De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

På söndag väljer det finska folket en ny president och senare i vår följs de av fransmännen. Men vad har detta ämbete egentligen för betydelse?

Nästan alla republiker har presidenter men skillnaderna mellan olika presidenters inflytande och befogenheter är stora beroende på om landet tillämpar ett parlamentariskt eller presidentiellt system. I renodlade presidentiella system som det amerikanska sammanfaller regeringschefens och statschefens roll i presidentämbetet.

På andra sidan spektrumet finns parlamentariska republiker som Tyskland och Italien där presidentens roll är närmast ceremoniell och jämförbar med den svenske kungens.

Finland har en annan modell. De ­tillämpar så kallad semipresidentialism, en blandning av parlamentarism och presidentialism. Så gör även Frankrike, Polen och Ryssland. Det betyder att den parlamentariskt tillsatta regeringen regerar vid sidan av presidenten som ofta är direkt vald av folket och inte behöver stå till svars inför riksdagen. I praktiken brukar särskilda politikområden vara reserverade åt presidenten – i Finland, Frankrike och Ryssland är det utrikes- och säkerhetspolitiken. Ofta har presidenterna i dessa länder rätten att upplösa parlamentet och utfärda dekret (rättsakt med något lägre status än en lag).

I Finland minskade presidentens inflytande i samband med att man införde ­direktval till ämbetet för första gången 1994. Tidigare hade presidenten större makt, i vissa fall rentav större än riksdagen. Det räcker att dra sig till minnes Urho Kekkonen och hans förkärlek för att utnämna expeditionsministärer (tillfälliga regeringar av tjänstemän) när det parlamentariska läget var alltför låst och han ivrigt viftade med vetokortet.

Tanken med en stark president i ett i övrigt parlamentariskt system är att presidenten ska förstärka den verkställande makten och utgöra en balanserande faktor gentemot parlamentet. Men denna delning av den verkställande makten är inte oproblematisk. I de fall presidenten företräder ett annat politiskt parti än premiärministern brukar samlivet inom statsledningen bli spänt. I Frankrike kallas denna situation cohabitation (samboende) och den vanligaste lösningen är att presidenten och regeringen delar upp politikområdena mellan sig.

Även Frankrike håller presidentval inom kort, i april. Där leder fortfarande socialisten François Hollande i opinionsmätningarna med 29 procent. Det är dock en tillbakagång med tre procentenheter sedan månaden innan. Nicolas Sarkozy har också tappat stöd sedan december och befinner sig nu sex procentenheter bakom sin huvudmotståndare. Jokern i leken, den ofta uträknade centristen François Bayrou, skuttar däremot glatt framåt sedan han annonserade sin kandidatur förra månaden, och kan enligt den senaste mätningen räkna med ett stöd på 14 procent. Majoriteten av hans potentiella väljare är dock osäkra och med tanke på det franska presidentvalets dubbla ronder (om ingen får mer än hälften av rösterna går det till en utslagsomgång mellan de två största kandidaterna) är opinionsmätningar sällan tillförlitlig lektyr.

I det finska valet som också kan gå till en andra omgång ser Samlingspartiets Sauli Niinistö (Maria Wetterstrands »svärfarbror«) ut att gå mot seger med ett stöd på 49 procent. Men om han inte kommer över femtioprocentsspärren och det skulle gå till en andra omgång kan han hotas av centerpartisten Paavo Väyrynen (13 procent) eller De grönas karismatiske partiledare gruppledare Pekka Haavisto (12 procent). Dessutom ligger den kontroversielle högerpopulisten Timo Soini strax där bakom med 9 procent. Går han om övriga kandidater på upploppet och kommer tvåa ställs Finland inför en liknande situation som Frankrike hade 2002. Då slog högerextremisten Jean-Marie Le Pen överraskande ut socialisten Lionel Jospin i första omgången och ställdes i en avgörande knockoutrond mot Jacques Chirac. Den gången vann dock Chirac en betryggande seger med hela 82 procent, det högsta stöd som en fransk president någonsin fått under den femte republiken.

