Tongångarna låter liknande från Jan Björklund. Nu ska den svenska skolan styras upp och legitimationen ska ge läraryrket betydligt högre status. I den statliga utredning som ligger till grund för beslutet står också att den kan öka yrkets status och bidra till att fler engagerade och motiverade studenter söker sig till yrket.

Det finns de som tror annorlunda.

– Jag tror att man har för höga förhoppningar kring legitimationen. Det låter som att lärarnas status kommer att öka genom ett trollslag, säger Peter Lilja, doktorand i pedagogik med inriktning mot lärares professionalisering vid Malmö högskola.

Han tror att lärarnas status kan komma att öka i framtiden, men då beror det inte på att de blivit legitimerade.

– Det beror snarare på vad som händer härnäst. Det krävs att allmänheten i stort, media och politiker visar ett större förtroende för lärarna. En papperslapp ger ingen status – fråga sjuksköterskorna.

Ja, för sjuksköterska är också ett legitimerat yrke. Precis som dietist, arbetsterapeut, elektriker och barnmorska. Inte direkt några högstatusyrken med höga löner, med undantag för elektriker som är ett av de bäst betalda LO-yrkena.

Lena Haglund, ordförande för förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, skrattar när hon får frågan om yrkeslegitimationer höjt lönerna eller yrkets status sedan införandet 1999.

– Nej, nej, den har inte gjort någonting med våra löner! Inget alls! Status är svårt att säga. Kanske får du en viss statuts av legitimationen, men det finns många yrken utan legitimation som har status. Det viktigaste med legitimationen är i vilket fall att patienterna vet att de möter en person med en viss kompetens.

På Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, låter det på samma sätt.

– Vi kan absolut inte dra någon slutsats att yrkena har fått ett högre värde efter legitimationen. Inte på något sätt. Varken när det gäller löner eller hur många som söker sig till yrket, säger Kerstin Persson, chefsförhandlare.

De senaste i raden att legitimeras var biomedicinska analytiker 2006. De hade kämpat för det länge, mest för att få en kvalitetsstämpel på sitt arbete, men också med förväntningar om en högre status.

– Visst fanns det en förhoppning att en tydlighet i kvaliteten skulle innebära ett likhetstecken med högre status. Men det finns det inget som tyder på, säger Kerstin Persson.

De yrken som hade hög status före legitimering, har det också efter. Men en legitimation verkar i sig inte vara en garant för att klättra några pinnhål.

Trots det eftersträvar många yrkesgrupper att legitimeras. I alla fall den välutbildade delen.

– Det kan ses som en professionell strategi. Med legitimation möjliggörs bättre kontroll av yrkesgruppen, som kan minskas för att bli mer exklusiv. Man skaffar sig ett yrkesmonopol som bygger på ett kunskapsmonopol. Idealt får man ha yrket för sig själv, så att säga, säger Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet och verksam i nätverket för professionsforskning.

Myndigheterna ställer vissa krav för att legitimera till exempel en lärare. De måste ha en högskoleexamen, och gått bredvid ett år som lärling. Det är bara de legitimerade lärarna som får sätta betyg och tillsvidareanställas. För staten blir det ett sätt att kontrollera och säkerställa kvaliteten på de yrkesverksamma.

– Ur ett samhälleligt perspektiv kan yrkeslegitimation vara ett bra sätt att garantera kompetensen inom vissa typer av praktiker, säger Thomas Brante.

Ofta handlar det om yrken som anses viktiga, svåra eller ibland förenade med risk. Vilka som får legitimationberor dels på statens intressen, men också på yrkets egna strävanden att professionaliseras. genom legitimation. Professioner är yrken som vilar på vetenskaplig grund som har ett högt förtroende och stor autonomi att styra över sitt jobb. Nu har detta med professionalisering, legitimation och självständighet luckrats upp. Mäklare kan knappast ses som ett vetenskapsbaserat yrke och lärare styrs extremt mycket av staten och kommunerna. I stort sett alla grupper med yrkeslegitimation har fått det efter flera års påtryckningar.

– De har lyckats i sin kamp för att nå monopolstatus. Samtidigt kan ju vi som medborgare tycka att det känns vettigt att de här personerna kan sin sak. Vi vill helst att en legitimerad elektriker kopplar ledningarna i våra hem, säger Thomas Brante.

En yrkesgrupp som länge velat legitimeras är socionomerna. Ända sedan 1958 då deras akademikerförbund bildades har frågan funnits på dagordningen. I början av 1990-talet fick de avslag på sin ansökan och i en efterföljande offentlig utredning stod det att Socialstyrelsen ansåg att det är fel att använda legitimationen som instrument för att höja en yrkesgrupps status eller att skapa ett statligt auktoriserat och sannolikt verksamt marknadsföringsverktyg. Något som regeringen nu verkar vara mer öppen inför.

– De är ju väldigt måna om att locka bättre studenter till lärarutbildningen. Det är absolut en ambition för regeringen att öka yrkets attraktivitet, sedan tror jag inte att det är den enda, säger Peter Lilja vid Malmö högskola.

För man ska inte glömma bort att det även ligger politik bakom de här besluten. Det är inte en slump att det är först nu, då den svenska skolan granskas i sömmarna och rasar i internationella rankningar, som legitimationen genomförs.

– Det är så klart viktigt att få kontroll över resultaten. Inte minst genom att införa behörighetskrav skaffar man sig makten över vilka lärare som får arbeta i skolan, säger Peter Lilja.

Huruvida lärarlegitimationen kommer få de effekter lärarförbunden och regeringen önskar återstår att se. Det har hittills inte börjat så bra. Under veckan har Dagens Nyheter skrivit om att Skolverket tagit hjälp av bemanningsföretaget Proffice för att granska ansökningarna. Nyutexaminerade akademiker utan tidigare erfarenhet har bestämt om en ansökan ska godkännas eller ej. Ibland har det blivit fel. Så pass fel att flera lärare fått behörighet att undervisa i ämnen de inte kan. Metta Fjelkner verkar inte längre lika triumferande när hon intervjuas av tidningen: »Det är fullständigt oacceptabelt. På det här sättet riskerar hela legitimationen att urholkas.«

Till vardags är John Paoli en av de vita rockar som fladdrar runt i hudklinikens slitna korridorer, men vi ses på ett café en söndagseftermiddag då han klätt sig i en storrutig skjorta. De mejl vi skickat före intervjun har gått via hans privata adress. »För säkerhets skull.« Att John Paoli är frispråkig är i och för sig inget som kan förvåna sjukhusets ledning. Han har gjort väsen av sig i flera år.

Precis när våren blev till sommar 2007 blev John Paoli färdig specialistläkare efter fem års ST-tjänst på Sahlgrenska. Han var en framstående ST-läkare och redan innan han fick sin titel hade han fått ta över ansvaret för hudcancer- och kirurgverksamheten på hudkliniken. En del av jobbet var att se över rutiner kring diagnostik, behandling och prevention för de patienter som har hudcancer. Här ingick förstås insyn i den patologiska verksamheten. Som John Paoli uttrycker det:

– Patologin är ju egentligen vårt facit.

För att ta det från grunden. En patolog är en specia­listutbildad läkare som granskar cell- och vävnadsprover. Det är också patologen som genomför obduktioner. Största delen av arbetstiden går åt till att granska prover med misstänkt cancer. Patologerna har en spetskompetens, till exempel neuropatologer som är bäst på hjärnan eller hudpatologer som kan hudsjukdomar bäst. När det gäller att diagnosticera just hudcancer så börjar det med en klinisk bedömning av hudläkaren. Anser han eller hon det som ett misstänkt melanom tas ett prov som skickas till patologiavdelningen. En patolog granskar provet i mikroskop och bedömer det utifrån en gråskala som går från svart till vitt. Det finns inga exakta mått för hur prover ska placera sig på den här skalan, utan det är upp till varje enskild patolog att utifrån sin kunskap och erfarenhet bedöma provet. Svaret avgör sedan vilken behandling hudläkaren sätter in.

Ganska snart efter att John Paoli tillträtt reagerade han och hans hudläkarkollegor på att svaren från patologiavdelningen var undermåliga.

– Det kändes som att det fanns en »veckans diagnos«. De var dessutom väldigt otydliga, det var mer en beskrivning av vad de såg. Det var som att jag skulle säga till en patient »jag vet inte vad du har för sjukdom, men jag ser att du har röda utslag«.

När hudläkarna tittade närmare på provsvaren konstaterade de att svaren kommer från patologer som inte är specialiserade på hud. John Paoli tyckte det var konstigt och kontaktade hudpatologerna. Han fick reda på att Mats Wolving, verksamhetschef för patologiavdelningen, hade beslutat att alla patologer oavsett specialitet ska kunna granska alla prover, helt enkelt för att det fanns allt för många prover att granska per patolog. Men situationen visade sig snart problematisk. Patologerna klagade, hudläkarna klagade och provsvaren blev sämre. Patologiavdelningen kom till rätta med problemet genom att bilda ett särskilt team under ledning av en av hudpatologerna, som skulle granska alla hudprover. Det fungerade i ungefär ett halvår, sedan blev arbetsbelastningen för hård och svarstiderna för cancerprover kunde dröja uppemot åtta veckor. Det är lång tid för en nervös patient.

John Paoli, som precis utsetts till biträdande verksamhetschef för hudkliniken, försökte att ta kontakt med Mats Wolving. Han ringde men fick inget svar. Tillsammans med hudklinikens verksamhetschef, Ann-Marie Wennberg, skrev han mejl. Men de fick inte heller den här gången något svar. Våren 2009 gick John Paoli till Ann-Marie Wennbergs kontor och sa att de måste ordna det här före sommarledigheten, för att kunna komma på rätt köl till hösten. Hon föreslog att de skulle skicka ett formellt brev. Nästa dag hade John Paoli knattrat ned ett kort brev där han uttryckte tacksamhet mot hudteamet och förståelse för att det är ont om resurser, men att de ansåg att svarstiderna blivit för långa när det gäller misstänkt cancer och att patientsäkerheten hotades. Inget svar.

När hösten kom hade den ena av Sahlgrenskas hudpatologer sagt upp sig, enligt John Paoli för att »patologerna inte får syssla med det de är bra på«. Han och Ann-Marie Wennberg skickade ytterligare ett brev till patologavdelningen och nu skickade de även en kopia till Mats Wolvings chef. Den här gången var brevet längre och tonen inte lika förstående. De uttryckte sin stora oro för hur kvaliteten på just hudcancerproverna kunde komma att försämras, att de inte hade förtroende för de patologer som skulle bedöma proverna och att de begär att kvaliteten på hudpatologin ska säkerställas. Återigen inget svar. Under hösten gick Sahlgrenskas sista hudpatolog i pension. Sedan dess har de inte haft någon ny. I stället har patologer som inte haft hud som specialitet fått bedöma hudproverna. De mest komplicerade fallen skulle skickas iväg för extern granskning av hudpatologer. Något som ett par år senare visade sig inte ha fungerat särskilt väl.

Att få tag i nya patologer att anställa är inte helt lätt. Det finns inte så många. En rapport från Cancerfonden 2010 visar att behovet av nya patologer är stort. I Sverige finns knappt 200 utbildade patologer. För att täcka behovet krävs ytterligare 100 stycken. Patologavdelningen i Göteborg uppskattar att de skulle behöva mellan 11 till 13 fler patologer för att kunna göra ett fullgott arbete. Västra Götalandsregionen är de som granskar flest prover i landet, nästan 100 000 varje år, men ligger bara på tredje plats när det gäller antal patologer, 26,7 tjänster. Om fem år uppskattar de att de till och med har färre patologer än nu. Bristen beror dels på att specialistutbildningarna för några år sedan lades på is, eftersom det ansågs att efterfrågan saknades, dels på att det inte är ett högstatusyrke inom läkarkåren.

Bristen på patologer märkte John Paoli av än tydligare när han i september 2009 tillträdde som verksamhetschef för hudkliniken. Han märkte ganska snart att jobbet inte passade honom över huvud taget. Sex veckor efter att han tillträtt sa han upp sig. När den nya verksamhetschefen tillträdde välkomnades han av John Paoli som sa att han måste göra något åt situationen på patologen. Läkarmöte efter läkarmöte påpekade han att chefen måste ta tag i saken. Till slut avbröt verksamhetschefen honom och sa: »Bevisa det! Bevisa att något är fel på patologen.«

Under 2010 drev John Paoli därför en egen kampanj. Han uppmanade sina kollegor att skriva rapport på varenda avvikelse de upplevde med provsvaren från patologavdelningen. Han talade med dem på möten, skickade ut mejl och stoppade dem i korridorerna.

– I princip fick jag övertyga mina kollegor att nu är det viktigt. Nu, grabbar och tjejer, nu måste vi rapportera varenda liten grej.

På knappt ett år samlades dussintals avvikelserapporter och två anmälningar enligt lex Maria in.

Innan dokumenten hade presenterats för ledningen sökte två patologer, som tittat på gamla hudprover för att fördjupa sina kunskaper inom ämnet, upp John Paoli. Det var en vecka i början av maj i år som de hade upptäckt att ett av proverna verkade konstigt. Det stämde inte överens med den diagnos som patologen hade satt. De kollade på fler prover av samma patolog och upptäckte prov efter prov som bedömts felaktigt.

– Jag tänkte bara, fan att ledningen och Mats Wolving inte kan lyssna! Hade de lyssnat på oss 2009 hade många missade fall kunnat undvikas. Vissa har frågat om det inte kändes skönt att ha rätt. Jag kände mig egentligen mest äcklad för att man kan leka med folks hälsa på det här sättet.

En förmiddag i mitten av maj ringde telefonen hos David Milton i Angered. Han stod i vardagsrummet, belamrat av saker från olika länder i Europa där han bott, till vänster om den kolafärgade sammetsfåtölj som är lika fin som när den köptes på 1970-talet i Paris. Det enda han sa innan han återigen lade på luren var upprepade »okej«. Sedan ringde han sin fru. Någon från Sahlgrenska hade ringt och sagt att födelsemärket han tog bort för två år sedan hade visat tecken på cancer. De hade bedömt fel. Han var tvungen att komma in och göra ett nytt test. Men han behövde inte betala för det. Allt kändes bara helt overkligt.

