan den här kampanjmaskinen ska kamma hem sin andra seger på en vecka. Efter den knappa triumfen i Iowa får Romney New Hampshire-bornas stöd med knappt 40 procent.

Kampanjen har jobbat hårt för att kompensera för den bristande entusiasmen. Med betydligt mer pengar än motståndarna och en kandidat som delvis bott i Granitstaten har New Hampshire blivit ett starkt fäste.

Men rika kandidater har fallit förr. Och väloljade valmaskiner får motorstopp. Så för att förstå hur Mitt Romney kopplade ett grepp om det republikanska primärvalet måste man även backa vad som motsvarar en evighet i valkampanjer: ungefär sju veckor.

Det var i slutet av november och ännu en av Romneys motståndare var på frammarsch. Efter Michelle Bachmann, Rick Perry och Herman Cain var det dags för Newt Gingrich att hamna i mediernas blickfång.

Den före detta talmannen rusade i opinionsmätningarna, fick stöd av inflytelserika tidningen New Hampshire Union Leader och ledde under en tid i tre av de fyra delstater som röstar först.

Men då hände något. Som på ett givet kommando började den ena tunga republikanen efter den andra stödja Mitt Romney. Bob Dole, som knep nomineringen 1996, skrev ett öppet brev i Des Moines Register till väljarna i Iowa, George Bush den äldre berättade för Houston Chronicle att »Romney är vårt bästa val« och så sent som en vecka före New Hampshire steg självaste John McCain fram och omfamnade honom.

Anonyma, välfinansierade kampanjorganisationer började sända negativa reklamfilmer om Newt Gingrich. En av organisationerna hette Restore Our Future och lade fyra miljoner dollar på tv-reklam i Iowa. Därmed såg en genomsnittlig tv-tittare i delstaten reklamfilmerna mer än tjugo gånger.

Det var som om en förälder plötsligt steg in och avbröt en lek.

– Partietablissemanget började sluta upp bakom Mitt Romney. Det betydde mycket för honom, säger David Yepsen, valexpert på Paul Simon Public Policy Institute.

Det var samma människor som hade velat ha Chris Christie. Som gärna hade sett Jeb Bush. Som undrade varför Tim Pawlenty givit upp så lätt.

Nu hade de bestämt sig. I brist på någon annan fick det bli Mitt Romney.

Att det överhuvudtaget finns ett republikanskt etablissemang är något som ständigt ifrågasätts – oftast av de människor som sägs vara del av det. Men i takt med att Tea Party-rörelsen vuxit har det blivit tydligt att det finns en spricka inom det republikanska partiet.

Tydligast blev sprickan under ett fyllnadsval i norra New York 2009. Den lokala partiorganisationen hade nominerat en kandidat för att försvara det mandat som republikanerna haft i nästan ett sekel. Men tepartisterna var inte nöjda med henne, och stöttade i stället en oberoende kandidat. Det slutade med att demokraterna vann valet över de splittrade republikanerna.

Det senaste exemplet är den politiska striden i Washington innan julhelgerna. De republikanska senatorerna hade gjort gemensam sak med Barack Obama och förlängt en sänkning av löntagarskatterna under två månader. Men de nyvalda Tea Party-medlemmarna i representanthuset vägrade initialt att gå med på kompromissen. Till sist tvingades de ändå att rösta för sänkningen, de är ju i grunden för skattesänkningar, inte emot. Även den kampen slutade i seger för demokraterna. Barack Obama tog några politiska poänger och såg även sina opinionssiffror stiga något.

Till det republikanska etablissemanget räknas en brokig samling av allt från rika donatorer och före detta senatorer till strateger i Washington och krönikörer på Wall Street Journal. Senatorn Lindsey Graham, lobbyisten Charles Black, de Wall Street-miljonärer som ville ha Chris Christie, George W Bushs förre rådgivare Karl Rove och även tv-profilen Joe Scarborough är några av dem som kan räknas in.

Det här är en sida av det republikanska partiet som inte får lika mycket uppmärksamhet som den kristna högern, den högljudda Tea Party-rörelsen eller den excentriska libertarianska flygeln. Men när det gäller att välja presidentkandidat är den betydligt mäktigare.

Vad etablissemanget vill åstadkomma är klassiska republikanska frågor som ett starkt försvar, låga skatter och få regleringar. De är inte lika intresserade av sociala frågor som aborter och homoäktenskap.

Men viktigast är att vinna val. Och för att vinna val, går tänkandet, måste man nominera kandidater som appellerar till en stor del av befolkningen.

Kampen om etablissemangets gunst kallas ibland »The Washington Primary«. Trots att allt från Ron Paul-libertarianer till extremkristna Rick Santorumpolitiker varje år har sökt presidentjobbet har den kandidat som uppfattats som partietablissemangets val i stort sett alltid vunnit, med ett halvt undantag då Ronald Reagan lyckades slå ut George HW Bush 1980.

Makten utövas inte alltid helt öppet. Till årets val har Karl Rove startat organisationen American Crossroads. I nätverket finns bland annat Mississippiguvernören Haley Barbour och förra Bushrådgivaren Ed Gillespie. Den politiska chefen heter Carl Forti och råkar även vara politisk chef för Restore Our Future – den organisation som sänkte Newt Gingrich.

På många sätt liknar det republikanska primärvalet mer en kröningsprocess än ett val. Och i år verkar de motvilligt ha bestämt sig för att kröna Mitt Romney.