Fakta | Olika länder, olika makt

Presidentämbetet har varierande tyngd.

Finland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 6 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Medelstor. Har det yttersta ­ansvaret för utrikes- och säkerhets­politiken, utnämner bland annat ministrar.
Nuvarande innehavare: Tarja Halonen.

Frankrike
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Är bland annat överbefäl­havare för armén och den ende med befogenhet att tillåta användning av landets kärnvapen. Kan upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Nuvarande innehavare: Nicolas Sarkozy.

Italien
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 7 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Utser formellt premiärministern som väljer en regering.
Nuvarande innehavare: Giorgio Napolitano.

Ryssland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Får inte sitta i mer än två sammanhängade ämbetsperioder. Ingen annan begränsning.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Kan upplösa parlamentet och utlösa nyval. Arméns överbefäl­havare.
Nuvarande innehavare: Dmitrij Medvedev.

Tyskland
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt genom Förbundsförsamlingen.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Har rätt att upplösa förbundsdagen om den efter tre försök inte har lyckats välja en kansler (premiärminister) eller om denne skulle förlora en misstroendeomröstning.
Nuvarande innehavare: Christian Wulff.

USA
Styrelseform: Presidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval (via elektorskollegium).
Makt: Mycket stor. Presidenten utgör själv tillsammans med sin stab den verkställande makten, innehar samma ceremoniella plikter som övriga statschefer, är arméns överbefälhavare, och har vetorätt.
Nuvarande innehavare: Barack Obama.

Ingen av dem var affärsmän, vilket borde ha sagt pizzakungen och radiopersonligheten Herman Cain en del om hans odds. Om man vill bli USA:s president utan att vara karriärpolitiker finns det bara en väg att gå – nationalhjältens.

Först ut av presidenterna utan politisk bakgrund var George Washington, vilket ger ett hum om hur högt ribban ligger. Därefter kom Zachary Taylor, generalen som ledde USA till seger mot Mexiko och erövrade Kalifornien, Arizona, New Mexico och Colorado under krigståget 1843. Tjugo år senare följdes Taylor av Abraham Lincolns krigsgeni Ulysses S Grant som kvalificerade sig för landets högsta ämbete genom att besegra sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget och rädda unionen.

William Howard Taft eller Herbert Hoover hade varken ett valt ämbete eller en hög militär befattning, men lyckades bli rikskändisar tack vare unika omständigheter. Taft på grund av att han utsågs till chefsförhandlare av president Theodore Roosevelt när USA köpte Filippinerna av påven efter det spansk-amerikanska kriget, och Herbert Hoover då han ledde USA:s storskaliga humanitära insatser för att undsätta civila under det första världskriget.

Den, till dags dato, sista presidenten utan traditionell bakgrund var emellertid återigen en krigshjälte – general Dwight D Eisenhower, mannen som besegrade Nazityskland under andra världskriget och befriade Europa ifrån Hitler. I jämförelse med dessa män vägde Herman Cains cv lätt.

Väljer en kandidat att vandra en mer »normal« väg till Vita huset, vilket 38 presidenter gjorde, kan det rekommenderas att vara vicepresident. Så många som en tredjedel av alla presidenter har varit sin företrädares vice innan de blev befordrade av väljarna, sist ut av dessa var George HW Bush som axlade Ronald Reagans mantel. Andra kan göra som Barack Obama eller John F Kennedy och gå direkt från senaten till Vita huset, detta har varit mindre förekommande under 1900-talet men var en vanlig karriärväg under det föregående seklet. 35 procent av alla presidenter har någon gång varit senatorer, hälften av dessa gick vidare från att vara senator till att bli vicepresident.