David Milton försöker alltid att se positivt på saker och ting. Han är född i Storbritannien men har ett sinne som en klassisk go gubbe från Göteborg. Det hjälpte inte nu. Nu var han chockad. Ledsen. Förbannad. Inte ens en ursäkt fick han från mannen som ringde upp.

– Det är klart att de veckor som följde efter telefonsamtalet var … ja du kan ju bara tänka dig. Kommer jag överleva eller kommer jag att dö? För jag är inte redo att ta vägen någonstans riktigt än.

Det var David Milton själv som sökte upp läkare för att kolla födelsemärket på ryggen. Han växte upp på Mallorca och som liten grabb låg han ofta på magen vid havet för att fiska krabbor. Självklart utan solkräm. Så han var själv uppmärksam på hudförändringar, särskilt på ryggen. Den här fläcken såg mörkare ut än vanligt och var stor som en lillfingersnagel. Läkaren på Carlanderska sjukhuset höll med om att den såg misstänkt ut, skar bort den och skickade till patologen på Sahlgrenska. En knapp månad senare fick han beskedet att den inte visade några tecken på cancer. I den villfarelsen levde han i två år. Den här majkvällen låg David Milton i sängen bredvid sin fru och funderade på om hon snart skulle ligga här ensam.

– Vi är så väldigt nära varandra. Att förlora den andra vore som att delas på mitten. Det var det enda jag kunde tänka på.

Morgonen efter försökte han att se nyktert på saken. Han hade varit hos läkaren i god tid, de hade skurit bort det med god marginal, han hade inte sett någonting underligt efter det. Om tre dagar hade han en tid för ny provtagning. Den verkliga ilskan växte fram först när han förstod att det var många som delade hans öde.

– Jag förstår att man kan göra misstag. Men jag förstår inte hur man kan göra så här många misstag! Utan att någon stoppar det. Då måste man sätta ned foten och säga »det här är kriminellt«.

Onsdagen den 18 maj kallade Sahlgrenska till presskonferens under ledning av chefläkare Mats Tullberg. Han var där för att meddela att de provsvar som de två patologerna kollade på i utbildningssyfte mycket riktigt visade sig vara felaktiga. En 67-årig, pensionerad patolog som hoppat in som timvikarie hade systematiskt placerat åtminstone 27 hudprover fel på gråskalan för vad som är hudcancer. Prover som visat på förstadium till eller fullt utvecklad cancer hade han bedömt som godartade förändringar. Sjukhuset sa att de meddelat de drabbade och skickat iväg 2 500 av patologens prover för extern granskning av experter i Storbritannien. De uteslöt inte att det kunde finnas fler prover som bedömts felaktigt. Den pensionerade patologen sas upp med omedelbar verkan.

När skandalen på Sahlgrenska briserade uppmärksammades en patolog från en annan del av landet i medierna. Även här handlade det om en pensionerad man som fortsatt att frilansa på olika sjukhus. Han har fällts för sex missade cancerdiagnoser i Kiruna, Åby, Vadstena, på Norrlands universitetssjukhus och Universitetssjukhuset i Linköping. Det är fyra fall av missad hudcancer, en missad prostatacancer och en missad livmoderscancer. Två av patienterna har dött. Kvinnan med livmoderscancern dog några månader efter att patologen tittat på hennes prov. Hon var 57 år. Det är inte säkert att en korrekt diagnos räddat henne. Men hon hade kunnat få rätt behandling och omvårdnad. En man med hudcancer avled efter att behandlingen av sjukdomen fördröjts 14 månader. Han var 59 år.

Under 2010 gjorde Socialstyrelsen en utredning av patologen på grund av de sex lex Maria-anmälningarna han fått från Norrland och Linköping. De konstaterade att hans »agerande tyder på oskicklighet i yrkesutövningen« och att »felen kan inte betraktas som ringa«. Han har trots tidigare kritik från Socialstyrelsen fortsatt att arbeta på samma sätt och bland annat eftergranskat sina egna prover, något som självklart en annan läkare bör göra. Han har vidare kommit med åsikter om andra läkares eftergranskning efter lex Maria-anmälningarna »på ett sätt som antyder arrogans«. Socialstyrelsen ålade honom en treårig prövotid under vilken de kan utöva tillsyn på hans arbete. Ett par månader efter kom beslut i ett ärende där det konstaterades att patologen missat ett fall av hudcancer. I mars i år inkom ännu en lex Maria-anmälan där samme patolog vid tre olika prover, under fyra år, missat en patients prostatacancer.

Ett av sjukhusen som patologen verkat vid, Universitetssjukhuset i Linköping, har haft problem med fler feldiagnosticeringar under åren. Det går inte att söka på ett särskilt klassificeringsnummer bland Socialstyrelsens lex Maria-anmälningar, men en sökning på ordet patolog bör enligt registratorn få fram de flesta. I Linköping handlar det om sex fall från 2009 och framåt, förutom de fem fall som rörde samme patolog. Socialstyrelsen har uppfattat att det är problem i Linköping, och har planerat en översyn i snart ett år. I december kommer den till slut att bli av.

Sammanlagt kan Socialstyrelsen plocka fram 38 lex Maria-anmälningar från de fem senaste åren. I Linköping är det alltså elva stycken, Labmedicin Skåne har sex stycken, Sahlgrenska fyra stycken och Hallands sjukhus tre stycken. Sedan är det några enstaka på ett antal sjukhus.

Att det finns problem inom patologin är känt sedan länge. I början av året, innan skandalerna var ett faktum, gav regeringen Marie Beckman Suurküla i uppdrag att utreda patologin i Sverige. Bakgrunden var en offentlig utredning från 2009 kring cancervården där en enkätundersökning visade att landstinget upplevde det väldigt svårt att rekrytera patologer vilket förlängde vårdkedjan för cancerpatienter. Marie Beckman Suurküla är tidigare chef för Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon slutade där flyttade hon och maken till sommarhuset på västkusten och tänkte lugnt och stilla gå i pension. Åka till Frankrike när andan föll på. Sedan fick hon erbjudande om att bli rektor för Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg. Och sedan kom förfrågan från socialdepartementet om hon ville leda utredningen över patologin. När hon tar emot på sitt enorma kontor med utsikt över hamnen verkar hon trots allt nöjd med att fortsätta jobba ett tag till. Hon ler mycket, gestikulerar stort och illustrerar citationstecken med hela händerna. I Uppsala upplevde hon själv bristen på patologer.

– Vi hade ett jätteproblem med den frågan. Jag var där och pratade flera gånger, för vi hade allt för få patologer.

Samtidigt som det varit svårt att rekrytera till patologiyrket har arbetsuppgifterna ökat. Ungefär 20 procents högre arbetsbörda på fem år. Med ny teknik kan man göra betydligt utförligare tester av proverna. Genom att gå ned på cell- eller till och med molekylnivå går det att avgöra vilken behandling som har bäst effekt på just den enskilde patienten. Det tar förstås längre tid. Samtidigt har behovet av patologer inte fyllts på i samma takt.

– Det finns många patologer i sjuttioårsåldern. Sedan finns det ett gäng unga som kommit under de senaste åren. Men däremellan är det ett glapp. För ganska många år sedan stoppades vidareutbildningar för att vi hade nog med läkare. Det är det beslutet som vi skördar nu. Just de hade behövts för att finnas på plats som stöd åt de unga.

Det är vanligt att ta in hyrläkare och timanställda för att hinna med alla prover som måste granskas. Det var fallet för både patologen på Sahlgrenska och patologen i Linköping. På flera ställen finns det också chans till extraersättning för den ordinarie personalen om de granskar fler prover. Som normalt räknas 2 200 prover per år. För dem som ligger i ordentligt kan det bli uppemot 10 000 fler prover per år. Och en extrainkomst på ungefär en miljon kronor.

– Det är en väldigt negativ arbetsmiljöspiral, som inte är acceptabel. Samtidigt kanske extraersättningar är den bästa kortsiktiga lösningen i vissa landsting.

Att det skulle innebära att prover granskas mindre noggrant tror Marie Beckman Suurküla inte.

– Så länge de får sitta ostört och kommer in i ett bra flöde så bör de kontrollera proverna korrekt.

Ett av de stora problemen som lyftes upp i rapporten från Cancerfonden är att tillgången på patologer ser väldigt olika ut på olika ställen i landet. Flest finns det i Västerbotten med 23 600 invånare per patolog, minst antal i Gävleborg där det är 129 500.

– Det här är en patientsäkerhetsfråga i högsta grad. Det är inte jämnt fördelat med patologer över landet, inte på det sättet det borde vara för att man ska kunna förvänta sig en jämlik vård.

I Västra Götalandsregionen går det 54 300 invånare på en patolog. Sedan skandalen på Sahlgrenska har Marie Beckman Suurküla än mer insett hur viktigt det är att patologin förbättras. På morgonen har hon lyssnat på lokalradion där en man som fått reda på att han faktiskt hade cancer intervjuats.

– När jag hörde honom så undrar jag hur de tänker runt patientfrågorna. Man måste kunna begära av all diagnostik att den är 100 procent korrekt. Det är för mycket som står på spel.

Det visar sig att det är just David Milton som hon hört på morgonradion. Han berättar, medan han gör i ordning espresso enligt schweiziskt manér med både mjölk och grädde, att han är riktigt förbannad nu. I radion sa han att det värsta är att det hela hade kunnat undvikas eftersom det fanns signaler på att allt inte stod rätt till. En vecka tidigare skrev han ett brev som han tänkte skicka ut till medierna för att ge sin syn på allt som hänt. I stället träffas vi nu och pratar om det.

Efter det chockerande samtalet i maj gick det gans­ka snabbt tills han fick sitt nya provsvar. Det visade att han inte hade några spår av hudcancer kvar.

– Hoppas jag i alla fall. De kan ju ha strulat till det igen, säger han och skrattar.

Under sommaren har han förfasats alltmer över de rapporter som kommer ut i medierna. I september kommer det första resultatet från eftergranskningen i Storbritannien. Antalet felbedömda prov stiger till 58 stycken. Då bestämmer han sig för att göra en anmälan om fel i vården till Socialstyrelsen.

– Man måste stå upp för sina rättigheter. Man måste göra det för att något ska kunna förändras. Om det inte blir några konsekvenser, inga straff, så kommer det att ske igen och igen.

Han bär kaffet in till vardagsrummet där han för knappt ett halvår sedan fick det chockerande samtalet. BBC News står på. De visar bilder från rättegången mot Michael Jacksons läkare som precis dömts till fängelse.

– Han döms för vållande till annans död. Det här är precis samma sak. Patologen och de kollegor som täckt upp för honom borde åtminstone få sina läkarlicenser indragna.

David Milton har än så länge inte polisanmält den pensionerade patologen. Skulle han, eller någon av de andra patienterna, välja att göra det så kan en förundersökning inledas. Åklagarmyndigheten har tidigare uttalat sig om att det i så fall snarare skulle röra sig om tjänstefel. David Milton tycker inte att Sahlgrenska har tagit tillräckligt mycket ansvar för vad som har hänt.

– Jag vill se att någonting verkligen sker. Att läkaren får stå till svars för vad han gjort. Att de går ut med en ordentlig ursäkt till dem som drabbats. Och egentligen att vi, speciellt de som är värre drabbade än jag, får en ordentlig ersättning. I slutändan, helt enkelt förhind­ra att det händer igen.

I oktober presenterade Sahlgrenska en så kallad händelseanalys som sammanställts av bland annat hudläkare och patologer som är anställda på sjukhuset. Det är något som varje vårdinrättning måste göra vid en lex Maria-anmälan. I den har de själva identifierat de bakomliggande problemen och vilka åtgärder som kan sättas in för att det inte ska hända igen. De har listat elva punkter som avgörande för att det här kunde ske. Flera av punkterna pekar på bristande rutiner och att rutiner som fanns inte följts av den pensionerade patologen.

Ett av de största problemen är att det inte funnits sätt att fånga upp dem som gör misstag. Det finns inget datorsystem som kan varna vid feldiagnosticeringar, eller någon katalogisering där proverna kan jämföras mot varandra. Ett annat problem är att rutinerna vid eftergranskningar har varit otydliga. Om en läkare som skickat prov till patologen får ett provsvar som inte stämmer överens med den kliniska bedömning som läkaren gjort kan han eller hon begära eftergranskning. Begäran ska då skickas till verksamhetschefen. I många fall har den i stället skickats tillbaka till den patolog som granskat provet den första gången. För att en eftergranskning ska fungera bör naturligtvis en annan patolog utföra den.

Det har den pensionerade patologen inte brytt sig om. En patolog har själv ansvar för att han eller hon konsulterar kollegor vid prov som är för komplicerade för att de ska bedöma dem själva. I det här fallet har den pensionerade patologen inte haft den självinsikt som krävs. I stället har han placerat proverna så mycket fel på gråskalan att de bedömts som godartade, trots att de i själva fallet visade tecken på cancer. Till skillnad från andra cancerformer så finns inga dokument med riktlinjer för att bedöma hudprover. I händelseanalysen föreslås att sådana ska tas fram. Ett grundläggande problem på patologiavdelningen som lyfts fram i analysen är att arbetsbelastningen är mycket hög, vilket kan påverka kvaliteten på provsvaren.

Sahlgrenskas talesperson kring patologskandalen har varit chefläkare Mats Tullberg. Han har i intervju efter intervju sagt att det som hänt är oacceptabelt och att de nu arbetar så snabbt de kan med att ta hand om de patienter som drabbats. Vi möts dagen efter att händelseanalysen sammanställts och skickats in till Socialstyrelsen. Han är lite försenad och måste torka pannan och äta ett äpple innan vi börjar.

– Det är väldigt viktigt att vi beklagar och ber om ursäkt för det som hänt. Vi tar detta på stort allvar och tar ansvar för att det inte ska hända igen.

Hur det kunde hända från början, utan att det upptäcktes, har han däremot inte riktigt något svar på innan Socialstyrelsens utredning är klar. Trots att det påtalats från bland annat hudkliniken att de uppfattat problem med diagnostiken från patologen.

– Uppfattningen inom patologen har varit att kvali­te­ten hållits. Den aktuella händelsen visar att det funnits problem. De har arbetat för att förstärka och öka bemanningen utan att riktigt lyckas.

Så det har funnits olika uppfattningar, menar du? Patologen har inte ansett sig ha problem, medan hudkliniken har gjort det?