När Mitt Romney minns sin barndom berättar han helst om en dag på mellanstadiet i Michigan. Mitt var tio år och en lärare i naturkunskap hängde upp en modell i klassrummets tak. Det var den ryska satelliten Sputnik. Den hängde där »som en påminnelse«, skriver Romney i sin självbiografi, »om att USA hade tappat mark«.

Det var upp till honom nu, minns han. Upp till honom och hans klasskamrater att återställa USA:s plats som nummer ett i världen.

Mitt Romney har velat bli president länge. Tanken fanns i bakhuvudet redan när han år 2003 blev guvernör i delstaten Massachusetts. Redan innan den första mandatperioden var till ända lämnade han jobbet för att ta chansen att efterträda George W Bush.

Hur det gick vet vi. Romneys meriter från näringslivet stod sig slätt mot John McCains krigshjälteaura och Mike Huckabees kombination av charm och evangelisk renlärighet.

Men Mitt Romney lät sig inte stoppas; hela hans liv är som en enda lång utbildning för att en dag bli något stort. Hans far – Michiganguvernören George Romney som en gång själv försökte bli president – fick honom att rensa ogräs hemma i trädgården genom att säga att »strävan efter det svåra gör män starka«. Fadern ville också att han skulle läsa på Harvard Law School. Det gjorde Mitt, men skaffade även den utbildning han själv ville ha: Harvard Business School.

Årets kampanj är på många sätt en förlängning av Mitt Romneys personlighet. Som i de fallstudier Mitt Romney lärde sig att bemästra på Harvard lämnas ingenting åt slumpen: röstlängder analyseras, reklamutskick skräddarsys och misstag undviks till varje pris.

– Vi har en organisation som är helt överlägsen de andras, säger Ryan Williams, en kavajprydd ung man i tidiga tjugoårsåldern som redan avancerat till kampanjens talesperson.

Han sneglar ideligen på sin Blackberry, stundtals flackar blicken ut över lokalen på Elm Street i Manchester. Runt honom ringer volontärerna samtal enligt upplagda scheman. Det är nästan fullt i rummet.

– Vi har fått in mycket fler människor de senaste dagarna. De verkar ha bestämt sig. Flera av politikerna här i New Hampshire har ställt sig bakom honom. Romney är bäst lämpad för det här, säger Ryan Williams.

På väggen bakom honom hänger en hemmagjord skylt: »Mitt Romney is Mr Fix It.«

Det är som om de inte väljer USA:s president. Här vill man ha en ny vd för USA.

Men trots de inledande segrarna och trots stödet från etablissemanget är slutet långt ifrån skrivet. Med början i år har det republikanska partiet infört en ny regel som innebär att de flesta delstater fördelar sina delegater proportionellt. Om Mitt Romney hade vunnit Iowa för fyra år sedan hade han kammat hem alla 25 delegaterna. Nu fick han bara tretton – en mer än Rick Santorum. Även efter New Hampshire är han långt från de 1 444 som krävs för att säkra nomineringen.

Dessutom väntar ett svårt hinder runt hörnet: om två veckor är det South Carolinas tur att rösta och Romneys mormonska tro kan bli ett problem med de kristna väljarna. Men hans största problem inför konservativa väljare är fortfarande hur han ska förklara att den bland gräsrötterna avskydda Barack Obama tog sin mest avskydda idé från honom.

Sommaren 2009 drog Mitt Romney i ett blått skynke. Cirka 250 åskådare hade samlats för att närvara vid avtäckningen av det officiella guvernörsporträttet i delstatsparlamentet i Beacon Hill.

Porträttet följde standardmallen: Mitt Romney halvsatt på skrivbordet, i kostym och med en amerikansk flagga i bakgrunden. Det som fick mest uppmärksamhet i tidningen Boston Globe dagen efter var att Romney lyckats smyga in sin fru Ann i målningen genom att ställa ett fotografi på skrivbordet. Ingen annan guvernör hade gjort det förut.

Men alldeles intill Ann Romneys fotografi skymtade en liten mapp med ett sigill på förstasidan. Även det var en högst medveten detalj. Pappersbunten symboliserade den sjukvårdsreform som Mitt Romney då såg som sin största framgång.

Och inte bara han. När den demokratiske guvernören Deval Patrick, Romneys efterträdare, gick upp för att hålla sitt tal sa han sig känna »tacksamhet« mot sin politiska motståndare.

– Du borde bli ihågkommen som en av arkitekterna bakom det främsta sjukvårdsexperiment det här landet någonsin sett, sa han till en leende Romney.

Vad han åstadkommit under sin korta tid var onekligen ansenligt. För första gången någonsin hade en stor delstat i USA ett så gott som heltäckande sjukförsäkringssystem. Reformen hade många olika delar, men den mest revolutionerande var att Massachusetts tvingade sina medborgare att köpa någon form av grundläggande försäkring. På så sätt fick man råd att ge gratis eller kraftigt subventionerad sjukförsäkring till delstatens fattiga invånare.

Inget konstigt med det. Idén hade ursprungligen kommit från det republikanska partiets kärna. En av de organisationer som hjälpt till att skriva förslaget var The Heritage Foundation, tankesmedjan bakom mycket av Reagans och George HW Bushs politiska filosofi.

Men så bestämde sig Barack Obama för att kopiera Romneys idé. »Obamacare« blev ett rött skynke för Tea Party-rörelsen, och andra republikaner hängde på och såg det som ett sätt att mobilisera mot demokraterna. I vår kommer dessutom den konservativt dominerade Högsta domstolen att ta upp om tvånget att köpa sjukförsäkring är förenligt med USA:s grundlag.