Statistiskt sett är det inget som slår att ha varit guvernör i en delstat. Hela 42 procent av alla amerikanska statschefer har varit guvernörer, vilket bådar gott för Mitt Romney som haft ämbetet i Massachusetts, och även Jon Huntsman (Utah) och Rick Perry (Texas).

Jon Huntsman har aldrig lyckats ta sig över några futtiga procent i opinionsmätningarna, men knep 17 procent i New Hampshire. Rick Perrys kampanj har haltat länge, han fick under en procent i New Hampshire, och verkar nu vara ute.

Newt Gingrichs, karriär utspelade sig uteslutande i kongressens representanthus där han företrädde ett distrikt i Georgia under två decennier och blev rikskändis när han, som representanthusets talman, försökte få Bill Clinton ställd inför riksrätt i samband med Monica Lewinsky-skandalen.

Liksom för många senatorer är kongressens representanthus dock endast bra som språngbräda. Även om 44 procent av alla presidenter någon gång har suttit i representanthuset var det ofta tidigt i karriären, innan de gått vidare till att bli guvernörer, senatorer eller vicepresidenter. Hitintills har endast en man lyckats bli vald till landets högsta ämbete efter att bara ha tjänstgjort i kongressen – Abraham Lincoln.

Fakta | Presidenternas väg

44 % har suttit i kongressen

42 % har varit guvernörer

33 % har varit vicepresidenter

35 % har varit senatorer

21 % har suttit i delstatskongressen

14 % har varit delstatssenatorer

George W Bush stod i en av logerna på Meadowlands Stadium. Det var i början av 2010, New York Jets hade hemmamatch och förhoppningen var att lite presidentfägring skulle få en av republikanernas starkast lysande stjärnor på andra tankar.

»Du har vad som krävs för att göra det här«, sa USA:s förre president.

Han hade rest ända till New Jersey för partiets skull. För att övertala delstatens guvernör Chris Christie att ställa upp i presidentvalet. Men det var inte lätt.

Christie hade två år tidigare slagit ut den demokratiske guvernören Jon Corzine och därefter fått delstatens budget i någorlunda balans. Flera bedömare såg honom som mest lämpad att ta sig an Barack Obama: han hade vunnit val i en »blå« stat, han hade lyckats fatta en del svåra beslut och var allmänt omtyckt av såväl etablerade republikaner som utgiftshatande Tea Party-aktivister. Han hade bland annat stoppat en sedan länge planerad tågtunnel under Hudson River. Det ingav respekt.

»Om du vill göra det«, fortsatte Bush.

Men personen mittemot honom ville inte. Han hade sina skäl. Efter bara två år som guvernör ville Christie fokusera på det jobbet. Han hade dålig hälsa. Och så hade han små barn.

Men partiets tunga elefanter gav inte upp. Senare samma år – i juli – utsattes Christie för ännu ett övertalningsförsök. Den här gången var det riskkapitalisten Ken Langone som fått Christie att komma till ett kontor på Manhattan. Där möttes han av partiets mest namnkunniga donatorer – flera av dem bland världens rikaste människor. Sammanlagt femtio stycken var med, antingen i egen hög person eller via telefonlänk.

Men Christie sade nej igen.

Händelserna återberättas i »The Right Fights Back« av Mike Allen och Evan Thomas och sätter fingret på den kanske underligaste detaljen med valrörelsen 2012. Varför ville inte fler vara med?

Att startfältet är klent märks inte i New Hampshire en mild kväll i januari. Inte när Rick Santorum tvingas utrymma en restaurang i Manchester för att för många dykt upp, inte när Ron Pauls armé av frivilliga står i vartannat gathörn och inte när Mitt Romney håller ett välregisserat framträdande inför ett par hundra besökare i en skola i Laconia. Delstaten är full av politiker. Som alltid vid den här tiden vart fjärde år.