– Ja, det kan man säga. Det finns ett ansvar från båda håll att ta fasta på de signaler som kommer. De brev och anmälningar som figurerat från hudkliniken känner de inte att de fått ett riktigt bra svar på. Det är något vi får ta med oss; att det är viktigt att ta sådana här signaler på allvar.

Han säger också att ledningen är beredd att avsätta resurser för att komma till rätta med problemen på patologiavdelningen, bland annat den låga bemanningen. Detta även om Sahlgrenska länge haft en obalanserad ekonomi och besparingskrav över sig. De senaste åren har verksamheten gått back med ungefär 100 miljoner kronor per år. 2009 gick de faktiskt plus 100 miljoner kronor, efter nedskärningar motsvarade det 270 miljoner kronor. 2010 låg effektiviseringskravet på 380 miljoner kronor.

Utsikten från Mats Wolvings kontor är inte direkt imponerande. Har man fönster åt rätt håll på Sahlgrenska kan man se ut över Botaniska trädgårdens täta lövskog, eller bort emot kolonilottsområdet vid Medicinarebacken. Mats Wolving ser in i en tegelvägg. Han verkar trött och inte så sugen på att prata med fler journalister. Men han suckar att han förstår att en journalists uppgift är att misstro. Det har varit en del skriverier om just Mats Wolving i de lokala medierna. Han är trots allt ansvarig chef för patologiavdelningen. Stämningen inom verksamheten har varit ganska låg sedan maj.

– Det är klart att det lägger lite sordin när en kollega plötsligt hamnar under blåslampan. Det är olustigt när en person man suttit och pratat med i kafferummet hängs ut som åtminstone kusin till hin håle. Samtidigt kan jag väl se att man pekar på viktiga saker som vi borde varit medvetna om.

Sedan i maj har de haft mycket extraarbete att ta hand om. När den pensionerade patologen sas upp i maj förlorade de ännu en arbetskraft i den redan underbemannade verksamheten. Plus då att han givit dem alldeles för många prover att eftergranska. Väntetiden för att få provsvar från patologen har varit extra lång i sommar. Uppemot trettio arbetsdagar som mest.

– Det är inte en verksamhet som man direkt kan känna sig stolt över. Jag är stolt över mina medarbetare som jobbar som bara den, men förutsättningarna för att göra ett riktigt bra jobb finns inte.

Det håller han med om att det inte har funnits på länge. När breven från hudkliniken kom till honom för två år sedan som påpekade de bristande diagnoserna, menar han att han inte svarade för att det var ju ingenting som han själv inte var medveten om.

– Det är inte okänt att vår bemanning är klen och att det finns ont om utbildade patologer i Sverige och att vi saknade en hudspecialist. Att de då skriver till mig och kräver att jag genast ska riva ut beställningstalongen längst bak i katalogen och beställa en ny hudpatolog ungefär. Det är bara orimligt.

De ville väl påpeka sin oro.

– Det oroade oss också. Men vi försöker att få den här verksamheten att fungera med minimala tillgångar.

Nu har han rekryterat nya medarbetare, åtminstone tre är på väg från utlandet. Sedan ska han försöka att bygga upp system som kan fånga upp om en patolog gör felaktiga bedömningar. Ett förslag i händelseanalysen är att göra stickprover som patologerna sedan kan samlas och diskutera kring. Men det har Mats Wolving motsatt sig.

– Chansen att hitta den här typen av fel genom att göra stickprover är enormt liten. Det här är trots allt sällanfynd. Att då bygga in en grundläggande misstro i vår verksamhet, där jag signalerar att jag inte litar på att mina medarbetare kan göra de enklaste diagnoser, är inte den rätta vägen. Vi ska diskutera fall med varandra, men det gör vi redan.

Men, det var väl just det som inte fungerade i det här fallet?

– Då kan man uppleva att förtroendet missbrukats i det här fallet, men då får man fundera över om det är rätt att bygga in en konstitutionell misstro för det? Vi kommer att ha fler obligatoriska diskussioner kring vad som är ett normalt prov och inte. Det ställer sig alla mycket positiva till.

Trots att det i händelseanalysen framkommit att det varit bristande rutiner som orsakat de missade diagnoserna har Sahlgrenska inte några planer på att granska någon annan patologs prover.

– Jag har ingen anledning att tro att alla sitter och gör den här typen av systematiska avsteg från våra rutiner. Man ska lämna ifrån sig prover som man är osäker på. Det här är duktiga, ansvarsfulla, högutbildade, erfarna människor. Jag har ingen anledning att tro att alla gör fel.

I Göteborgs-Posten har hudläkare uttalat sig om att de kräver Mats Wolvings avgång. De menar att han misskött sitt jobb så grovt att han inte kan sitta kvar. Han själv känner ett visst ansvar för vad som hänt.

– Någonstans hade jag kunnat sätta mig direkt vid mitt tillträde 2008 och infört de här sakerna vi ska införa nu. Men man har ju ändå utgångspunkten att man tar över en fungerande verksamhet. Det kräver att jag hade sett signalerna redan då.

Jag tänker på breven du fick med indikationer om att hudkliniken var oroliga för kvaliteten på provsvaren.

– De var oroliga för något jag var medveten om. Kopplingen till att jag för den sakens skull skulle granska den här specifika patologen finns inte.

Vad känner du för ansvar för att de här sakerna hänt inom din verksamhet?

– Formellt är jag naturligtvis ansvarig för vad som hänt. Och det kan man hantera på olika sätt. Antingen kan jag sluta, eller så kan jag se det här som ett redskap för att kunna förbättra verksamheten. Jag är väl den tjurskalliga sorten, men jag vill få det här att fungera.

Den 18 november presenterades fler resultat från eftergranskningen av proverna i Storbritannien. Antalet missade cancerfall mer än fördubblades till 117 stycken. Det är 59 nya personer som återigen måste gå igenom ångesten att vänta på ett provsvar. Den här gången med vetskapen att om provet är positivt så har cancern kunnat spridas under flera år. Tolv av de nytillkomna proverna visade på fullt utvecklad cancer redan vid det ursprungliga provtillfället. Sahlgrenska meddelar också att det är mellan 20 och 30 prover som skickats tillbaka till Storbritannien för att de misstänker att de faktiskt visar på cancer. Samma dag publiceras en debattartikel i Göteborgs-Posten av en av hudläkarna på hudkliniken. Hon skriver att det har dröjt innan de fått reda på vilka de nya drabbade är och att de dessutom hittat ett nytt felbedömt cancerprov från en annan patolog.

Kollegan John Paoli är inte ett dugg förvånad över att det dyker upp nya missar.

– Om man haft råd att granska fler patologers svar, åtminstone då och då, så tror jag inte att det skulle vara tio svar av tio som stämmer. Långt ifrån. När vi samlade in avvikelserapporter var det även andra som hade fel. Hudpatologin är inte så lätt som vissa tror.

Han återkommer hela tiden till att det här inte bara handlar om en enskild patologs fel. Det är större än så. Det handlar om ett ledningsproblem.

– De har struntat i att behålla spetskompetens. De har struntat i att lyssna på oss som jobbar i verksamheten. Vi är ett specialistsjukhus. Har de ont om pengar får de gå ut och säga att kvaliteten kommer sänkas. Då är man åtminstone ärlig.

I dagarna kommer de sista patienter vars prover blivit eftergranskade i Storbritannien att kontaktas. Den 14 december ska Socialstyrelsen ha ett möte med Universitetssjukhuset i Linköping för att diskutera problemen på patologiavdelningen där. I mars kommer Marie Beckman Suurküla lämna in sin rapport om hur patologin kan stärkas i Sverige. Och någon gång under nästa år kommer Socialstyrelsen att vara klara med sitt utlåtande om lex Maria-anmälan på Sahlgrenska. Det kommer att ta en del tid, för de måste få tag i specialister som återigen kan gå igenom proverna. Dessutom är det 117 prover att titta på. Men det svåraste blir att få tag i en patolog som kan ge expertutlåtande utan att vara partisk. De flesta känner varandra. De är ju inte så många.

Detta har hänt

•Den 18 maj kommer det fram att en patolog på Sahlgrenska missbedömt åtminstone 27 hudcancerprover.

•2 500 av patologens prover skickas till Storbritannien för eftergranskning.

•Den 19 september konstateras 58 fel­bedömda prover.

•Den 18 november är det 117 stycken. Sahlgrenska flaggar för att det kan bli fler.

De bor vanligtvis i små hus eller hålor, och så långt var det med denna hobbit som med andra. Hans föräldrar hade en stuga i slänten intill den gamla landsvägen, nedanför Per-Eriksgården i utkanten av byn där böljande höjder sträcker ut sig med gul råg och betande kor. Här hörs om försommaren rosenfinken sjunga ett artigt välkommen över Viskan, älven som har sin källa i sjön Tolken på höglandet och därifrån slingrar sig mot havet genom Västergötland förbi Mor Kerstins Väg i Kinna och in mellan Assbergs raviner.

Här i Skene, i Marks härad, växte denna hobbit upp.

Här blommar vildapel och hagtorn, och hobbitar kan ägna sig åt det de finner mest angenämt. De sår sina åkrar och väver sina tyger och håller gästabud. Inget kan få en hobbit att trivas som mat, skratt och öl. De dyrkar skämt och upptåg.

Hans vänner berättar gärna om den där tidningen de gjorde en gång. Den handlade om sex, och omslaget pryddes med en bild av en naken man med erigerat kön. Manslemmen skulle ha täckts av en rubrik men den »föll bort« på vägen till tryckeriet. Det är humor för en hobbit. Lika roligt var det inte för unge herr Wassén, som var ansvarig för skriften, och fick ett brev med krav om möte och förklaring från tillsyningsmannen för tryckfrihet i landet. Wassén ville bli jurist och hann skaffa mörk kostym och ta ut ringen ur örat innan vår hobbit dök upp, ropade practical joke och garvade åt att det förfalskade brevet hade fungerat.

Sådana där historier finns det hur många som helst. Folk tycker det är kul att ha fest med honom. De beskriver den glada gluggen mellan tänderna och fnissar åt att han gillar Lotta Engberg och kan dansa på lång-lång-kort-kort genom medlemskåren.

Så här i efterhand, när han gjort sig ett namn som blodtörstig härförare på skolans slagfält är det svårt att förstå det där; att han när han blivit invald i förbundets styrelse placerade sig längst ut i kanten på gruppbilden. Så som hobbitar gör i stora människors sällskap. Gömmer sig.

Det är märkligt att tänka på.

Aldrig har man hört talas om en hobbit som har startat ett krig.

Utom just den här.

Soffan är blå och fåtöljerna likaså. Bakom dörren har han en bokhylla. Höga kala väggar. Det är torsdag och han har varit på regeringssammanträde. Klockan fem i halv tre börjar intervjun.

– Varför har vi skola?

– Ytterst så var det ett beslut som togs i Sveriges riksdag 1841. Men bakgrunden är att barn och ungdomar ska förbereda sig för vuxenlivet.

– Vad är vuxenlivet?

– Det är en lång rad saker. Skolans uppdrag är mångfacetterat. Å ena sidan att skapa en allmänbildning, men å andra sidan också förbereda dem för en arbetsmarknad. Det är två uppdrag. Ett tredje är att fostra i något slags demokratisk medborgaranda.

– Hur var din egen skolgång?

– Jag gick i skolan i en riktig industriort utan utbildningstradition egentligen. Det var några få som hade gått längre än man var tvungen i det där samhället. Det var jag inte medveten om då. Men senare.

Släkten har följt Viskan neråt. Linjen härrör från en flicka – fader okänd – på gästgivargården i Falskog. I Od gjorde ätten anhalt hos en herr Glad på torpet Björkelund, vari-från den spred sig över Sjuhäradsbygden under namnet Björklund.

Frans exempelvis, frisinnad föreningsmänniska som i början av förra seklet var med och grundade IF Elfsborg. Det var hans bror Johan som i rollen av symaskinsagent kom till Skene och gav upphov till det smeknamn alla manliga ättlingar på orten sedan lystrat till – »Symesas päjker«. Johan byggde huset vid landsvägen, det som Arne och Ragna ärvde.

Hon härstammade från Troms fylke i ofredens Norge, flydde över fjällen på fyrtiotalet. Arne hade plats på Väveribolaget, friställdes efter många år och började då nasa tyger och mattor från ett skjul på baksidan av tomten. En profil på byn.

Jan kom till dem sent, båda var i 40-årsåldern, och han blev deras enda barn.

Egentligen var det väl ingen vanlig hobbitsläkt.

Ta bara det politiska. Arne höll sig arbetarrörelsen trogen så länge han jobbade i textilfabriken, men bytte fot som företagare och började rösta med folkpartiet. Ragna gick in i partiet och det finns ett fint uttalande från henne om dess interna ange-lägenheter den kaoshöst 2001 när en stor minoritet av länsförbunden försökte avsätta Lars Leijonborg och ersätta honom med just Jan. Då sa mamma till Borås Tidning:

– Jag tycker Leijonborg ska sitta kvar. Man tycks tro att ett partiledarbyte ska vara räddningen. Jag tror inte det hjälper.

Så lite egna har nog Björklunds alltid varit.

Jan började i Parkskolan hösten 1969. Han läste för fröken Margareta på dagarna – Bergvalls skolatlas bland annat, där södra Afrika fortfarande styrdes av Portugal – och fortsatte hemma på kvällarna med studier i Ankeborgs geografi. Han spottade vid något tillfälle i skoltrappan och blev för detta utskälld, forslades till skolsyster efter slagsmål. Han var svag för Thore Skogman och framträdde gärna med imitationer.

Från 1962 infördes grundskolan successivt i Sverige. Folkskolorna och läroverken ansågs bidra till klassklyftor och därför skulle alla barn nu bli skolpliktiga i en likvärdig nioårig skola med tre stadier. I läroplanen 1969 såg man dessutom till att alla elever på högstadiet gjordes behöriga både till gymnasiets praktiska och teoretiska linjer.

Jan fyllde 13 år 1975 och ingick i en tidig kull i den nya skolformen. Han hade en svensklärare, en kvinna, som förmådde honom att börja läsa böcker, något han efteråt beskrivit som banbrytande. Han fick fina betyg och blev ordförande i elevrådet.