Sjukvårdsbråket är en illustration av hur det republikanska partiet förändrats under de tre år som Barack Obama varit president. Efter valet 2008, då demokraterna vann Vita huset och tog kontroll över kongressen, bestämde sig partiet för att envist motstånd var bästa försvar. Allt Barack Obama ville göra, från att hjälpa bilindustrin, sjösätta ett stimulanspaket eller ens tillsätta poster i finansdepartementet, skulle bli svårt för honom.

»Högerns återfödelse är en märkvärdig berättelse«, skriver Mike Allen och Evan Thomas. »Den är på nivå med den konservativa motrörelsen efter Lyndon Johnsons ›Great Society‹.«

Oturligt nog fastnade Mitt Romney i republikanernas gamla kostym. Hans styrkor blev plötsligt svagheter. Att han vunnit ett val i Massachusetts sågs inte längre som ett tecken på att han kunde locka nya väljargrupper till partiet, utan som ett bevis på att han egentligen var smygliberal.

Det var därför etablissemanget tvekade så länge. Romney är en allt annat än idealisk kandidat för republikanerna 2012. Och värst är det med sjukvårdsreformen. Det som en gång var så stort att Romney ville ha det i sitt guvernörsporträtt, är nu något som han helst vill stryka från sitt cv.

I Lawrence vädrar Santorumkampanjen morgonluft. Det är lördagsmorgon och än en gång är besökarna för många för lokalen. Utanför ladan där den förre senatorn talar trängs folk för att få en skymt av den konservativa rörelsens nya fanbärare.

Jason Wiley går runt med ett formulär för att få in volontärer. Själv har han rest ända från Pittsburgh för att vara med.

– Jag tror att partiet vill ha någon som inte har ändrat sig hela tiden, någon som är tydligt konservativ. Väljarna kommer att se att det finns alldeles för många likheter mellan Romney och Obama.

Bland de andra supportrarna är känslan densamma. Gary Hopper beskriver sin nya favorit som »en sann republikan« till skillnad från de andra halvmesyrer partiet skickat fram de senaste decennierna. Hopper sitter i New Hampshires delstatsparlament och har inte gillat en enda presidentkandidat sedan Ronald Reagan. Inte ens George W Bush klarade testet. Han var ju »en liberal«.

Nu har Hopper följt Santorum i hälarna de senaste dagarna. Han tror inte att det är för sent att komma ifatt Romney.

– Nu när han har fått uppmärksamhet blir det mer tid i debatterna för Santorum. Mycket mer än de två- tre minuter han fått hittills.

Ändå talar historien för Romney. Delvis för att en person som Gary Hopper inte gillar honom. Radikala uppfattningar om allt från sociala skyddsnät till familjepolitik går kanske hem i partiets bas, men inte hos den genomsnittlige amerikanske väljaren.

Men främst för att det finns en informell turordning i partiet: Ronald Reagan slog George HW Bush, som slog Bob Dole, som i sin tur fick chansen nästa gång. Och John McCain förlorade mot George W Bush men vann nomineringen åtta år senare.

Och Romney förlorade mot McCain – men ser ut att vinna i år.

Många hoppas att primärvalet är över snart. Partiet har inte råd att vänta. Inte när Obamas återvalsorganisation har hyrt ett par våningar i en Chicagoskyskrapa, redan hunnit anställa 200 personer och planerar att ha en kampanjkassa på en miljard dollar. Och då räknas inte fackföreningarnas pengar.

»Det var ju så vi förlorade sist«, påminner Karl Rove de republikanska väljarna i en ny tv-reklam. I den viktiga staten Florida hade Obama tre gånger mer pengar än sin motståndare, i Indiana sju gånger mer och i Ohio dubbelt så mycket.

Karl Rove avslutar med en uppmaning som mest handlar om att Barack Obama måste bort, men som också kan uppfattas som en förtäckt vädjan till landets republikaner.

»Let’s get this done.«

Fakta | Resultat

Iowa 3 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 24,6%
Rick Santorum 24,6%
Ron Paul 21%
Newt Gingrich 13,3%
Rick Perry 10,3%

New Hamsphire 10 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 39 %
Ron Paul 23 %
Jon Huntsman 17 %
Newt Gingrich 9 %
Rick Santorum 9 %

Fakta | Republikanernas nomineringsprocess

Demokraterna har länge haft ett proportionellt valsystem. I år testar även republikanerna det. Alla kandidater som kommer över en viss tröskel får dela på delstaternas delegater utifrån hur många röster de fått.

Hade Mitt Romney vunnit New Hampshire med det gamla systemet hade han fått samtliga tolv delegater. Nu tvingades han dela med Ron Paul och Rick Santorum.

Risken med ett proportionellt system är att ingen kandidat får så många delegater som krävs för majoritet. Därför slår systemet om 1 april och de delstater som återstår avgörs i majoritetsval.

Förutom de delegater som väljarna utser finns en motsvarighet till demokraternas »superdelegater« och består av betrott partifolk. De är dock i minoritet.

Fakta | Partiets mäktiga elit

Lindsey Graham
Republikansk, konservativ senator och ex-militär från South Carolina. Trogen supporter till John McCains två presidentkandidaturer. Känd för att inte dra sig för att kritisera partilinjen.

Charles Black
Mäktig lobbyist, nära knuten till det republikanska partiet. Arbetade med Ronald Reagans, George H W Bushs och John McCains presidentkampanjer. Har kritiserats för sitt lobbyarbete för en rad odemokratiska regimer, som Angola och Saudiarabien.

Karl Rove
Mäktig och kontroversiell politisk konsult och strateg. George W Bushs före detta chefsrådgivare och vice stabschef fram till sin avgång 2007. Sedan dess medarbetare i medier som Fox News och Newsweek.