Men valet 2012 präglas av dem som inte ställde upp. Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty, Bushklanens kronprins Jeb Bush och de nuvarande guvernörerna Mitch Daniels och Haley Barbour – alla funderade de på att kandidera eller började till och med jobba för det. Samtliga bestämde sig för att avstå.

Det är därför Ron Paul gör sitt livs kampanj. Det är därför Rick Santorum, som förlorade sitt försök till omval med 18 procentenheter, kniper en andraplats i Iowa. Och det är därför Mitt Romney är storfavorit att bli Barack Obamas utmanare i år – trots att bara var tredje republikansk väljare i landet vill ha honom.

Några av dem har kommit till skolmatsalen i Laconia, i östra New Hampshire. Mitt Romney har nyss citerat både Kennedy och Roosevelt och står nu i köket för att dela ut gratis spaghetti. Samtidigt har knappförsäljaren Jim Bragg sin mest arbetsamma tid på dygnet.

– Det var ganska bra i kväll. Man blir ändå lite motiverad, eller hur? säger han till ett äldre par som köper två knappar.

Det står »Give me liberty, not debt« på dem. Ingen bild på kandidaten.

– Han blir mer och mer bekväm i sin roll. Jag har ju hört många tal nu. Jag håller inte med om allt han tycker, men han har absolut bäst chans att slå Obama.

Det är på något sätt talande för den här kampanjen att inte ens en man som säljer Romneymaterial lyckas vara riktigt entusiastisk.

Men kanske behöver man inte älska någon för att rösta på honom. Att Romney fått just Jim Braggs stöd är ett bevis på kampanjens förmåga att locka väljare ur mittfåran. Jim är pensionerad lärare från Texas och har röstat för både demokrater och republikaner förr. Han tycker inte ens särskilt illa om Obama. Han tror mest att ekonomin mår bättre av Romney.

– Han har erfarenheten, tror jag.

Det är bara fyra dagar innan den här kampanjmaskinen ska kamma hem sin andra seger på en vecka. Efter den knappa triumfen i Iowa får Romney New Hampshire-bornas stöd med knappt 40 procent.

Kampanjen har jobbat hårt för att kompensera för den bristande entusiasmen. Med betydligt mer pengar än motståndarna och en kandidat som delvis bott i Granitstaten har New Hampshire blivit ett starkt fäste.

Men rika kandidater har fallit förr. Och väloljade valmaskiner får motorstopp. Så för att förstå hur Mitt Romney kopplade ett grepp om det republikanska primärvalet måste man även backa vad som motsvarar en evighet i valkampanjer: ungefär sju veckor.

Det var i slutet av november och ännu en av Romneys motståndare var på frammarsch. Efter Michelle Bachmann, Rick Perry och Herman Cain var det dags för Newt Gingrich att hamna i mediernas blickfång.

Den före detta talmannen rusade i opinionsmätningarna, fick stöd av inflytelserika tidningen New Hampshire Union Leader och ledde under en tid i tre av de fyra delstater som röstar först.

Men då hände något. Som på ett givet kommando började den ena tunga republikanen efter den andra stödja Mitt Romney. Bob Dole, som knep nomineringen 1996, skrev ett öppet brev i Des Moines Register till väljarna i Iowa, George Bush den äldre berättade för Houston Chronicle att »Romney är vårt bästa val« och så sent som en vecka före New Hampshire steg självaste John McCain fram och omfamnade honom.

Anonyma, välfinansierade kampanjorganisationer började sända negativa reklamfilmer om Newt Gingrich. En av organisationerna hette Restore Our Future och lade fyra miljoner dollar på tv-reklam i Iowa. Därmed såg en genomsnittlig tv-tittare i delstaten reklamfilmerna mer än tjugo gånger.

Det var som om en förälder plötsligt steg in och avbröt en lek.

– Partietablissemanget började sluta upp bakom Mitt Romney. Det betydde mycket för honom, säger David Yepsen, valexpert på Paul Simon Public Policy Institute.