En regnig sensommardag 1976 satte sig han och en kamrat på sina cyklar och cyklade de fem kilo-metrarna till Nils-Bertil Furvik i Kinna, folkpartiets lokala ordförande. De bad om en packe valbroschyrer och om att få lösa medlemskap. Han var alltså 14 år. I Mark härskade centerpartister och socialdemokrater, och hela kungariket var rött sedan 44 år.

På ett område hade dock folkpartiet inflytande; i skolpolitiken gjordes det breda uppgörelser.

Det fanns ett arv från Fridtjuv Berg – liberal banbrytare – som handlade om skolans sociala konsekvenser, och likvärdigheten; ett arv som folkpartiledaren Gunnar Helén förvaltade tillsammans med de socialdemokratiska regeringarna. Skillnader existerade men överkoms.

Vid den här tiden byggdes en ny skola mellan Skene- och Kinna. Den döptes till Marks gymnasium. Högertungor hånade den klangmässiga likheten med en viss skäggig filosof från 1800-talet; den där pedagogiken som kom med de nyexaminerade lärarna från Göteborg, lutade den inte åt vänster? Jan upplevde det aldrig så. Efteråt har han hyllat alla sina skolor som föredömen.

Å andra sidan brydde han sig inte så mycket om undervisningen på gymnasiet. Hans betyg sjönk och landade på 3,5 i snitt. En samtida elev minns att Jan tidigt klargjorde att han inte tänkte plugga vidare och därför inte behövde vara ambitiös. I hans släkt fanns heller ingen sådan tradition.

Men han blev ordförande i elevrådet igen, och varslade till strejk när rektor ville skriva in skolk i betygen. En annan elevföreträdare på skolan – nu-varande riksdagsledamoten Ulrik Nilsson (m) – backade upp skolledningen, men ställd inför strejk tvingades rektor ge sig.

I någon mån var det Jans första politiska strid. Sett i ett annat ljus följde han mest strömmen. Tiderna var sådana.

Pådrivna av pedagogisk forskning försökte nästan alla partier sätta eleverna i centrum i skolan. Mer elevdemokrati, mer av kritiskt tänkande, mer av grupparbete. Om detta var man ense. Betygen – då som nu symboliskt lätta att använda som artilleri – togs till viss del bort i den läroplan som den folkpartistiska minoritetsregeringen drev igenom 1979. Men många ville gå längre än så. SSU, CUF och FPU krävde betygsfria skolor. Och när Jan som distriktsordförande i Södra Älvsborg åkte ut i skolorna för att debattera var fienden moderata ungdomsförbundet. Förbundsstyrelsen hade skickat ut en manual 1978.

– Betyg är rättvist! förväntades ungmoderaten inleda.

– Inte alls, skulle den liberale svara.

– Betyg motiverar den ointresserade!

– Det kan aldrig sporra någon att hela tiden straffas med låga betyg, var det då tänkt att liberalen skulle replikera.

– Men samhället bygger ju på konkurrens, man lurar eleverna om de inte får betyg!

Varpå liberalen skulle döda diskussionen:

– Vi accepterar inte utslagning av människor!

Han lutar sig fram ibland. Bär som vanligt slips i skrikig kulör.

– Trodde du på en skola utan betyg?

– Alltså, när jag blev tonåring så blev ju det här med om man skulle ha betyg eller inte en väldigt het fråga. Jag var själv en sådan där flumpelle. Och ledde betygsbojkott och så där. Vad ska man säga: en av de första i en lång rad av felbedömningar jag gjort genom livet.

– Är det någon slags besvikelse över din ungdoms skola som driver dig nu?

– Nej, det här flummet som kom 1968, det slog ju inte igenom förrän femton eller i alla fall tio år senare.

– Du är inte missnöjd med den skola du fick gå i?

– Nej, det kan jag inte säga.

De som minns hans tidiga år i politiken talar om en effektiv debattör. En som kunde konsten att övertyga sig själv om att han hade rätt. De ser honom framför sig i talarstolen, viftandes med armarna.

Det kan säkert stämma.

Stödet för de utsagorna är emellertid svagt i arkiven. Jan skrev sällan eller aldrig motioner till kongresserna i ungdomsförbundet. Något beslut reserverade han sig emot, men att över huvud taget finna hans namn i protokollen kräver ljus och lykta. De andra profilerna – mer eller mindre kända i dag – har tjocka fotokuvert med sina egna namn på. Jan har sammanlagt fångats på fem kort.

Och i dag påstår de alltså att han redan då såg ut som en framtida ledare.

Vid ett enda tillfälle framträder i arkiven belägg för den där bilden som blivit så populär i efterhand.

Helgen den 25–26 april 1981 samlades förbundets styrelse och distriktsordföranden på Landstingshuset i Stockholm. På lördagen yrkade Jan att förbundet borde backa upp partiet i motståndet mot löntagarfonderna inför valet nästkommande val. Förbundsstyrelsen biföll. På söndagsmorgonen, när förhandlingarna återupptogs, väckte emellertid Staffan Herrström och Anders Bylund ordningsfråga. De ville riva upp beslutet. Och fick styrelsens stöd.

Där och då syns humöret – den där oförsonlig-heten – i en harang som inleds med: »Jag anser det häpnadsväckande!« och slutar någon minut senare med ett sårat: »Skamligt!«

Som reformator när förbundet slutade vara väns-ter hade en han en viktig roll, det är sant. Men det var först senare. Efter nio år i förbundet blev han 1985 vice ordförande och ledde revideringen av programmet. Ut flög »en ny ekonomisk världsordning« och in kom »våga tro på marknadsekonomin«. Jan trädde fram som den pålitliga högerfolkpartist han sedan förblivit. Han som är emot första pappamånaden och vill bomba Irak.

Skolpolitiken däremot förändrade han knappt alls. De skrev in en förhoppning om mer valfrihet och en önskan om tvågradig betygsskala, om nu betygen alls skulle finnas. Så sent som 1989 löd slagordet i FPU: »Mindre betygshets!«

Den rimliga tolkningen är att Jan inte brydde sig om skolan. I en intern tidning från 1983 beskrevs han som en 21-åring som gärna pratar om ekonomi, liberalism, konstitution och försvar. Om han någon gång i mitten av decenniet ändrade sig om betygen, var det inget han tyckte var vitalt. Det finns faktiskt inga som helst spår av ett björklundskt engagemang för skolan. Ingenstans i arkiven.

1991 kommer Jan in i skolstyrelsen i Stockholm.

Han gör inget väsen av sig.

När han på vintern 1994 berättar om sina hjärtefrågor i Expressen heter det: dagis, fritids, äldreomsorg och handikappomsorg.

– Varför blev du skolborgarråd?

– Vi hade ju haft socialborgarådsposten en period, men går man tillbaka innan dess brukade folkpartiet ha skola och kultur. Det var naturligtvis kopplat till att jag 1998 hade ägnat mig åt de frågorna och folkpartiet hade tagit ett väldigt omfattande program året före.

– Fick du ta strid för att få skolfrågorna?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det var ju huggsexa som vanligt när man ska fördela poster, men inte påtagligt. Inte mer än vanligt.

Ska man söka svar i dagens folkparti bör man studera Maria Leissner.

I början av 1990-talet blev Jan ordförande i partiföreningen i Stockholm. 1993 drev han fram Maria Leissner till vice partiledare. Hon hade lett ungdomsförbundet under Jans tidiga år där, och gjort sig känd i utrikes- och biståndsfrågor.

Ett år senare petades Bengt Westerberg från parti-ledarposten. Hans önskan att samarbeta med Ingvar Carlsson saknade stöd bland medlemmarna. I grälet om efterträdare uppstod en lustig allians av dem som absolut inte ville ha högerkvinnan Anne Wibble och dem som lika ogärna ville ge makten till vänstermannen Bo Könberg. I det tomrummet etablerade Lars Leijonborg – som själv avböjde kandidatur – tillsammans med Jan en kampanj för Leissner. Hon blev deras verktyg. Om detta berättar många; hur de förvånades över att Jan, högermannen, spelade fram en mittenkandidat som väl egentligen låg långt till vänster. Han blev den stora kungamakaren.

I politik avgör personer ofta lika mycket som ideologi, och i den generation folkpartister som är lika gamla eller något äldre än Jan går det att härleda politiska relationer och beslut till en villa på Klippvägen på Lidingö. Här fanns under åttiotalet ett -kollektiv. Maria Leissners man bodde där. Bertil Östberg – i dag Jans statssekreterare – tillhörde grundarna. Folk kom och gick och festerna var långa. På en av dem träffade Jan kvinnan som blev hans fru, Anette Brifalk.

När Jan sedan steg på Stockholmshimlen blev han en person som också de äldre i den skingrade Klippvägenkretsen behövde bry sig om. Maria Leissners framlidne man Hans Holmgren beskrev målande i en artikel i Expressen i februari 1995 vilka det var som förde hans hustru till ordförandeposten. Klockan åtta på morgonen när landsmötet pågick kom herrar Björklund och Leijonborg hem till Leissner för att granska installationstalet hon hade skrivit under natten.

»Jan gurglar förtjust över det utrikespolitiska avsnittet«, skrev Holmgren.

Jan och Lars fick Maria vald. Och de fick betalt. Jan kom in i partiledningen. Lars blev kvar där han trivdes – som vice ordförande och gruppledare i riksdagen.

En sak till hände: Leissner gjorde Jan till skolpolitisk talesperson.

I efterhand säger många att de häpnade. Jan kunde ju försvarsfrågorna, men knappast skolpolitik. Han hade ju inte hållit på med det.

Kriget bröt ut den 4 april 1996. Det var hans första DN Debatt om skolan. Artikeln var upplagd som de kommande. Först ett referat av krisrapporter, sedan en historieskrivning där 1969 görs till inledning på förfallet och så avslutningsvis konkreta förslag. I det här fallet: ett tionde skolår, mer svenska, mer uppsatsskrivning, mer individualisering. Rubrik: »Dags att skrota flumskolan!«

I början svingade han i ett tomrum. Få brydde sig.

1997 kom kraven på betyg i årskurs fem, mer läxor, mindre ledighet – och flaggbegreppet: »ordning och reda«. Samma år krävde han att gymnasiereformen skulle rivas upp.

1998 ville han avskeda »de dåliga lärarna« och höja »de duktigas« löner. Han krävde lärarlegitimation för nyanställda lärare. Han tog fram siffror från SCB och målade svart och härjade om skolket.

1999 drev han igenom lärlingsutbildning som alternativ till gymnasiet i Stockholm. Han höjde lärarlönerna i staden, föreslog elitklasser i matte och naturvetenskap och krävde att elever som inte klarat tredje eller nionde klass skulle gå ett extra år. Han sågade förslaget till ny lärarutbildning och föreslog inrättandet av en skolinspektion. Och så kronan på verket: Inför kvarsittning och skriv in skolket i gymnasie-betyget!

Någonstans här började omvärlden se honom.

2000 föreslog han gemensamma kontrollprov i svenska i årskurs tre. Han ville ha skriftliga omdömen i årskurs ett och mer praktisk utbildning på gymnasiet.

2001 krävde han en statlig skolpeng och drev process mot Skolverket om elitklasserna.

2002 ville han beslagta mobiltelefoner och införa kepsförbud.

Ungefär där slutade han komma med nya förslag. Men utvecklade en talang i konsten att återanvända de gamla.

På åtta års tid formulerade han alltså i princip allt det som nu är regeringspolitik.

Varifrån kom det?

– Varifrån fick du idéerna till skolpolitiken?

– Det är en bra fråga. Ja …  det är ju … jag hade jobbat med frågan ett antal år, satt mig in i utvärderingar, lyssnat på lärare och rektorer. De tyckte ju rätt olika.

– Den här skolgruppen, den som tog fram politiken som klubbades på landsmötet 1997, vilka mer satt i den?

– Det minns jag inte. Det var partister.

Lars Leijonborg var viktig. Först efter att han blivit partiledare 1997 syntes det att partiet satsade på skolfrågorna. Han har själv beskrivit bakgrunden till kriget och förlagt en viktig punkt i en kursändring till slutet av åttiotalet. Alldeles säkert ledde han då ett utvecklingsarbete på området i partiet, lika tydligt är det emellertid att den omprövningen inte innebar så mycket mer än krav på bättre läroböcker, och att man började använda »kunskap« som honnörsord.

Ett decennium ledde Jan en ny skolpolitisk grupp, tillsatt av Leissner, och den fick stöd av landsmötet. Att döma av medierapporteringen då handlade det dock mest om en allmänt hållen plattform kring mer plugg, mer betyg, mer ordning och reda. Och något säger det väl ändå om gruppens arbete och insatser, när nuvarande partiledaren – han som ledde den – inte minns någon annan som var med.

Framför allt ger den oss inte svar på frågan om varför Jan plötsligt tyckte att skolan var så viktig att han ville gå ut i krig för den.

Han har en egen historia om det. Den berättar hur han successivt närmat sig skolfrågan. Särskilt i skolstyrelsen från 1991. Hur han läst in sig, insett kraften, vilken ödesfråga för landet det var, och sedan agerat. Så skulle engagemanget ha vuxit fram.

Det är klart att det är sant. I någon mening. Han borde väl veta bäst själv. Ändå är det som om något saknas. Tittar man honom i ögonen när han berättar den där historien glöder det inte.

– Hade du egna barn i skolålder vid den tiden?

– Nej.

– Var några av dina bästa vänner lärare?

– Nej.

Den viktigaste förklaringen ligger kanske längre tillbaka i tiden. Han lämnade Skene första gången 1981 för Halmstad. Han hade ryckt in i det militära – I 15 i Borås – utan en tanke på att stanna i försvaret, men hamnat på kadettskolan i Halmstad. Han kom för en tid tillbaka till Arne och Ragna och huset på den gröna kullen, men nästa gång han reste var det för gott. På hösten 1985 började han på Karlbergs militärhögskola i Stockholm.

Det kan verka trivialt, men är nog avgörande.

Om man i dag frågar honom varför han under hela åttiotalet var inriktad på att göra karriär i försvaret svarar han att det handlade om ledarskapet. Andra, säger han, var förtjusta i strategierna eller vapnen, men han, han älskade att få ställa sig framför en pluton och leda dem. Utbilda dem. Han upprepar det gång på gång. Hur det momentet grep tag i honom, fyllde luckan efter den skrotade tanken att bli lärare.