Joe Scarborough
Tongivande radio- och tv-profil. Republikansk kongressledamot 1995–2001. Leder MSNBC-programmet »Morning Joe«, som analyserar dagsaktuella politiska händelser.

Det enorma problemet med ordet konservativ är förstås att det är kopplat så starkt till rörelser i tid. Därför hette det i början av 1990-talet att »konservativa krafter« i Sovjetunionen ville vrida klockan tillbaka till kommunismen – konservatismens ideologiska ärkefiende. Därför heter det i dag att »konservativa krafter i Teheran« vill skynda på utvecklingen av kärnvapen – en vild, oförsiktig linje som rubbar maktbalansen i Mellanöstern och riskerar att leda till storkrig i hela regionen. Och därför heter det i amerikanska sammanhang att de allra ivrigaste förespråkarna för den europeiska upplysningen och de amerikanska revolutions­idealen är de »äkta« konservativa. Det som på 1700-talet var det allra radikalaste och liberalaste har alltså mognat och stelnat, tills allt som återstår är ett nostalgiskt tillbakablickande mot en svunnen tid. De liberala revolutionsåren, med alla dess enorma framsteg och mardrömslika avarter, föranledde Edmund Burke att formulera konservatismens urkund. I dag omhuldas det mesta som Burke förfasade sig över av konservatismens förkämpar.

Förvirringen är magnifik. Kanske klarnar det om man läser Mark Lillas artikel i senaste New York Review of Books. Lilla skiljer mellan konservativ och reaktionär, och dessutom mellan olika sorters reaktionära. Konservativa, menar Lilla, har inget emot framåtskridandet som sådant, bara det sker under ordnade former. Reaktionärer däremot vill vrida klockan tillbaka – somliga gradvis, andra genom att verka för en »apokalyps« som renar civilisationen från allt degenererat så att historien kan börja om från början. Hitler var i denna begreppsordning en apokalyptisk reaktionär. Kruxet är bara att det var i så fall Marx också – hans kommunistiska utopi var en tillbakagång till »urtillståndet« då alla levde i en härlig egendomsgemenskap utan klassmotsättningar, et cetera.

De riktigt unkna delarna av dagens amerikanska republikanska parti, det vill säga den allt större delen, samlas i dag under parollen »Ta tillbaka USA«. Det är en smått genial formulering eftersom den utan att säga det rakt ut kan tolkas som »åter till normaltillståndet – åter till en vit man i Vita huset«. Men hatet mot Barack Obama har absolut inte enbart med hans hudfärg att göra. Hatet handlar om att han är vältalig och välutbildad, om att han är intellektuellt nyfiken samtidigt som han genom sin blotta uppenbarelse tycks förebrå många av sina landsmän deras inskränkthet och tjurskalliga fastklamrande vid att inget finns att lära av andra länder. Så fort Obama försökt uppdatera systemen en aning beskylls han för att vara »socialist«. Och eftersom det inte verkar gå att bedriva politik i USA utan att lovorda det förgångna får Obama ideligen hänvisa till Roosevelts och Johnsons välfärdsbyggen. Det måste finnas något amerikanskt att peka på. Det måste ligga bakåt i tiden.

Kanske är det så man ska förstå konservatismen: i mer normala tidevarv är den ett slags välfärdssjukdom, ett ständigt närvarande grymtande om att allt skulle kunna vara mycket bättre om folk bara nöjde sig med att ha det lite sämre. I kristider blir den ett panikartat stridsrop för alla som hungrar efter att få hata i grupp. Den sansade konservatismen finns men den hörs inte. Hatet skränar högst.

USA:s bruk av obemannade flygplan, så kallade drönare, i kampen mot al-Qaida, talibaner och andra militanta grupper, har tilltagit efter attackerna den 11 september 2001. Under hösten har debatten kring det snabbt expanderande drönarprogrammet hettat till. Speciellt beträffande den hemliga del som drivs av CIA och som står för en radikal omvandling av underrättelsetjänsten.

– Det kan vara svårt att se på grund av myterna kring CIA, men det har blivit en andra stridsstyrka till försvaret, säger Tim Weiner, Pulitzerbelönad journalist och författare till »Legacy of Ashes – The History of the CIA«, i en intervju med Fokus.

Att CIA:s nya chef är den fyrstjärniga generalen David Petraeus, »den mäktigaste generalen sedan Eisenhower«, är ytterligare tecken på militariseringen sedan den 11 september, menar han.

Sedan CIA bildades 1947 har dess huvuduppdrag varit att samla underrättelser och förse amerikanska politiker med analyser inom en mängd olika områden. Men under de senaste tio åren har fokus gradvis förflyttats. Alltmer resurser har satsats på kontraterrorism; identifiering och lokalisering av fiender, »måltavlor«, för att antingen fånga eller döda dem.

CIA:s enhet för kontraterrorism har vuxit från 300 till runt 2 000 personer och motsvarar nu 10 procent av CIA:s personal, enligt Washington Post. Runt 20 procent av CIA:s analytiker jobbar som »targeters«, personer som analyserar data för att rekrytera, arrestera eller döda en målperson.

I hjärtat av kontraterrorenhetens operationer ligger USA:s drönarprogram. Det leds av CIA och sker i nära samarbete med militärens JSOC-elitstyrkor (Joint Special Operations Command) och kontrakterade personer.

Anhängare av drönarprogrammet ser det som en stor succé som hjälpt till att återupprätta CIA:s fläckade anseende. Myndigheten hade misslyckats med att förhindra elfte september-attackerna, påstod felaktigt att Irak hade massförstörelsevapen, och systematiserade tortyr i hemliga fängelser runt om i världen.