Det var samma människor som hade velat ha Chris Christie. Som gärna hade sett Jeb Bush. Som undrade varför Tim Pawlenty givit upp så lätt.

Nu hade de bestämt sig. I brist på någon annan fick det bli Mitt Romney.

Att det överhuvudtaget finns ett republikanskt etablissemang är något som ständigt ifrågasätts – oftast av de människor som sägs vara del av det. Men i takt med att Tea Party-rörelsen vuxit har det blivit tydligt att det finns en spricka inom det republikanska partiet.

Tydligast blev sprickan under ett fyllnadsval i norra New York 2009. Den lokala partiorganisationen hade nominerat en kandidat för att försvara det mandat som republikanerna haft i nästan ett sekel. Men tepartisterna var inte nöjda med henne, och stöttade i stället en oberoende kandidat. Det slutade med att demokraterna vann valet över de splittrade republikanerna.

Det senaste exemplet är den politiska striden i Washington innan julhelgerna. De republikanska senatorerna hade gjort gemensam sak med Barack Obama och förlängt en sänkning av löntagarskatterna under två månader. Men de nyvalda Tea Party-medlemmarna i representanthuset vägrade initialt att gå med på kompromissen. Till sist tvingades de ändå att rösta för sänkningen, de är ju i grunden för skattesänkningar, inte emot. Även den kampen slutade i seger för demokraterna. Barack Obama tog några politiska poänger och såg även sina opinionssiffror stiga något.

Till det republikanska etablissemanget räknas en brokig samling av allt från rika donatorer och före detta senatorer till strateger i Washington och krönikörer på Wall Street Journal. Senatorn Lindsey Graham, lobbyisten Charles Black, de Wall Street-miljonärer som ville ha Chris Christie, George W Bushs förre rådgivare Karl Rove och även tv-profilen Joe Scarborough är några av dem som kan räknas in.

Det här är en sida av det republikanska partiet som inte får lika mycket uppmärksamhet som den kristna högern, den högljudda Tea Party-rörelsen eller den excentriska libertarianska flygeln. Men när det gäller att välja presidentkandidat är den betydligt mäktigare.

Vad etablissemanget vill åstadkomma är klassiska republikanska frågor som ett starkt försvar, låga skatter och få regleringar. De är inte lika intresserade av sociala frågor som aborter och homoäktenskap.

Men viktigast är att vinna val. Och för att vinna val, går tänkandet, måste man nominera kandidater som appellerar till en stor del av befolkningen.

Kampen om etablissemangets gunst kallas ibland »The Washington Primary«. Trots att allt från Ron Paul-libertarianer till extremkristna Rick Santorumpolitiker varje år har sökt presidentjobbet har den kandidat som uppfattats som partietablissemangets val i stort sett alltid vunnit, med ett halvt undantag då Ronald Reagan lyckades slå ut George HW Bush 1980.

Makten utövas inte alltid helt öppet. Till årets val har Karl Rove startat organisationen American Crossroads. I nätverket finns bland annat Mississippiguvernören Haley Barbour och förra Bushrådgivaren Ed Gillespie. Den politiska chefen heter Carl Forti och råkar även vara politisk chef för Restore Our Future – den organisation som sänkte Newt Gingrich.

På många sätt liknar det republikanska primärvalet mer en kröningsprocess än ett val. Och i år verkar de motvilligt ha bestämt sig för att kröna Mitt Romney.

När Mitt Romney minns sin barndom berättar han helst om en dag på mellanstadiet i Michigan. Mitt var tio år och en lärare i naturkunskap hängde upp en modell i klassrummets tak. Det var den ryska satelliten Sputnik. Den hängde där »som en påminnelse«, skriver Romney i sin självbiografi, »om att USA hade tappat mark«.

Det var upp till honom nu, minns han. Upp till honom och hans klasskamrater att återställa USA:s plats som nummer ett i världen.