Det har berättats historier om hur unik han är som toppolitiker med en bakgrund i försvaret. Det har skojats och skämtats om majoren som pekar med hela handen och ryter i. Det blir kul rubriker.

Men om vi skulle ta det allvarligt. Och försöka finna svar på varför han börjar bry sig om skolan. Är det inte just här vi borde leta? På Karlberg. Var det någon del av svenskt utbildningsväsende som i mitten av åttiotalet var orört av den antiauktoritära tanke som ville placera eleven i centrum så var det militären. Människor som inte haft så mycket kontakt med krigsmakten glömmer gärna att den primärt är en skola. En skola som håller på traditioner. Som passar vissa.

Jans medelmåttiga betyg från gymnasiet byttes kvickt till högsta möjliga när han kom till Halmstad. Och i Stockholm fortsatte det. Han fick förtur i befordringskedjan och fann en mentor och hyllades var han än kom. Långt innan näringsliv och politik överösts av managementkonsulter och ledarskapsteorier tog han del av landets då mest sofistikerade undervisning i ämnet. Han uppskattade den tydliga hierarkin. Det finns de som lär sig bra under sådana omständigheter. Jan tillhörde dem.

Bland officerarna räknades han snart som påläggskalv, rimlig som överstebefälhavare en dag. I en artikel som journalisten Cecilia Garme har skrivit berättar flera värnpliktiga hur kapten Björklund skällde ut dem som »ludermässiga« och bad dem »gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt«, men också hur han tog hand om dem, såg dem. Just detta det senare brukar Jans partivänner beskriva som hans styrka, den sida man ser när han trivs.

Han passade in. Kanske är det inte så konstigt att »ordning och reda« sedan blev hans slagord.

– När har det gått emot dig i livet?

– Det beror ju på vad man menar, men i yrkeslivet har det väl inte riktigt gjort det. Både i försvaret och i politiken har det ju varit en fantastisk utveckling. Men i det privata finns det ju förstås sådana situationer.

– Kan du ge ett exempel?

– Våra barn är ju adopterade och det föregicks av en sex, sju år lång period av ledsamheter och tragedier.

– Du är själv ensambarn, hur har det präglat dig?

– När man var liten var det skönt, alla andra bråkade med sina syskon. Nu är det trist. Nu skulle jag vilja ha syskon. Mamma är gammal. Och släkten den blir så liten. Min fru har heller inga syskon och barnen får inga kusiner, det är omöjligt. Det blir liksom bara vi.

Belägringen var det mest imponerande i kriget. Han attackerade socialdemokraternas borg och där inne bytte de härförare vartannat år. Johansson, Wärnersson, Östros, Baylan, ingen kunde stå emot hans angrepp.

Han skydde inga medel. Läckte från avtalsförhandlingar. Gav fan i att Skolverket hävdade att hans beslut var olagliga. Han sa att Ingegerd Wärnersson, den tysta ministern, borde vakna kallsvettig om nätterna.

Från 1998 satt han i Stockholms stadshus i sin Derby- tresitssoffa med tillhörande fåtölj i oxblods-läder och styrde hela landets skoldebatt.

Till honom strömmade allierade. Moderater, förstås, det var ju deras politik han närmat sig, men också grupperingar av socialdemokrater, de som ett par årtionden tidigare hade gått samman i den så kallade Kunskapsrörelsen, och en och annan läsforskare.

Viktigast var Lärarnas Riksförbund. De kom med murbräckorna – politiken.

Lärarnas Riksförbund är det fack som företräder de lite finare lärarna, de gamla lektorerna och dem som undervisar på högstadiet och gymnasiet. 1992 krisade förbundet. Var man nu så kritisk till utvecklingen i skolan – vilket man var – så gällde det att tänka om. Den borgerliga regeringen hade ju i princip fortsatt på socialdemokraternas politik. Förbundet var överkört. Därför, slog en ny ledning fast, krävdes egna initiativ. De tog fram nya förslag: en lärarlegitimation, fler möjligheter till karriär för lärare, en gymnasieexamen, tidigare betyg, en ny skollag.

I många drag identiskt med det program folk-partiet fem år senare började driva.

Relationerna förbättrades ytterligare av att Björklund faktiskt höjde lönerna i Stockholm över avtalad nivå. Det tyckte till och med Lärarförbundet, det andra facket, om. Det var förstås ett gammalt knep – i en bok har Lars Leijonborg imponerat beskrivit hur Göran Persson fick igenom kommunaliseringen av skolan 1989 genom att locka facken med att det fanns mer pengar i kommunerna.

Det fungerade också för folkpartiet.

2002 gjorde socialdemokraterna och deras hjälptrupper ett utbrytningsförsök. Manövern saknade koordinering, men pressade Björklund tillbaka. Att regeringspartiet försökte stjäla hans politik kunde han hantera, men avslöjandena om skarvande med fakta och statistik var besvärligare. Bland de egna dök det upp kritiker som tyckte att Björklund inte höll sig till sanningen. Bengt Olsson, folkpartist av äldre stam och far till den berömda dottern Birgitta, gjorde en svidande genomgång 2004. Exempelvis.

Det fanns också andra missräkningar.

Språktestet 2002, övergångsreglerna 2004 och dataintrånget 2006. Björklund var ju med och utformade den där strategin; faktiskt var det han som en gång ringt Maria Leissner och sagt att han hade en bra pressekreterare som han kunde skicka över från Stadshuset till riksdagskansliet. Johan Jakobsson hette killen. Leijonborg och Björklund och Jakobsson styrde sedan den kampanjorganisation till parti som gjorde succé 2002 men spårade ut i vanheder och vilsenhet fyra år senare.

Det där lyckades Björklund bara skaka av sig.

Kriget och positionen som statsråd stärkte honom. Så när han började yppa ord som »humanism«, »jämställdhet« och »socialliberalism« på hösten 2007 kunde partiet inte göra annat än välja honom till ny ordförande. Tänk om han var en ny Bengt Westerberg!

Samtidigt gick motståndarna i fällan på slagfältet. Steg för steg följde de efter hans rörelser, längre och längre ut. När hans konkava linje slog igen och omringade Granlund och Damberg och Sahlin var allt avgjort. Det spelade ingen roll att journalisterna återigen påpekade överdrifter och faktafel.

Kriget var vunnet.

Hösten 2007 uppmanar Morgan Johansson, väns-tersossen, sitt parti att göra upp med Björklund. Vintern 2008 skrotar miljöpartiet sitt krav på betygsfria skolor. Till våren ber Sahlin om fred. Jan lämnar snart förhandlingsbordet. Som vanligt faller det på betygen, från vilken klass de skulle ges, men mer handlar det nog om att han inte vill. Varför ska han gå med på krav från så svaga fiender? Har han inte redan fått rätt?

Fyra år senare hänger det strategiska valet fortfarande över honom. Som partiledare tjänar han på fortsatt konflikt, men som utbildningsminister skulle han vara betjänt av en riktig fred. Det är åtminstone var skolfolk säger. Och det är de som vill se resultat.

– Vad var det som gjorde att du och Lars Leijonborg kunde umgås så bra efter 2001 års händelser?

– Jaa … det var nog inte … alltså jag bestämde mig tidigt när länsförbunden började höra av sig att jag tänker inte kandidera mot Lars. Och jag pratade med honom om det. Det hade kunnat sluta så att han inte hade kunnat bli återvald, vi pratade om det, och då sa Lars, och jag var överens med honom om det, att jag inte skulle måla in mig i ett hörn så att jag blev omöjlig om Lars skulle tvingas avgå. Det innebar att jag uppfattades som ganska otydlig i mina svar. Sedan till slut så bad vi valberedningen att enas, för i grunden var ju sprickan i valberedningen. Men så här: det här … jag tror … när det går dåligt ifrågasätts partiledaren. Men alla vet att man måste kunna umgås vid sidan av konflikterna.

– Per Ahlmark stödde dig då 2001. Nu skriver han i sina memoarer att han vill se Birgitta Ohlsson som partiledare innan han dör?

– Hoppas han lever länge! Så här: jag tänker inte kommentera vem som ska efterträda mig en gång, men jag har ju faktiskt utnämnt statsråd som är personer som inte tycker som jag i alla frågor. Andra har skickat sina … andra utser statsråd på andra …

– Andra har skickat sina kritiker till Bryssel?

– Haha, ja, jag ville inte säga det.

Finns folkpartiet? Frågan är allvarligt -menad. Pratar man med politiknördar så låter det inte så. De säger att det är helt stelt. Att idépartiet har dött. Det är distingerade personer som uttrycker sig så. Som tycker att Jan leder ett intresseparti för lärare.

I ett år har allt handlat om detta. Hur ska partiet kunna bredda sig? Försvarsfrågorna, kärnkraften, euron har varit tre spår. Man måste beundra modet att driva anslutning till valutaunionen när verkligheten gett EMU-kritikerna rätt på punkt efter punkt, men i övrigt – den där breddningen har ju inte funkat. Vem bryr sig egentligen om folkpartiet? Moderaterna äger centrum, miljöpartiet och sverigedemokraterna är höga på framgång, vänsterpartiet förändras i sitt eget universum, socialdemokraterna faller isär, krist-demokraterna och centerpartiet definierar ordet kris.

Men folkpartiet?

Inte ens medlemmarna är särskilt angelägna. Hur ska man annars tolka den absoluta stiltje som råder i detta parti som en gång kickade partiledare när de hade sex procent i mätningarna? Där ligger Jans folkparti nu och harvar. Och med det är alla nöjda.

Letar man finns det förstås ett par gräl. Frisinnat folk och människor till vänster som vill få partitoppen att bry sig om socialpolitik igen, de är kritiska i motionerna till landsmötet i helgen. Partiledningen har svarat med att föreslå en ny modell på arbetsmarknaden, med svagare arbetsrätt och generösare bidrag.

Och så den gamla frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Där har en tredjedel eller så av ombuden länge velat lagstifta i någon form, men förlorat gång på gång. I år har de en ny strategi. Nu kräver de en tredje pappamånad i stället, det tänkte de sig att partiledningen borde kunna gå med på; pappa-månaderna är ju helgedom i partiets historia. Men icke. Från två partistyrelsemöten rapporteras skrik och tandagnisslan och folk som varit så frustrerade att de fått tårar i ögonen.

Jan har sagt nej. Och Nyamko Sabuni, jämställdhetsministern, har sagt nej.

Det explosiva finns i relationen mellan Nyamko Sabuni och Birgitta Ohlsson, EU-ministern. Utåt säger Ohlsson inte ett knyst om jämställdhet men internt driver hon frågorna hårt, enligt flera källor. Och bråk mellan statsråd är komplicerade saker som lätt går över styr. Hur glad tror ni Sabuni är nuförtiden? Hur mycket syns hon? Jämfört med Ohlsson?

Med det sagt; det finns just nu inget parti som är så liknöjt som folkpartiet. Det är som om det har utverkats en ny lag för småpartier i en koalitionsregering. Som säger att så länge man inte ligger under riksdagsspärren och har en valberedning som ber tidningskrönikörer ta över partiledarskapet så har man det bra.

De måste ha rökt för mycket Långbottomblad i folkpartiet. Snackar man med dem låter det som om de är på väg till en hobbitfest i helgen. Där kulörta lyktor glimmar över kullarna, ölen rullas fram i tunnor, maten dignar från traktens alla värdshus och någon sjunger en sång om upptågsmakaren som blev härförare i slaget om skolan. Himlen sprakar av en trollkarls fyrverkerier. Spontandans uppstår. Statens angelägenheter, det kan de stora människorna få sköta om.

Och detta sker alltså just som de håller på att förlora allt de äger och har.

– Den här diskussionen om SNS:s rapport om privatiseringarnas effekter. Vad tänker du om den?

– Jag tror väl att konkurrens … i verksamhet … i det här fallet att föräldrar och elever gör medvetna val, att det stimulerar kvaliteten. Jag delar nog uppfattningen att det hittills inte går att belägga den slutsatsen, att valfriheten har stimulerat kvaliteten. Jag tycker … i det tycker jag att rapporten är riktig. Sedan är det ju så att under de senare tjugo åren har kvaliteten sjunkit i skolan, och då kan ju någon säga att det beror på friskolorna. Nja, då kan man säga att det beror kanske på en massa andra faktorer. Och det slutar ju med att man får dra sina egna slutsatser.

Den där våren 2007 förkastade Jan freden. Han hade sina skäl. Med konfliktens hjälp kunde partiet fortsätta äga skolfrågan, vilket också skedde; ja, till och med såg Jan i någon mätning ut att stärka sitt grepp ytterligare. Men äger partiet verkligen skolfrågan i dag? Studerar man det senaste årets skoldebatt, hur mycket kretsar kring folkpartiet? Egentligen?

I dag handlar diskussion alltmer om likvärdighet och segregation; att skillnaden mellan olika skolor kanske är ett större problem än att skolorna generellt har sjunkande resultat. Där hör man sällan Jan. I grunden handlar det om att hans analys håller på att bli gammal.

Jan var pionjär 1996. Innan mätningarna från Pisa och Timms ens börjat göras i Sverige viftade han med siffror som visade på sämre kunskaper hos eleverna. Och drog då slutsatsen att felen låg i beslut fattade på sjuttio- och åttiotalet. Flummet, degraderingen av lärarna, kommunaliseringen.

Att resultatet har sjunkit är alla ense om nu, men frågan är när det började. Projektledaren för Pisa i Sverige, Magnus Oskarsson, anser att mätningarna inte visar fallande resultat förrän runt 2003 eller senare. Håller man den bilden för sann öppnar man också för en annan felsökning. Då kan även skolbeslut på nittiotalet vara orsak till problemet. Beslut som inte hunnit få genomslag när Jan formulerade sin politik. Till exempel friskolorna och det fria skolvalet, som infördes 1992.

Och oavsett historieskrivning är det detta som skolfolk spår bli den stora framtidsdebatten. I deras analys är det helt enkelt det största problemet. -Kulturgeografer och ekonomer och statsvetare grälar redan om saken. Och när tankesmedjan SNS nyligen kom med en rapport om just privatiseringens effekter knakade det i sprickorna både inom socialdemokratin och inom borgerligheten. Slagfältet heter alltså likvärdighet, inte ordning och reda.