Om organisationen förut »lunkade på« har den nu transformerats till »en sjuhelvetes dödsmaskin«, konstaterade nyligen en före detta CIA-tjänsteman stolt i amerikansk media.

Enligt en rapport i augusti från den Londonbaserade Bureau for Investigative Journalism har amerikanska drönarattacker dödat minst 2 292 militanta och civila personer i enbart Pakistan sedan 2004. Amerikanska tjänstemän säger däremot att siffran ligger runt 2 000 militanta och 50 civila dödade sedan 2001 globalt.

Enheten för kontraterrorism har också utökats med en ny avdelning som har i uppdrag att spåra al-Qaida och andra militanta grupper i Jemen. Nu byggs även en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön för att bättre kunna övervaka Jemen och Somalia, där den islamistiska militanta gruppen al-Shabab verkar.

Kritiker – både utanför och inom USA:s underrättelsetjänst – ser skiftet som ett problem. De oroar sig bland annat för att CIA:s traditionella spionuppdrag blir lidande och att förmågan att analysera och förutse politiska företeelser, som den arabiska våren, försämrats. En annan fråga är om täckningen av Europa blivit lidande på bekostnad av »hetare« platser som Irak, Afghanistan och Pakistan.

CIA har dock försvarat sig och menar att skiftet inte påverkat underrättelsetjänstens arbete negativt utan tvärtom förbättrat det inom områden som vapenspridning och energifrågor. »Kontraterrorism är en betydande, växande och levande del av vårt uppdrag«, förklarade Fran Moore, chef för CIA:s analytiska bransch, i en intervju med Washington Post tidigare i höst.

Tim Weiner är inte heller så oroad och menar att CIA ändå aldrig varit speciellt bra på spionage:

– Vi har aldrig åstadkommit den språknivå eller förståelse för andra länder och deras kulturer som krävs.

Men frågan om CIA:s befogenheter och legala status kvarstår. Gnistan till höstens debatt kring drönarprogrammet tändes efter att CIA-ledda drönarattacker dödat Anwar al-Awlaki, hans son och ytterligare en amerikan i Jemen som hade kopplingar till al-Qaida. De befann sig inte i närheten av någon stridszon och de fick aldrig sina fall prövade i domstol, vilket amerikanska medborgare har rätt till.

CIA fortsätter att operera i en juridisk gråzon, trots att de fått delvis militära befogenheter. Det är exempelvis oklart vilka kriterier som gäller för att någon ska hamna på deras dödslista.

– En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är att få veta hur lagen lyder, vem det än gäller. Jag förstår behovet av sekretess, men det borde aldrig få existera någonting som en hemlig lag, säger Gabor Rona, chef för avdelningen för internationell rätt vid Human Rights First i New York.

Obama-administrationen intygar att drönarprogrammet följer internationella bestämmelser, men människorättsjurister menar att det strider mot folkrätten och internationella krigslagar. Det är exempelvis förbjudet att döda andra länders ledare, men detta förklaras med att al-Qaida inte är en nation.

Philip Alston, FN:s särskilda rapportör när det gäller utomrättsliga avrättningar, noterade i en uppmärksammad rapport 2010 att CIA:s interna kontrollmekanismer inte haft någon märkbar effekt på myndighetens aktioner.

Den externa, kända, granskningen har reducerats till media, som ofta är beroende av läckt information inifrån CIA. »Resultatet är att det inte finns ett meningsfullt redovisningsansvar för ett spirande internationellt dödsprogram«, skriver Philip Ashton.

CIA har en historia av att utföra avrättningar. Det nya är att en icke-militär organisation nu dödar i en större omfattning och att det accepteras av en majoritet av den amerikanska befolkningen.

– Det är en psykologisk barriär som har brutits efter elfte september och krigen i Irak och Afghanistan. I Latinamerika tävlade CIA med den argentinska juntan om att störta regimer. Det var aktiviteter som CIA var involverat i men förnekade. Vad som är annorlunda nu är att även om CIA inte kommenterar drönarprogrammet, gör regeringen inget för att hindra att det blir känt, säger Gabor Rona.

Ali Soufan, före detta FBI-agent och känd CIA-kritiker under Irakkriget, stödjer drönarprogrammet, som av många betraktas som ett kostnadseffektivt alternativ när även försvaret genomgår tuffa budgetåtstramningar:

– Om du frågar vilken amerikan som helst på gatan vad de skulle välja, att skicka trupper till främmande land där de riskerar att dö eller skicka ett obemannat flygplan, tror jag de flesta skulle välja flygplanet, säger han.

När Barack Obama tog över som president 2009 hade CIA, efter flera år av kritik och skandaler, stagnerat till vad Tim Weiner kallar »en paralyserad byråkrati«. Obama gjorde då något som ingen amerikansk president tidigare gjort. Han samlade ledarna för underrättelseväsendet, försvaret och utrikesdepartementet för att koordinera och effektivisera krigen i Irak, Afghanistan och mot al-Qaida.

Slutsatsen av analysen var att CIA:s unika tillgång var dess hemliga drönarprogram, eftersom det gjorde det möjligt att döda fienden på hans/hennes eget territorium.

– Vi kunde döda dem och slapp föra dem till Guantánamo, säger Tim Weiner och noterar att tio gånger fler drönarattacker har utförts under Obama än under företrädaren Bushs två presidentperioder.