Mitt Romney har velat bli president länge. Tanken fanns i bakhuvudet redan när han år 2003 blev guvernör i delstaten Massachusetts. Redan innan den första mandatperioden var till ända lämnade han jobbet för att ta chansen att efterträda George W Bush.

Hur det gick vet vi. Romneys meriter från näringslivet stod sig slätt mot John McCains krigshjälteaura och Mike Huckabees kombination av charm och evangelisk renlärighet.

Men Mitt Romney lät sig inte stoppas; hela hans liv är som en enda lång utbildning för att en dag bli något stort. Hans far – Michiganguvernören George Romney som en gång själv försökte bli president – fick honom att rensa ogräs hemma i trädgården genom att säga att »strävan efter det svåra gör män starka«. Fadern ville också att han skulle läsa på Harvard Law School. Det gjorde Mitt, men skaffade även den utbildning han själv ville ha: Harvard Business School.

Årets kampanj är på många sätt en förlängning av Mitt Romneys personlighet. Som i de fallstudier Mitt Romney lärde sig att bemästra på Harvard lämnas ingenting åt slumpen: röstlängder analyseras, reklamutskick skräddarsys och misstag undviks till varje pris.

– Vi har en organisation som är helt överlägsen de andras, säger Ryan Williams, en kavajprydd ung man i tidiga tjugoårsåldern som redan avancerat till kampanjens talesperson.

Han sneglar ideligen på sin Blackberry, stundtals flackar blicken ut över lokalen på Elm Street i Manchester. Runt honom ringer volontärerna samtal enligt upplagda scheman. Det är nästan fullt i rummet.

– Vi har fått in mycket fler människor de senaste dagarna. De verkar ha bestämt sig. Flera av politikerna här i New Hampshire har ställt sig bakom honom. Romney är bäst lämpad för det här, säger Ryan Williams.

På väggen bakom honom hänger en hemmagjord skylt: »Mitt Romney is Mr Fix It.«

Det är som om de inte väljer USA:s president. Här vill man ha en ny vd för USA.

Men trots de inledande segrarna och trots stödet från etablissemanget är slutet långt ifrån skrivet. Med början i år har det republikanska partiet infört en ny regel som innebär att de flesta delstater fördelar sina delegater proportionellt. Om Mitt Romney hade vunnit Iowa för fyra år sedan hade han kammat hem alla 25 delegaterna. Nu fick han bara tretton – en mer än Rick Santorum. Även efter New Hampshire är han långt från de 1 444 som krävs för att säkra nomineringen.

Dessutom väntar ett svårt hinder runt hörnet: om två veckor är det South Carolinas tur att rösta och Romneys mormonska tro kan bli ett problem med de kristna väljarna. Men hans största problem inför konservativa väljare är fortfarande hur han ska förklara att den bland gräsrötterna avskydda Barack Obama tog sin mest avskydda idé från honom.

Sommaren 2009 drog Mitt Romney i ett blått skynke. Cirka 250 åskådare hade samlats för att närvara vid avtäckningen av det officiella guvernörsporträttet i delstatsparlamentet i Beacon Hill.

Porträttet följde standardmallen: Mitt Romney halvsatt på skrivbordet, i kostym och med en amerikansk flagga i bakgrunden. Det som fick mest uppmärksamhet i tidningen Boston Globe dagen efter var att Romney lyckats smyga in sin fru Ann i målningen genom att ställa ett fotografi på skrivbordet. Ingen annan guvernör hade gjort det förut.

Men alldeles intill Ann Romneys fotografi skymtade en liten mapp med ett sigill på förstasidan. Även det var en högst medveten detalj. Pappersbunten symboliserade den sjukvårdsreform som Mitt Romney då såg som sin största framgång.

Och inte bara han. När den demokratiske guvernören Deval Patrick, Romneys efterträdare, gick upp för att hålla sitt tal sa han sig känna »tacksamhet« mot sin politiska motståndare.