Jans linje har hittills varit enkel: om alla barn i Rinkeby måste gå i skolor i Rinkeby bryts knappast segregationen. Det kan han ju ha rätt i. Men just det där sättet att snabbt och smidigt ge klatschiga svar på svåra frågor retar upp rätt många. På departementet, myndigheter och ute i skolorna hör man rätt ofta att den björklundska politiken nog är bra, men att Björklund själv, han är ett rött skynke. Folk som känner att det där med att utbilda och fostra barn och unga nog är marigt saknar respekt för Jan. De tycker han gör sig själv – och debatten – dummare av vad de båda borde vara. För dem är han för lite hobbit och för mycket krigare.

Det är här hans utmaning ligger nu, att kunna gå från ärofylld general till segerrik fredsherre. På andra sidan blockgränsen håller Gustav Fridolin och miljöpartiet på att formulera sig. Det är en ny motståndare, som inte vill ge Jan arbetsro utan locka ut honom på slagfältet igen. Och med tanke på hur mycket liberala väljare miljöpartiet har vunnit från folkpartiet är det nog rätt rimligt att tro att han sväljer betet. Både i vallokalsundersökningen förra året och i den senaste partisympatimätningen från Statiska centralbyrån är miljöpartiet större än folkpartiet bland Saco-väljare. Vi pratar folkpartistiska kärnväljare här – i den mån det begreppet finns – och medlemmar i till exempel Lärarnas Riksförbund.

När Synovate i somras frågade vilket parti som ansågs ha bäst idéer för skolan svarade 29 procent folkpartiet. 25 procent sa socialdemokraterna och 17 uppgav moderaterna. Avståndet ner är alltså inte större än fyra procentenheter. Det kan vara värt att betänka.

Berättelsen om Jan Björklunds väg från hobbit till krigare är en succéstory. Om honom kommer det att skrivas långt i skolpolitikens stora historiebok. Självklart är det så.

Men minns pojken från Skene hur han tagit sig dit där han är i dag? Att han genom ett sent uppvaknande och tidig hjälp från andra aktörer formulerade en politik som låg före övriga debattörers. Han har suttit i borgen i fem år nu. Utifrån ropar de att han måste visa resultat nu – men räcker ens det? När efterfrågan heter ödmjuka lösningar på allt komplexare problem är allt han har på skrivbordet en politik som har nio år på nacken.

– Vilka frågor blir heta i skoldebatten framöver?

– I grunden samma som tidigare. Kunskapskraven, att vi utvärderar och mäter resultat. Det är förstås också gymnasieskolan, den ideologiska skillnaden i synen på yrkesutbildningar. Frågan om studiedisciplin. Den typen av frågor. Vi har hela frågan om kommunernas ansvar, den spränger ju alliansen. Eller spränger … splittrar.

– Kommer det här med likvärdigheten bli stort?

– Ja, men det handlar ju mycket om kunskapsresultat. Och kommunaliseringsdebatten är i den största pusselbiten i det du kallar likvärdighet.

– Är det bra eller dåligt att tonläget har sjunkit i skolpolitiken?

– Ska reformerna fungera handlar det ju i rätt hög utsträckning om att lärare och rektorer ändrar beteende, då är det bra med ett lägre tonläge. Men det var ju många som tyckte att vi skulle ha kompromissat där runt 2007 – det var många som sa det då – men hade vi gjort upp med de rödgröna då hade det bara blivit halvdant. Jag ville gå fullt ut.

***
Artikeln bygger bland annat på en längre och några kortare intervjuer med Jan Björklund, samtal med ett trettiotal forskare, politiker och tjänstemän, studier i folkpartiets arkiv vid Riksarkivet, ett besök i Skene och läsning av ungefär 1 500 artiklar om Jan Björklund.

Fotnot: Hobbitar, hober. »Mytologiska, kortväxta gestalter i J.R.R. Tolkiens fantasyberättelser.« Nationalencyklopedin

Men trots att Institut Mittag-Leffler sedan 1882 dessutom ger ut Acta Mathematica, som anses vara en av världens främsta matematiktidskrifter, är det ganska få svenskar som ens känner till dess existens. De flesta nyheter på matematikens område handlar snarare om hur ofantligt dåligt det går för svenska elever och vilken eländig ställning matematiken har i dagens samhälle.

I en undersökning som Finansinspektionen låtit göra bland 1 300 vuxna svenskar mellan 18 och 80 år, framkom det exempelvis att framför allt de unga vuxna har bristfälliga kunskaper i matematik. Som grupp ligger de yngstas kunskaper i nivå med de allra äldstas, vilket Finansinspektionen beskriver som oroande eftersom människans förmåga att räkna ofta försämras när hon blir äldre. Enligt undersökningen var dessutom kvinnor sämre än män på matematik.

För tio år sedan låg de svenska eleverna över medelvärdet i matematik i den internationella Pisa-undersökningen. I dag ligger Sverige på genomsnittet bland OECD-länderna och det är de lågpresterande eleverna som har tappat mest. Häromveckan föreslog Skolverket därför regeringen att satsa 1,3–2 miljarder kronor på att svenska elever återigen ska bli bland de bästa i Europa på matematik. Pengarna ska gå till att vidare-utbilda och kompetensutveckla matematiklärarna.

Frågan om varför svenska 15-åringar blir allt sämre i internationella matematikrankningar har ältats i många år.

– Eleverna uppfattar ofta matematikämnet som stelt och tråkigt, vilket inte direkt blir bättre av att lärarna i större utsträckning än inom andra ämnen förlitar sig på läroboken i undervisningen, säger Mikael Passare, professor i matematik vid Stockholms universitet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademiens matematik-kommitté och ordförande i Svenska matematikersamfundet.

Fråga vilken matematiklärare som helst vilken den vanligaste frågan från eleverna är. Svaret är enhälligt: »Varför ska jag lära mig det här?«

En känsla av meningslöshet bidrar inte direkt till förståelsen av ett ämne och matematik är kanske oftare än andra skolämnen föremål för elevernas ifrågasättande. Matematikfrälsta talar om en närmast kunskapsfientlig inställning till matematik.

Det senaste exemplet är författaren Marcus Birro, som i Expressen den 11 augusti skrev ett rasande angrepp på matematiken och dess utövare: »Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt.«

Marcus Birro liknar matematiker vid en sektliknande rörelse på god väg att uppnå världsherravälde. Förlorarna, den goda sidan som Marcus Birro själv tillhör, består av människor av kött och blod som vågar tro i stället för att förlita sig på det som går att vetenskapligt bevisa. Konsten, kulturen, kärleken och religionen – alla är de offer på matematikens altare.

Just detta, att det inom matematiken finns rätt och fel, innebär både en styrka och en svaghet, tror Mikael Passare. En del elever tjusas av matematikens väsen, medan andra finner det avskräckande och alltför ofta känner sig dumma när de inte förstår eller misslyckas med ett tal.

En av den svenska matematikundervisningens stora utmaningar handlar också om att erbjuda alla elever, oavsett deras inställning till matematik, en meningsfull utbildning.

Kirsti Hemmi, forskare i matematik-didaktik vid Mälardalens högskola ser en tendens i den svenska skolan att den allmänna nivån anpassas efter de svagaste eleverna. I sin forskning har hon jämfört med Finland och funnit att matematikundervisningen där är bättre anpassad för olika behov, såväl de elever som har svårare som lättare för matematik.

Hennes förklaring till varför svenska elever blivit allt sämre på matematik är införandet av mer individbaserad undervisning, en reform som genomfördes i Sverige under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. För de matematikstarka eleverna har detta i praktiken inneburit att de får mindre tid med läraren och mer tid att på egen hand arbeta sig framåt i matte-boken.

– Tanken med individualisering i undervisningen är god, problemet är bara att det i praktiken är omöjligt med så stora klasser som vi har i dag, säger Kirsti Hemmi.

Bilden bekräftas av matematikforskaren Eva Pettersson, som i sin färska doktorsavhandling behandlar studiesituationen för elever med särskilda matematiska förmågor. Där visar hon hur de matematiskt starka eleverna förutsätts klara sig själva i klassrummet genom att på egen hand få gå snabbare framåt i matteboken och kanske gå vidare till nästa årskurs lärobok. De känner sig ofta understimulerade vilket kan få som följd att de tappar intresset för matematik och struntar i undervisningen.

En av de stora frågorna är huruvida matematik är en medfödd egenskap eller om alla människor kan bli bra på matte. Enligt en ny uppmärksammad studie från Johns Hopkins University i USA är förmågan medfödd. Forskarna, som har studerat 200 barn i fyraårsåldern, drar samtidigt slutsatsen att numerisk talang inte är kopplad till generell intelligensnivå.

För att testa deras sifferkänsla fick barnen se blinkande grupper av blå och gula prickar på en dataskärm, för att sedan uppskatta vilken av färgerna som visades mest. Därefter testades deras räkneförmåga, bland annat genom förståelsen för addition och multiplikation. Avslutningsvis genomgick barnen ett verbalt test eftersom varken matematikförmåga eller språkkunskaper anses vara kopplade till intelligensen. Resultatet visade att de barn som var bäst på pricktestet även hade bäst räkneförmåga i matematiktestet, vilket enligt forskarna tyder på att matematisk förmåga är medfödd snarare än inlärd. Det unika med den här studien är att den fokuserar på barn som ännu inte genomgått formell matematikundervisning, och vars känsla för siffror därmed inte kunnat påverkas av läraren.

– Till skillnad från tidigare studier som oftast gjorts på äldre barn visar våra resultat att det finns en tydlig koppling mellan sifferkänsla och matematikförmåga redan innan barnet fått någon matematik-undervisning, sa forsknings-ledaren -Melissa Libertus när hon presenterade undersökningen.

Men denna syn på matematik som en i grunden medfödd talang är högst kontroversiell.

– Självklart har medfödd talang betydelse, men genom övning och repetitioner kan de flesta människor lära sig att spela ett instrument. Det är precis samma sak med matematik, säger Mikael Passare.

– Vissa får träna hårdare än andra, men Zlatan blev inte bra på fotboll genom att spela tv-spel och äta chips, han har svettats och svettats och svettats, säger Johan Wendt, grundare av den ideella organisationen Mattecentrum.

Mattecentrums verksamhet bygger dels på onlineundervisning, dels på räknestugor där volontärer arbetar gratis med att hjälpa elever.

– Vi har inga magiska knep och ingen speciell metod. Det handlar om hård träning och tid. Bara det att få träffa en eldsjäl som verkligen älskar att lära ut matte kan få i gång de flesta, säger Johan Wendt.

Den kanadensiska mate-matikläraren John Mighton är fullkomligt övertygad om att varje barn kan bli så pass bra på matematik att det kan läsa ämnet ända upp på universitetsnivå. För tio år sedan grundade han den ideella organisationen Jump Math, vars pedagogik i dag används vid lärarledd skolundervisning för 65 000 skolelever. Ytterligare 20 000 barn använder det i hemmiljö.

Han har en mycket enkel förklaring till varför alla barns matematiska potential inte märks på skolresultaten; de har från tidig skolålder fått uppfattningen att de inte tillhör den lilla smarta minoritet som är bra på matematik. I en intervju i New York Times beskriver John Mighton hur hans metod bättre tar tillvara kunskap om hjärnans kognitiva funktioner och anpassar undervisningen därefter.

Till exempel är det viktigt att ta hänsyn till arbetsminnets begränsningar och behovet att bryta ner matematikundervisningen i många mindre steg på ett sätt som sällan sker i konventionell matematikundervisning. Det som många lärare ser som ett enda moment består i själva verket av många fler delar, och utan förståelse för varje liten del kan eleven aldrig bemästra problemet. Självförtroende är grunden i en framgångsrik matematikundervisning, och John Mighton menar att steg-för-steg-metoden är ett utmärkt sätt att bygga självförtroende hos alla barn.

I en ny studie, som New York Times-artikeln hänvisar till, har Jump utvärderats i en kontrollstudie som omfattar 300 femteklassare och 29 lärare. Hälften av lärarna fick en tvådagarsutbildning i Jump, den andra hälften i mer konventionell matematikpedagogik. Därefter delades eleverna in i två grupper som under fem månaders tid undervisades med den ena eller den andra metoden. Resultaten var slående. De elever som undervisats enligt Jump hade mer än fördubblat sina resultatpoäng när de testades med samma standardprov.

Att, som många minns sin egen matematik-undervisning, sitta ensam vid skolbänken och mekaniskt räkna tal efter tal, verkar vara ett mindre effektivt sätt att lära sig matematik. Det bygger på ett upprepningsmönster som inte stimulerar kreativt tänkande och djupare förståelse. De senaste åren har så kallade matteverkstäder blivit allt vanligare i svenska skolor. Där får eleverna applicera matematiken på fysiska föremål och genom lekar, spel och konkreta miljöer stimuleras kreativitet och inlärning.

En viktig uppgift, inte minst med tanke på undersökningar som varnar för svenska kvinnors bristande matematikkunskaper, är att utmana den mansdominerade bilden av matematiken som vetenskap. Faktum är att det i Sydeuropa är betydligt vanligare med kvinnliga matematiker än vad det är i norra Europa och Skandinavien.

Här är matematik sammankopplat med teknik och ingenjörskonst, i Sydeuropa ses matematiken närmast som en konstart som har betydligt mer gemensamt med filosofi än med fysik och teknik.

– Det håller jag verkligen med om, matematik är till skillnad från vad många tror ingen egentlig naturvetenskap, säger Mikael Passare.

Det är en syn på matematik som ligger nära Gösta Mittag-Lefflers egen. I hans testamente stipuleras att institutet som bär hans namn ska ägna sig åt renodlad matematik och inte mer ingenjörsmässiga tillämpningar. Dessutom var han en tidig förkämpe för kvinnliga matematikers karriärmöjligheter och stred för att den unga, briljanta matematikern Sonja Kovalevsky skulle tilldelas en professorstitel. Så blev det också. 1884, vid en ceremoni i Stockholm, blev Sonja Kovalevsky historisk då hon utnämndes till världens första kvinnliga matematikprofessor.

Fakta | Matten får miljarder

Regeringen satsar 2,6 miljarder för att höja resultaten i matematik i den svenska skolan.