Dessa »riktade dödliga attacker« förklarades med hänvisning till artikel 51 i FN-stadgan som säger att en nation har rätt att begå krigshandlingar i självförsvar.

Jim Woolsey, som i rollen som CIA-chef mellan 1993–95 stöttade utvecklingen av drönarna för övervakningsändamål, prisar Obamas hantering av programmet.

– Vi är i krig. Tusentals människor dog den elfte september. Vi startade inte detta. Budskapet är att attackerar du oss då kan du vänta dig att vi attackerar dig, säger han.

USA:s drönarprogram

Drönare utvecklades redan på 1970-talet av främst CIA, men även försvaret.

Tysta plan. 1994 lanserades en »Predator«-modell med tyst motor som först användes för spionage i Bosnien och Kosovo. Sedan dess har drönare flugit i krigszoner vid sidan av beväpnade krigsplan för att stödja marktrupper och förse amerikansk militär i Bosnien, Kosovo, Jemen, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Irak och Libyen med information.

Två program. Det ena av USA:s drönaråprogram är officiellt och drivs av militärens specialkommando. Det används i erkända krigszoner i Afghanistan och Irak och fokuserar på fiender till amerikanska trupper där, en förlängning av konventionell krigföring. Det andra bildades under George W Bush, drivs av CIA, är hemligt och riktar in sig på terrormisstänkta – även i länder som USA inte är i krig med.

Drönarnas baser. Drönarna flygs från flera platser i USA: nära CIA:s huvudkvarter i Langley, Virginia, samt från försvarets baser i Texas och Nevada. I september medgav flygvapnet att det också har baser i Etiopien, Seyschellerna och Djibouti. Enligt medie­uppgifter bygger CIA en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön.

Fallet Anwar al-Awlaki

Amerikanen Anwar al-Awlaki, 40 år, dödades av en CIA-drönare i Jemen den 30 september. Han var en radikal predikant med kopplingar till al-Qaida i Jemen. I en attack den 14 oktober dödades även al-Awlakis 16-årige son, Abdulrahman.

Anwar al-Awlakis död är kontroversiell eftersom han var den första amerikanen på USA:s »dödslista«. I attacken dödades även amerikanen Samir Khan, som drev ett propagandistiskt magasin som uppmanade till terrordåd.

Internationell krigslag säger att fienden kan dödas på stridsfältet under det att han/hon är engagerad i fientlig handling. Människorättsaktivister uppger att dödandet av de tre amerikanerna är ett brott mot lagen eftersom de inte befann sig i en krigszon.

Källor: Reuters, AP, Washington Post, New York Times, Wall Street Journal, The New Yorker och Der Spiegel.

Inget fick lämnas åt slumpen, oavsett vem som vann valet skulle lagen vara väl förankrad.

Det lagförslag Peter Liese hade med sig hade sprängkraft. För första gången någonsin skulle det internationella flyget tvingas betala för sina växthusgasutsläpp, i alla fall de plan som landade eller lyfte från EU-mark. Liese var nöjd när han återvände till EU-parlamentet, där han var ansvarig för att driva lagförslaget i hamn. Alla tre presidentkandidaterna hade gett sitt stöd till idén att införa handel med utsläppsrätter för flygtrafiken. Det här var ett halvår efter att Al Gore mottagit Nobels fredspris för att ha fört upp klimatfrågan på agendan hos världens ledare. I november 2008 valdes Barack Obama, som ett år senare själv skulle motta fredspriset, till president, och EU-parlamentet antog flyglagen.

Nu, när lagen ska träda i kraft den 1 januari, och ledarna för de stora länderna möts i Durban, är tongångarna helt andra. Klimatdebatten har tystnat och Barack Obama har gjort helt om i frågan.

Ursprunget till konflikten står att finna i flygbranschen. I december 2009, samtidigt som FN:s klimatsamtal havererade på toppmötet i Köpenhamn, lämnade tre amerikanska flygbolag och USA:s flygbranschorganisation Air Transport Association in en anmälan till EU-domstolen. De hävdar, med stöd av Obama-administrationen, att flyglagen strider mot internationella överenskommelser. De påpekar att Kyotoprotokollet från 1997 ålagt ICAO, FN-organet för flygkraft, att reglera och minska flygbranschens utsläpp. EU:s egna initiativ skulle därför strida mot Kyotoprotokollet.

Enligt EU och klimatorganisationer har ICAO dock inte gjort några konkreta framsteg i att reglera eller minska flygets utsläpp. EU gick därför vidare på egen väg, vilket skakade om flygbranschen. Sedan Chicagokonventionen 1944 har den internationella flygtrafiken inte betalat en krona i vare sig moms eller bränsleskatt – en enorm konkurrensfördel gentemot andra transportmedel, och en förklaring till varför flyg ofta är det billigaste sättet att resa.

Rättstvisten i EU-domstolen mellan EU och de amerikanska flygbolagen ser ut att sluta till unionens fördel. Den 6 oktober gav domstolen i ett preliminärt besked ett starkt stöd för EU:s rätt att reglera utsläpp på sitt territorium och de amerikanska flygbolagen väntas förlora tvisten när domstolen fattar sitt slutgiltiga beslut kring årsskiftet. När den insikten grep flygbolagen blev frågan politisk, och några veckor senare antog det amerikanska representanthuset ett lagförslag som gör det olagligt för amerikanska flygbolag att följa EU:s nya lag.

– Om lagen blir verklighet skulle den försätta de amerikanska flygbolagen i en väldigt konstig sits, säger Gabriel Sanchez, forskare vid International Aviation Law Institute på De Paul-universitetet. Han följer konflikten på nära håll och menar att ett handelskrig riskerar att bryta ut mellan USA och EU om inte någon av parterna backar.