– Du borde bli ihågkommen som en av arkitekterna bakom det främsta sjukvårdsexperiment det här landet någonsin sett, sa han till en leende Romney.

Vad han åstadkommit under sin korta tid var onekligen ansenligt. För första gången någonsin hade en stor delstat i USA ett så gott som heltäckande sjukförsäkringssystem. Reformen hade många olika delar, men den mest revolutionerande var att Massachusetts tvingade sina medborgare att köpa någon form av grundläggande försäkring. På så sätt fick man råd att ge gratis eller kraftigt subventionerad sjukförsäkring till delstatens fattiga invånare.

Inget konstigt med det. Idén hade ursprungligen kommit från det republikanska partiets kärna. En av de organisationer som hjälpt till att skriva förslaget var The Heritage Foundation, tankesmedjan bakom mycket av Reagans och George HW Bushs politiska filosofi.

Men så bestämde sig Barack Obama för att kopiera Romneys idé. »Obamacare« blev ett rött skynke för Tea Party-rörelsen, och andra republikaner hängde på och såg det som ett sätt att mobilisera mot demokraterna. I vår kommer dessutom den konservativt dominerade Högsta domstolen att ta upp om tvånget att köpa sjukförsäkring är förenligt med USA:s grundlag.

Sjukvårdsbråket är en illustration av hur det republikanska partiet förändrats under de tre år som Barack Obama varit president. Efter valet 2008, då demokraterna vann Vita huset och tog kontroll över kongressen, bestämde sig partiet för att envist motstånd var bästa försvar. Allt Barack Obama ville göra, från att hjälpa bilindustrin, sjösätta ett stimulanspaket eller ens tillsätta poster i finansdepartementet, skulle bli svårt för honom.

»Högerns återfödelse är en märkvärdig berättelse«, skriver Mike Allen och Evan Thomas. »Den är på nivå med den konservativa motrörelsen efter Lyndon Johnsons ›Great Society‹.«

Oturligt nog fastnade Mitt Romney i republikanernas gamla kostym. Hans styrkor blev plötsligt svagheter. Att han vunnit ett val i Massachusetts sågs inte längre som ett tecken på att han kunde locka nya väljargrupper till partiet, utan som ett bevis på att han egentligen var smygliberal.

Det var därför etablissemanget tvekade så länge. Romney är en allt annat än idealisk kandidat för republikanerna 2012. Och värst är det med sjukvårdsreformen. Det som en gång var så stort att Romney ville ha det i sitt guvernörsporträtt, är nu något som han helst vill stryka från sitt cv.

I Lawrence vädrar Santorumkampanjen morgonluft. Det är lördagsmorgon och än en gång är besökarna för många för lokalen. Utanför ladan där den förre senatorn talar trängs folk för att få en skymt av den konservativa rörelsens nya fanbärare.

Jason Wiley går runt med ett formulär för att få in volontärer. Själv har han rest ända från Pittsburgh för att vara med.

– Jag tror att partiet vill ha någon som inte har ändrat sig hela tiden, någon som är tydligt konservativ. Väljarna kommer att se att det finns alldeles för många likheter mellan Romney och Obama.

Bland de andra supportrarna är känslan densamma. Gary Hopper beskriver sin nya favorit som »en sann republikan« till skillnad från de andra halvmesyrer partiet skickat fram de senaste decennierna. Hopper sitter i New Hampshires delstatsparlament och har inte gillat en enda presidentkandidat sedan Ronald Reagan. Inte ens George W Bush klarade testet. Han var ju »en liberal«.

Nu har Hopper följt Santorum i hälarna de senaste dagarna. Han tror inte att det är för sent att komma ifatt Romney.

– Nu när han har fått uppmärksamhet blir det mer tid i debatterna för Santorum. Mycket mer än de två- tre minuter han fått hittills.