»Ska Sverige vara ett framgångsrikt land i nästa generation behövs duktiga ingenjörer, forskare och ekonomer. Samtidigt sjunker svenska elevers resultat i matematik i alla internationella undersökningar. Vi halkar efter och den utvecklingen måste stoppas«, skriver utbildningsminister Jan Björklund.

Typexemplet är tidningarnas rapportering om de egna upplagesiffrorna. Alla  medieföretag lyckas hitta någon pil som åtminstone pekar snett uppåt.

En likadan sifferexercis – fast med motsatt syfte – äger rum varje gång det släpps en delrapport från Pisaundersökningen, testet som mäter skolungdomars kunskaper i 59 länder.

I veckan kom rubriker om att Sverige än en gång låg under genomsnittet. Fyndet avsåg i vilken grad eleverna visade toppresultat trots att de kommer från ett lågutbildat hem.

Men några plock ur Pisa­rubrikerna utomlands visar att fler länder tycker att just deras skola utmärkt sig genom åren: »Frankrike medioker student i klassen«, »Amerikanska tonåringar bland de sämsta på matematik«, »Spansk utbildning backar« och »Dåliga betyg för tyska elever« har Le Monde, Wall Street Journal, El Pais och Frankfurter All­gemeine Zeitung basunerat ut .

Det är som en OS-sändning, fast med skillnaden att varje nation fokuserar på de grenar de råkar vara sämst på.

I både Tyskland och USA har självspäkningen nu gått ner på delstatsnivå. Det gör det möjligt för både Nebraska och Baden-Württemberg att vara sämst på någonting. I Illinois noteras till exempel att andelen duktiga matematikelever hos dem med college­utbildade föräldrar är lägre än andelen ur hela populationen i Frankrike, Estland och Sverige.

Finland då? Landet som år efter år toppar mätningarna? Där måste väl rubrikerna andas optimism?

Nej då. Finska nyhetsbyrån FNB larmade för bara en månad sedan om att Finland placerade sig tredje sämst i en viktig kategori. Det visade sig att finländska skolungdomar oroade sig väldigt mycket.

Undrar varför.

– Jag hade länge känt att jag ville starta en egen skola. Samtidigt hade Stockholm stad en idé om ett kommunalt entreprenörsgymnasium som de drev i samarbete med företaget »Tänk om«. De tog i sin tur kontakt med mig. Jag är med som konsult och kommer sedan vara på skolan en dag i veckan i egenskap av föreläsare och mentor.

Många utbildningsexperter varnar för alltför snäva gymnasieprogram och uppmanar till en bred kunskapsutbildning. Varför behövs en skola i entreprenörskap?

– Det är ett brett teknikprogram, men med inriktning på entreprenörskap, webbhantering, sociala medier och kommunikation. Men entreprenörskapet kommer vara integrerat i lärandet. Vi hoppas nästan att ingen tar studenten utan att alla startar egna företag och hoppar av.

Hur ser du på den pågående skoldebatten?

– Jag kan tycka att det nya skolsystemet som diskuteras går lite emot mina idéer. Det är efterfrågan hos eleven som borde få styra. Finns det inte intresse för en skola ska den läggas ner.

Du gick själv i Jensens Norra i Stockholm, en skola finansierad av riskkapitalister. Hur var din egen skolgång?

– Jag var inte alls nöjd. Jag läste samhällskunskap i en skola där man bara var i skolan tre timmar om dagen och hade eget arbete resten av tiden. Man fick ingen riktig kontakt med någon eller möjlighet att bolla idéer med andra. Samtidigt drev jag mitt företag Blondinbella AB men lyckades inte få ihop det med skolan och valde till slut att satsa på företaget och hoppa av skolan.

Hade du något favoritämne i skolan?

– Svenska och samhällsvetenskap var roligast, då fick jag argumentera och prata politik.

Vid sidan om bloggandet har du släppt en bok, startat en egen tidning och skriver nu på din andra bok. Vad tycker du själv om att läsa?

– Min läsning är min inspirationskälla. Det blir rätt mycket pepp-böcker. Just nu läser jag boken om Oprah Winfrey som jag är jättefascinerad av.

Din bok »Egoboost!« handlar om hur jobbigt det kan vara i tonåren. Vad är din viktigaste lärdom från dina erfarenheter av dålig självkänsla och ångest?

– Jag har lärt mig att livet är kort och att det gäller att satsa på sig själv. Jag tror att man som ung är väldigt rädd för andras åsikter, men man måste våga göra det man tycker är kul. Det finns ju inte så många självhjälpsböcker för 14-åringar, men min bok försöker fylla den platsen.

Händer det att sådana känslor dyker upp än i dag?

– Det är klart. För två veckor sedan var det en stor debatt i media där man sa att jag var ansiktet för den blåsta generationen. Sådant kan ju få en att känna sig nedbruten. Men då gäller det att återigen tänka på vad som är viktigt för en själv.

Du har sagt att din målsättning är att bli förläggare och riskkapitalist. Är din rastlöshet på väg att avta?

– Tvärtom! Häromdagen twittrade jag att jag har tio år kvar till trettio och inte vet vad jag ska göra av all min tid. Riskkapitalist vill jag bli för att hela tiden få investera i nya projekt och samtidigt kunna hjälpa andra att driva sina. Men jag kommer inte att bli en riskkapitalist som bara sitter och rullar tummarna.

Vad skulle du själv kalla den generation du vill representera?

– Den jantefria generationen! I min generation finns liksom inte jantelagen längre. Vi har vuxit upp med insikten om att allting är möjligt. Det gör att man tänker att hela världen ligger under ens fötter. Vi kommer att bli ett mycket gladare folk.

Detta har hänt

Isabella Löwengrip startade bloggen Blondin­bella som 14-åring, en av Sveriges mest lästa bloggar. I dag driver hon Blondinbella AB, skriver självhjälpsböcker och ger ut tjejtidningen Egoboost Magazine. Hösten 2012 startar 60 elever entreprenörsgymnasiet i Nanhuset i Kista där Isabella Löwengrip kommer att verka som mentor en dag i veckan.

Myrsjöskolan, Nacka kommun

Myrsjöskolan är tekniktät men har få invandrarbarn.

Två röda kolosser. Så ser Myrsjöskolan ut. Här undervisar 110 lärare 1 100 elever från förskolan till årskurs nio. Skolan ligger invid en väg och omgärdas i övrigt av skog.

I Nacka dominerar kommunala grundskolor, Myrsjöskolan är en av dem. Kommunens politiska ledning anser att det fria skolvalet medfört både ökad konkurrens och kvalitet. Myrsjöskolan har också belönats för sina goda resultat.

Här har man traditionell klassrumsundervisning, men med moderna redskap. Från och med årskurs fyra får alla elever var sin egen dator, en iBook. Lärare och ledning har försökt anpassa pedagogiken efter samtidens accelererande digitalisering. Allt eget arbete som tidigare skett i skrivbok – nötande av multiplikationstabell, stavande av ord – sker direkt i datorn.

Per Viberg Jönsson, 57 år, är klassföreståndare för 4B och ser sina elever utvecklas i en samtid som når bortom blyertspennor och rutiga skrivböckers begränsningar. Många läromedel, berättar han, är också datorbaserade, men i övrigt är undervisningen relativt traditionell med diktamen och förhör. Varje morgon inleds med tyst läsning.

Mycket av musikundervisningen sker i samarbete med kommunens kulturhus. I gymnastikundervisningen har man mer fokuserat på att lösa problem i grupp än på att uppnå idrottsliga prestationer.

Varje elev i årskurs 1–6 kostar 59 460 kronor per år. Upptagningsområdet omfattar villor kring sjö- och grönområdet i Orminge och Saltsjö-Boo. Här har många familjer två bilar men få har utländskt påbrå.

Ny teknik. Victor Wretling och Linnea Solem fick var sin Macbook när de började tredje klass. Nu jobbar de med datorer nästan hela tiden

Landsortsskolan

Bollnäs kommun

Granbergsskolan har kateder och ny konkurrens.

I dörröppningen står Ann-Marie Westh och nickar en tyst hälsning till varje elev som kliver in och sätter sig i klassrummet. De rotar lite under bänklocket efter böcker eller ritpennor att sysselsätta sig med i väntan på att resten av klassen ska infinna sig.

Här på Granbergsskolan i utkanten av Bollnäs är det så kallad traditionell undervisning som gäller. Detta innebär: kateder, skolbänkar, böcker, vit tavla och fotokopior. Det går 26 elever i den sammanslagna 4-5:an som Ann-Marie Westh och Niklas Olsson är klassföreståndare för. De undervisar sina elever i alla ämnen, utom i slöjd och musik.

Hälsingegårdar med stora verandor och snickarglädje hör till Bollnäs stadsbild, men Granbergsskolan ser ut som något uppfört för en industri. Långsidor i gult tegel, kortsidor i ljusblå plåt.

450 elever går här från förskolan upp till nionde klass. Varje elev kostar mellan 33 300 och 35 700 kronor per läsår. Blandningen av elever är stor. Hit kommer barn från olika delar av kommunen, elever som har bättre och sämre förutsättningar, av olika etnisk bakgrund och med varierande studievana. Lärarna framhäver trygghet och kontinuitet som skolans styrkor.

För några år sedan startade två nya friskolor i kommunen, vilket innebar att några små byskolor lades ned. Förra året fick Granbergsskolan utan större förberedelser ta emot högstadieeleverna från den nedlagda Gärdeskolan. I höst öppnar en ny friskola dit många elever väntas söka sig. Granbergsskolan planerar därför att dra in en eller två lärartjänster av de i dag totalt 38 anställda lärarna på skolan.

Uppmärksam. Nicolai Takala Hjälmarsson och Nikolaos Westlin Lias i klass 4 på Granbergsskolan i Bollnäs lyssnar avslappnat men noggrant på klasslärarens morgonsamling.

Entreprenörsplugget

Södertälje kommun

Vittraskolan har långa köer och saknar klasser.

Gränslöst lärande, heter det på Vittraskolan i Östertälje. Trots att den ligger i en av Sveriges friskoletätaste kommuner är kön för att få plats lång. Här går 420 elever från nio kommuner och av 21 olika nationaliteter. Skolpengen varierar mellan 57 600 kronor och 91 200 per år och elev.

Till det yttre liknar skolan en gammal folkskola i rött trä med flaggstång på gården och grusgång upp till entrén, men invändigt är det modern design. I stället för klassrum och stängda dörrar är det bokhyllor, tygsoffor, färgglada skynken eller transparenta väggar som delar av olika ytor.

Här finns inga klasser. Barnen är indelade i det man kallar ansvarsgrupper med årskurserna 3–5 eller 6–9.

I varje grupp ingår 22 elever med en ansvarig lärare, den så kallade ansvarspedagogen. Varje morgon samlas eleverna i ansvarsgruppen tillsammans med sin ansvarspedagog. Därefter delar de upp sig i ämnesgrupper med särskilda ämnespedagoger. Totalt finns 30 pedagoger och 4 assistenter på skolan. Veckans planering står skriven i Vittraboken, den kalender där varje elev tillsammans med lärare planerar och utvärderar sin individuella utveckling. I stället för läxor får eleven frihet och ansvar att själv disponera tiden till det den behöver göra för att nå sina uppsatta mål. I frånvaron av klassrum och skolbänkar sker skolarbetet lite överallt i lokalerna. Man sitter i soffor, på mattor eller vid något av de utspridda borden. Mycket av Vittras filosofi känns igen från näringslivet. Mentorskap präglar pedagogernas roll och undervisningen kännetecknas av samhällsanknytning, där individen står som given utgångspunkt och personlig utveckling som ledstjärna.

Individuellt. Eleverna följer sin individuella plan för inlärning. Anna-Maria Eleftherakis får hjälp av läraren Malin Kallio.

Det här var på moderaternas kommunmöte uppe i Karlstad i början av maj . Han vankade fram och åter och kramade luften med fingrarna för att accentuera sina poänger, vilka dock inte var de vanliga. Han pratade om kunskap. Om skolorna.

Till exempel sa han att ekonomiska kriser egentligen handlar om svårigheten att hålla samman samhället, och att lösningen på den utmaningen framför allt är en fungerande skola. Han sa att kunskapsuppdraget är lika viktigt som jobbuppdraget.

– Vi måste ha kraft och mod att prioritera det viktigaste: skolan och utbildningen.

Sa han också.

Ömsom lät han som utbildningsminister, ömsom som moderat partiledare. För när han hamrat in betydelsen av utbildning började han ålägga kommunpolitikerna i publiken uppgifter fram till nästa val:

– Kunskap i skolan är vårt uppdrag och ni har lika stort ansvar för det som Jan Björklund. Det är bara om ni som kommunpolitiker ute i varje kommun står upp för kunskapsskolan som detta kommer lyckas. Där har ni ett viktigt uppdrag!

Och som en partiledare blottlade han konflikten med huvudmotståndaren:

– En socialdemokrati som inte har en kunskapspolitik har självfallet inte heller en politik för rättvisa. Vår uppgift är att bygga det här samhället som präglas av sammanhållning, genom kunskapspolitik, genom jobbpolitik.

Veckorna efteråt tisslades det en del om just detta – att han pratat som vore han Fredrik Reinfeldt. Är han på väg att ta över? formulerades frågan. Utan att svar gavs. Av bland annat det skälet talades det mindre om vad han faktiskt hade sagt och menat: att skolpolitik kan bli lika viktigt som sunda statsfinanser och arbetslinje när tredje söndagen i september 2014 nalkas. Eller viktigare.

Det vilar en gåta i den här vårterminens uppeldade seminarium om skolan. Om nu journalister, politiker och övriga förståsigpåare anser att problemen i skolorna är så akuta, varför har ingen slagit på stortrumman förr?

Väljarna, eller medborgarna om ni så vill, har nämligen tyckt så länge.

Valet förra hösten har gått till historien som ett val om statsministerkandidater eller ekonomisk trovärdighet eller möjligen arbetslöshet. Så kanske det var också. Väljarna däremot hävdade att skolan var det centrala.

I den stora vallokalsundersökningen svarade 54 procent av de tillfrågade att skolan var viktigaste frågan. 53 procent sa sysselsättningen, 53 pekade ut ekonomin.