– Representanthuset spelar ett djärvt spel, och testar verkligen EU, som har sagt att företag som inte följer lagen kommer att bannlysas från EU:s flygplatser.

Gabriel Sanchez tror dock inte att det är flygbolagen som driver på USA:s motstånd längre.

– Nu vill flygbolagen mest bli av med problemet innan det börjar påverka deras affärer negativt. Det är den amerikanska regeringen som inte vill att EU reglerar och avgiftsbelägger amerikanska flygbolag. Nu väntar alla för att se vilken press USA, och kanske även Kina, kommer att lägga på EU.

Samma oro finns i Europa. Redan i maj skickade chefen för det brittiska flygbolaget Virgin Atlantic, tillsammans med chefen för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus, ett brev till EU där de skrev att »det vore galenskap att riskera vedergällning« från aktörer som Kina. »Tidigare erfarenheter … har visat att de inte är rädda att ta till hämndåtgärder. Europeiska flygbolag och Airbus är troliga måltavlor. … Vi har inte råd med en handelskonflikt av denna magnitud«. Strax därefter rappor­terade Financial Times att Kina ställt in en Airbusorder värd över 20 miljarder kronor.

Under hösten har USA mobiliserat ett motstånd mot lagen. Obama-administrationen skickade den 29 september en delegation till New Delhi för att samla motståndarna. Indien ledde sedan Kina, USA och 23 andra länder i en kampanj som den 2 november resulterade i att FN-organet ICAO antog ett uttalande där man uppmanade EU att avstå från att avgiftsbelägga utländska flygbolag. En tydlig markering.

Inför Durban samlades sedan tillväxtgiganterna i BASIC-gruppen – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina – till ett gemensamt uttalande där de anklagade EU och dess »unilaterala åtgärder« för att hota FN:s klimatsamtal.

För utvecklingsländerna står viktiga principer på spel. Enligt FN:s klimatkonvention ska rika länder – som skapat mer växthusgaser och åtnjutit frukterna av en fossilbränsledriven tillväxt – ta ett större ansvar för klimatkrisen än fattigare länder.

EU:s flyglag är regional, och gäller flygbolag, inte länder, men för regeringarna i Kina, Indien och andra länder som nu har en enorm tillväxt, är principen om deras mindre omfattande klimatansvar livsviktig – och ett av de största hoten mot den principen är just nu EU.

Enligt prognoser (se källor nedan) kommer EU:s flyglag leda till att flygtrafiken genom EU fram till 2020 betalar mellan 1,2–4,5 eurocent per liter bensin. Bilar och lastbilar i EU betalar upp till 40 gånger mer i bensinskatt.

Flygbolaget SAS beräknar att kostnaden, omräknat till pris per resa och passagerare, kommer att bli i genomsnitt 5–10 kronor.

– Kostnaderna i utsläppshandeln är väldigt väldigt små jämfört med andra handelsflöden, säger Lars Andersen Resare, miljöchef på SAS.

– Säg att kineserna kommer betala 100 miljoner kronor per år, och samtidigt kommer låta bli att köpa flygplan i Europa för 40 miljarder kronor.

I en sådan situation är SAS oroligt för att EU kommer att vika sig och göra undantag för länder utanför EU, vilket skulle innebära konkurrensnackdelar för det skandinaviska flygbolaget.

– I så fall måste man ju ta bort det för oss också, så att inte vi behöver betala.

För flygbranschen handlar striden om EU-lagen om att den inte ska ge vissa flygbolag konkurrensfördelar, men flygbranschen vill också behålla sin gemensamma ekonomiska fördel gentemot andra transportmedel. För enskilda stater handlar konflikten om mer än vem som ska betala vad för växthusgasutsläppen; EU:s flyglag har hamnat i centrum för kampen mellan existerande och blivande stormakter om hur maktbalansen ska se ut.

EU-parlamentarikern Peter Liese menar att USA och Kina attackerar EU för att de tror att de kan splittra medlemsländerna. Ingen EU-stat har ännu öppet krävt att man ska backa från lagen. Men Liese hör allt fler informella röster från medlemsstater, och i korridorerna i Durban: »Ska vi köpa oss tid, skjuta fram startdatumet för flyglagens införande, eller göra undantag för utländska bolag?«

Om konflikten kring EU:s flyglag någonsin hade klimatkampen som en komponent så tycks den ha försvunnit, även för EU. Nu handlar det för unionen om att välja: riskera handelskrig med en eller båda av världens två största ekonomier, eller befästa omvärldens bild av EU som en svag politisk aktör.

Källor: »Transport Impacts on Atmosphere and Climate: Aviation« i Atmospheric Environment, av D.S. Lee m.fl. (Pew Center), IATA, IMF och Världsbanken (Rapport 2011: »Market-Based Instruments for International Aviation and Shipping as a Source of Climate Finance«), organisationen Transport & Environment.

Malcolm X genomgick så många faser och förvandlingar: den spinkige, arbetsskygge bokmalen Malcolm Little, den clownaktige tågförsäljaren Sandwich Red, inbrottstjuven, knarklangaren och hallicken Detroit Red – och slutligen en av ledarna för det Nation of Islam som gav honom hans bestående identitet.

Nation of Islam var på 50- och 60-talet en bisarr sekt. Religionen var ett hopkok av muslimska texter och yviga, hemsnickrade teorier om en ond vetenskapsman, Yacub, som påstods ha skapat den vita rasen för att plåga resten av mänskligheten. Ledaren Elijah Muhammad framställde sig själv som en ny profet med gudomlig direktkontakt, något som fick världens muslimer att ta avstånd ifrån honom. Ideologin var konservativ och separatistisk; USA:s svarta skulle genom gudfruktigt leverne (inte genom aktivt politiskt deltagande) uppnå sitt mål, nämligen en helt egen statsbildning. Och internt rådde den ärkepatriarkala sektens skoningslösa förtryck. Medlemmarna hetsades att dra in pengar till rörelsen, och de som inte höll måttet straffades hårt. Somliga knuffades nerför trappor, andra sprejades blinda. Några dödades.

När det gäller Malcolm X och Nation of Islam finns ett antal seglivade myter. Den första är att Malcolm skulle ha varit en modererande kraft i rörelsen, när sanningen är att han på många områden radikaliserade den ytterligare. Han var kvinnohatare, antisemit, rasist och våldsförespråkare. Han inledde samarbeten med Ku Klux Klan och det amerikanska nazistpartiet med motiveringen att de var de enda »ärliga« vita sammanslutningarna. Samtidigt omhuldade han Castros revolution på Kuba och talade sig varm för de antikoloniala strömningarna i tredje världen. Sammantaget och så här i efterhand blir det ganska tydligt att han kastade sig i famnen på precis allt som skrämde den vita medelklassamerikanen. Själva provokationen fick överskugga allt annat. Och vad är en provokation om inte det offentliga rummets vanligaste uttryck för hämndlystnad?

Det gamla amerikanska samhälle som Malcolm X hatade och ville se utplånat – med sitt Jim Crow-system och sina lynchningar, med sina skenande ojämlikheter och sin hycklande patriotism – förtjänade ofta hans hånfulla tirader. Det förklarar varför delar av hans tal kan läsas med behållning än i dag. Mindre lyckat blev det när han uttryckte skade­glädje över Kennedymordet och spydde galla över kvinnor och judar. Till slut fick Nation of Islam nog av Malcolm, vilket leder oss till ännu en kvarlevande myt: att Malcolm mot slutet av sitt korta liv bröt med sekten. Sanningen är att han blev utkastad. Han bönade och bad att få stanna kvar, och först när det misslyckades bildade han en ny organisation. 1965 mördades han på grund av falangstrider inom Nation of Islam.

Man kan bli sorgsen och desillusionerad, eller så kan man bli ännu mer imponerad av den riktiga medborgarrättsrörelsen. Dess portalfigurer fick utstå tonvis av hatfyllda angrepp från Malcolm X, inte minst när det gällde rasblandade äktenskap. De verkliga hjältarna från den tiden skakade av sig den sortens nonsens och förde kampen vidare.

Någon berättade att företaget som ägde parken hade gått i konkurs. Lehman Brothers hette det och jag hade egentligen bara hört namnet förut.

Det gick några dagar innan grindarna var öppna igen. En annan bank ägde allting nu.

Först flera veckor senare förstod jag att jag hade missat lite nutidshistoria. Trots att jag arbetade i de kvarter som utgjorde krisens epicentrum förstod jag ingenting, allting var ju som vanligt. Så när som på en stängd liten park.

Kanske märkte jag inget för att det inte fanns något att se. Kanske har jag i efterhand förletts att tro att historien ägde rum runt femtionde gatan en dag i september.

När journalister eller fotografer försöker bildsätta en ekonomisk kris blir resultatet ofta stereotypt: en dykande börskurva, uppgivna mäklare eller skyskrapor mot en mörk himmel. Eller de avskedade Lehmanarbetarna – som har blivit 2008 års motsvarighet till de svartvita fotografierna från Wall Street 1929.

Men de bästa bilderna av en ekonomisk kris hittar man inte på Manhattan. Dem hittar man i Åtvidaberg, Cleveland eller Landskrona. På ett varv som lagts ned för att oljan blivit för dyr eller i ruinerna efter ett elektronikföretag som missade ett teknikskifte.

»Kreativ förstörelse«, kallade ekonomen Joseph Schumpeter det. Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff har i arbetet med den nya fotoboken »Avgrunden« hittat förstörelsen: resterna av Skandias huvudkontor på Sveavägen, Titos bortglömda villa i Kroatien, en porrkungs chanserade palats och en övergiven nöjespark i Japan.

De folktomma bilderna och de historiska texterna får lika stort utrymme och är befriande frikopplade från varandra. Ändå förmedlar de samma berättelse: ingen kommer undan världsekonomins villkor.

Det verkligen känns hur teknikföretag i Sverige och på amerikanska östkusten krossades av radarparet Silicon Valley-Östasien. Och hur Detroit hamnade så fel – staden som byggdes av bilar men förstördes av bilismen.

När jag läser boken funderar jag över om ekonomiska förlopp gör sig bättre med konstnärliga grepp än som journalistik. Det har ju trots allt hänt förr: »Oil« av Upton Sinclair, »Vredens druvor« av John Steinbeck och »Markens gröda« av Hamsun – alla bär de ett ekonomiskt skifte i berättelsen. Den mest eleganta beskrivningen av Detroits uppgång och förfall har faktiskt författaren Jeffrey Eugenides skapat som en fond i romanen »Middlesex«.

Just berättelsen om Detroit är den del av »Avgrunden« som är extra plågsam att läsa. För om en stad av den kalibern kan förtvina kan det hända var som helst. Och vilka blir då de platser som har blomstrat under nollnolltalet men som om femtio år kommer att ligga lika öde? Nokiabyggnaderna i Espoo? Saabfabriken i Trollhättan? Eller Facebookhallarna i Luleå?