Nuförtiden förväntar man sig att politiska val ska handla om det som väljarna i opinionsmätningar säger är viktigast, att politiker ska följa opinionen snarare än att forma den. Så har de framgångsrika partierna agerat på senare år; om välfärd varit viktigare än skatter i väljarnas ögon har politikern också sett till att det har låtit så när de formulerat sig. Det gåtfulla är alltså att skolans politiska potential ännu inte har exploaterats.

Kanske beror det på Jan Björklund. Som onekligen har kapitaliserat på människors oro för skolan. Men det har inte bara gjort folkpartiet till ett enfrågeparti utan paradoxalt nog också bidragit till att hålla fråga nere på dagordningen. Hur ska man annars förstå att ett parti som nästan bara talade om det som väljarna tyckte var viktigast inte ökade kraftigt i valet, till exempel?

Situationen säger kanske mer om hur det är att leda ett mindre borgerligt parti än om Jan Björklund.

Det som hände den här vårterminen var att skolfrågan slog sig lös ur Björklunds grepp. Folkpartiet tappade initiativet. Björklunds namn nämndes ideligen, men det var inte han som satte agendan. Den här gången handlade diskussionen om något mer än flum mot ordning och reda. Debatten vreds från det lilla partiet till de två stora.

När Anders Borg och de nya moderaterna upptäcker att det kanske inte räcker med ett nytt jobbskatteavdrag, då blir skolpolitiken plötsligt viktig.

Vilket också mustaschen har förstått.

Redan när Håkan Juholt höll sitt installationstal i mars var skolan ett centralt tema. Sedan dess tycks det ha blivit viktigare och viktigare i hans strategi. Talar man runt med socialdemokrater nu när blomstertiden kommer säger de att Juholt pekar ut skolan som nästa vals stora fråga, att skolpolitiken kommer att avgöra socialdemokratins framtid.

Det ena argumentet för att skolorna verkligen blir det avgörande i nästa val är konjunkturen. Minskar arbetslösheten åtminstone i närheten av det finansdepartementet spår och Sverige klarar sig jämförelsevis smärtfritt från eurokrisen så sjunker också jobben och ekonomin ytterligare på medborgarnas dagordning över samhällsproblem.

– Vi har goda år nu, 2011, 2012, 2013, som Anders Borg uttryckte saken i Karlstad.

Det andra argumentet handlar om att svensk politiks huvudaktörer tycks vilja ge sig i kast med frågan på ett annat sätt än tidigare. Ska någonting bli viktigt krävs nämligen det – och att det finns konflikter. Exakt var de konfliktlinjerna kommer att gå är ännu oklart.

När Anders Borg höll sin skolplädering lät han som Jan Björklund light.

– När har man själv lärt sig någonting? När man har pluggat ordentligt till ett prov. Det är vad skola handlar om. Det måste bli mer av studier i de tunga ämnena. Vem kan hjälpa eleverna med det? Lärarna. Vi måste ha bättre lärare. Mer studier, bättre lärare.

Frågan är om pluggskola mot flumskola är konfliktlinjen 2014.

Håkan Juholt å andra sidan ägnade stor del av sitt installationstal till att kritisera vinsterna i friskolorna. Frågan är om ett vinstförbud överlever ens i hans eget parti.

Men de stora partiernas nyvunna intresse öppnar upp för andra konflikter. Hur kan man ändra i etableringsrätten för friskolorna? Hur ställer man högre krav på lärarna? Hur höjer man skolans status? Till exempel. Ur en sådan debatt kan valet 2014 komma att formas.

Den här terminen har bara varit uppvärmning. Politikerna har en bit kvar till examen.

I ena delen av rinken har Jan Björklund med bestämdhet pekat ut bristen på disciplin och auktoriteter i klassrummet som orsaken till skolans problem. I andra hörnan har idéhistorikern och vänsterdebattörer Sven-Eric Liedman lika självsäkert viftat bort betyg och tydligare krav.

»Debatten om den svenska skolan är rena hockeymatchen«, som Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, uttryckte saken i maj.

Kanske har problemet inte varit så mycket graden av armbågstacklingarna som den märkliga utgångspunkten att det finns en skola att diskutera. När de svenska skolorna i själva verket är väldigt olika varandra och därför också har olika problem.

Unga möter i dag ett väsentligt större utbud av utbildning än dagens äldre gjorde under sin skoltid. I Sveriges 4 626 grundskolor har antalet profilerade klasser ökat med raketfart sedan det fria skolvalet infördes. Konkurrens, profilering och specialinriktningar har präglat såväl de kommunala skolorna som de i dag 421 friskolorna.

Den främsta skillnaden mellan skolor ligger i de enskilda klassrummens egenskaper. Pedagogik, metodik och inriktningar har flerfaldigats liksom antalet nya skolor. Samtidigt har antalet elever minskat. De senaste tio åren har därför lärartätheten i grundskolan ökat. Majoriteten av eleverna går i skolor där klasserna har färre än 24 elever.

Klassrummen är knappt jämförbara med varandra längre. Vad har Tyska skolan, lantbruksskolan, idrotts- och musikklasser eller en entreprenörsskola välsignad med namn från ett välbekant företag gemensamt? Att tala om skolan, i bestämd form, är knappast möjligt längre.

När Olof Palme 1967 blev Sverige första utbildningsminister – tidigare kallades posten ecklesiastikminister – var det svenska skolsystemet ett av de mest centraliserade i västvärlden. Den kyrkliga undervisningen hade tidigare skett i så kallade skolhus där rum och bänkar brukade se likadana ut oavsett var i landet man befann sig. Från undervisning i kyrklig regi kom skolan att ingå bland statens institutioner. Även då gick skolhus att känna igen på sin avskalade estetik och ordningsstyrda inredning.

Den stora avregleringen och decentraliseringen i början av 1990-talet skedde inte över en natt. Redan under 1960-talet hade diskussioner gått varma. Först fick kommunerna ansvaret för fastigheter och läromedel. Sedan drevs frågan vidare. Borde inte kommunerna också vara huvudman för lärarna?

Så småningom blev det just så. Kommunaliseringen 1991 medförde att även lärarlöner och kostnader för elever blev kommunernas ansvar medan staten bara skulle formulera skolans övergripande mål. Ett år senare infördes ytterligare en reform, det fria skolvalet. Förhoppningen var att uppnå ökad kvalitet genom ökad konkurrens både inom och mellan kommunerna. Redan året därpå kom friskolereformen, vilken medförde att skolor godkända av Skolinspektionen fick drivas i privat regi.

Någon utvärdering av vilka enskilda effekter varje införd reform har haft på skolan finns inte. Men en sak är klar: skillnaderna mellan skolor har ökat.

Det första och mest uppenbara är de pedagogiska skillnaderna. Alla skolor arbetar efter samma läroplan, men i den konkreta undervisningen skiljer sig metodiken och pedagogiken åt. Vilket ju också var politikernas intention och vilja – poängen med friskolereformen var att det skulle öka möjligheterna för nya undervisningsmodeller att växa fram. I dag är de så många att det är svårt att reda ut de egentliga skillnaderna. På Vittraskolorna säger man sig till exempel tillämpa en helt egen pedagogik, men låter sig inspireras friskt av olika filosofier, från Maria Montessori till John Dewey.

En annan skillnad ligger i själva kulturen i skolan. Där elever från Kalix förr kunde känna igen sig i Ystadsbarnens bild av en skola, finns i dag rent fysiskt ett diversifierat skollandskap. Den pedagogiska floran har gett upphov till olika arkitektonisk utformningar av själva skolbyggnaden och undervisningslokalerna. Dessutom har olika skolor valt olika kulturella vägar. Det finns skolor som försöker inkorporera psykologiskt KBT-tänkande i sin verksamhet likväl som det finns skolor som puttrar på utan en egen »värdegrund« eller »profil«.

Också när det gäller pengar skiljer sig dagens skolor. År 2009 lade till exempel Bräcke kommun 119 300 kronor på varje elev i sina kommunalt drivna skolor, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Att jämföra med Ånge kommun där motsvarande siffra var 25 600 kronor.

I sin ekonomirapport i maj i år utredde Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, skillnaderna i kostnader mellan olika friskolor. Lägsta läsårskostnaden visade sig vara 73 000 kronor per elev medan den högsta kostnaden låg på 192 200 kronor per elev.

Även om olika kommuner räknar kostnader på olika sätt går det att konstatera att skillnaderna i hur mycket man satsar på verksamheten är betydande.

Mona Fridell på SKL har hand om frågor som berör skolpengen och har analyserat resultatet från enkäter som skickats ut till över hälften av Sveriges kommuner med frågor kring hur man betalar för sina pedagogiska verksamheter.

– Vi kan se att skillnaderna är väldigt stora mellan de kommuner som betalar mest respektive minst i skolpeng. Det beror på både kommunernas olika ersättningssystem som på varje skolas olika profiler och behov, säger hon.

Några viktiga orsaker till olikheterna är var i landet skolan ligger, kommunens storlek, graden av konkurrens och överetablering i området och barnkullarnas storlek.

Skillnaderna mellan olika skolor gör att debatten om skolfrågorna blir svårare att föra. Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat en kontinuerlig kavalkad av förslag under våren, däribland krav på lärarlegitimation, straff för skolk, hårdare inskolning i provskrivning samt tidigare och tydligare betygssättning. Frågan är vilka problem som dessa svar är tänkta att lösa. Och i vilken skola.

Att orientera sig i skolornas ganska snåriga terräng blir heller inte lättare i nästa steg, när man ska försöka se konsekvenser av skolornas olikheter. I en färsk studie från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle slår man fast att det finns stora skillnader mellan skolor, men att det inte nödvändigtvis är dessa olikheter som har lett till lägre resultat.

Skulle någon – Jan Björklund kanske, eller nya generaldirektören på Skolverket Anna Ekström – hålla ett tal så här i avslutningstider, skulle det kanske handla mer om hur komplex utmaningen att förbättra skolorna är än om enkla och snabba universallösningar.

Lösningen blev att locka med lappen. Kommun efter kommun lovade att de elever som väljer OP får körkort. Nåja, de måste förstås klara uppkörningen. Men gymnasieskolan stod för såväl teori- som körlektioner.

Löftena hade viss effekt. Men de förtogs något av att lappviftandet spreds. Små landsbygdskommuner lovade alla som tog studenten på hemmaplan körkort. När erbjudanden om egen bärbar dator och utrikesresor blivit standard i elevkampen hakade en del friskolor på körkortstrenden. Då fick Skolverket nog. Vad ska skolpengen egentligen gå till? Körkort eller kärnämnen?

När företaget PPS som driver Cybergymnasierna ville öppna tre nya skolor i Haninge, Huddinge och Sundbyberg där eleverna som eget val skulle kunna ta körkort för bil – officiellt hette kursen trafikkunskap – sa Skolverket nej. Det var i januari 2007.

Företaget överklagade till länsrätten som gick på myndighetens linje. Kammar­rätten höll med företaget. I november fällde Regeringsrätten det slutgiltiga avgörande. Körkortsutbildning hör bara hemma på det yrkesprogram som utbildar chaufförer. I övrigt är den »svårligen förenlig med de angivna syftena« för gymnasiet, nämligen att förbereda för högskolestudier och yrkesverksamhet, resonerade Regeringsrätten.

Därmed kunde man tro att det var slut med »gratis« körkort i skolan. Men då känner man inte svenska kommuner. Går det att hitta sätt att runda lagar och förordningar prövar de smitvägen. Utan att be om lov. Här kommer några exempel på hur det låtit när niorna i våras skulle välja gymnasieprogram. (OP är numera omdöpt till VO, vård och omsorg). Hur som helst.

»Som student på Vård- och omsorgsprogrammet kan du under det tredje läsåret ta körkort. Kommunen står för kostnaden med 10 000 kronor per student«, försäkrar Staffansgymnasiet i Söderhamn.

Det lika kommunala gymnasiet i Hultsfred meddelar kort och gott att »Körkort för personbil ingår i utbildningen« på VO. I Kristinehamn erbjuds teorin samt åtta körlektioner. I Osby tio körlektioner.

Skolstaden i Helsingborg uttrycker sig, liksom flera andra kommuner, något vagare med hänsyn till domstolsavgörandet: »vi ger dig också möjlighet till en del av din körkortsutbildning.« Då talar vi fortfarande VO.

Frigymnasiet Carl Wahren som startar i Hallstavik i höst, om elevantalet räcker, ger alla chansen. På hemsidan förklarar man också indirekt hur man resonerar när man rundar domstolsutslaget. Lektionerna hålls på kvällar, helger och lov. Sålunda ingår de inte i den vanliga undervisningen som ger poäng, utan är mera som en fritidsaktivitet ordnad av skolan.

Wahren understryker att skolan inte bekostar B-körkortet villkorslöst. Bara de elever som »följer sin studieplan till fullo« får förmånen.  (Wahren-gymnasiet är i sig en intressant konstruktion. Till hälften ägs den av rektor, till andra hälften av ett riskkapitalbolag där Roslagens sparbank och kommunala Roslagsbostäder är delägare. Friskolan är således delvis kommunägd. Vilket kanske inte är så konstigt när statliga Lernia driver tio skolor, däribland Åby travgymnasium.)

Vi har alltså statliga beslut i högsta rätt och av ansvarig myndighet, Skolinspektionen, om att körkortsutbildning inte har i gymnasiet att göra, utom för chaufförer. Vi har kommuner som bekostar samma utbildningar för andra elever, fast det formellt sker på fritiden. Det är en demoraliserande röra.

Nu måste utbildningsdepartementet och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, enas om hur det ska vara. Det finns skäl för att låta körkortsutbildning ingå i VO-programmet – många kommuner ger bara tillsvidareanställning i hemtjänst och äldreomsorg åt den som har lappen. Det finns goda argument emot – för en massa jobb inom vitt skilda yrken är körkort också ett krav. Varför ska då just VO-elever få förmånen?

Jag ser mer som talar emot körkortsutbildning än för. Men viktigast är att sätta stopp för anarkin, som dessutom har nackdelen att nior och gymnasieelever uppfattar politiker som godtyckligt orättvisa.

***

För övrigt kan Fotbollförbundets beslut att dela ut böter för kränkande ramsor mot domaren endast överträffas i fjantighet av det häfte med godkända nidutrop och visor jag antar måste produceras.