Ändå talar historien för Romney. Delvis för att en person som Gary Hopper inte gillar honom. Radikala uppfattningar om allt från sociala skyddsnät till familjepolitik går kanske hem i partiets bas, men inte hos den genomsnittlige amerikanske väljaren.

Men främst för att det finns en informell turordning i partiet: Ronald Reagan slog George HW Bush, som slog Bob Dole, som i sin tur fick chansen nästa gång. Och John McCain förlorade mot George W Bush men vann nomineringen åtta år senare.

Och Romney förlorade mot McCain – men ser ut att vinna i år.

Många hoppas att primärvalet är över snart. Partiet har inte råd att vänta. Inte när Obamas återvalsorganisation har hyrt ett par våningar i en Chicagoskyskrapa, redan hunnit anställa 200 personer och planerar att ha en kampanjkassa på en miljard dollar. Och då räknas inte fackföreningarnas pengar.

»Det var ju så vi förlorade sist«, påminner Karl Rove de republikanska väljarna i en ny tv-reklam. I den viktiga staten Florida hade Obama tre gånger mer pengar än sin motståndare, i Indiana sju gånger mer och i Ohio dubbelt så mycket.

Karl Rove avslutar med en uppmaning som mest handlar om att Barack Obama måste bort, men som också kan uppfattas som en förtäckt vädjan till landets republikaner.

»Let’s get this done.«

Fakta | Resultat

Iowa 3 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 24,6%
Rick Santorum 24,6%
Ron Paul 21%
Newt Gingrich 13,3%
Rick Perry 10,3%

New Hamsphire 10 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 39 %
Ron Paul 23 %
Jon Huntsman 17 %
Newt Gingrich 9 %
Rick Santorum 9 %

Fakta | Republikanernas nomineringsprocess

Demokraterna har länge haft ett proportionellt valsystem. I år testar även republikanerna det. Alla kandidater som kommer över en viss tröskel får dela på delstaternas delegater utifrån hur många röster de fått.

Hade Mitt Romney vunnit New Hampshire med det gamla systemet hade han fått samtliga tolv delegater. Nu tvingades han dela med Ron Paul och Rick Santorum.

Risken med ett proportionellt system är att ingen kandidat får så många delegater som krävs för majoritet. Därför slår systemet om 1 april och de delstater som återstår avgörs i majoritetsval.

Förutom de delegater som väljarna utser finns en motsvarighet till demokraternas »superdelegater« och består av betrott partifolk. De är dock i minoritet.

Fakta | Partiets mäktiga elit

Lindsey Graham
Republikansk, konservativ senator och ex-militär från South Carolina. Trogen supporter till John McCains två presidentkandidaturer. Känd för att inte dra sig för att kritisera partilinjen.

Charles Black
Mäktig lobbyist, nära knuten till det republikanska partiet. Arbetade med Ronald Reagans, George H W Bushs och John McCains presidentkampanjer. Har kritiserats för sitt lobbyarbete för en rad odemokratiska regimer, som Angola och Saudiarabien.

Karl Rove
Mäktig och kontroversiell politisk konsult och strateg. George W Bushs före detta chefsrådgivare och vice stabschef fram till sin avgång 2007. Sedan dess medarbetare i medier som Fox News och Newsweek.

Joe Scarborough
Tongivande radio- och tv-profil. Republikansk kongressledamot 1995–2001. Leder MSNBC-programmet »Morning Joe«, som analyserar dagsaktuella politiska händelser.

– Bostaden tillhörde en gång i tiden en läkare. Det här var mottagningsrummet. Sedan blev den en kommunalka. Nu är den min, säger han.

Minst fyra meter i tak. Stora fönster. En solid kommod med glasdörrar. På soffbordet ett konstverk som liknar ett kvinnligt könsorgan. Av någon anledning passar det mycket väl in i den borgerliga miljön – Jerofejev själv är en älskvärd person som ofta använder svordomar och könsord i sina böcker.

Genom de enorma fönstren silas Moskvas märkliga skymningsljus, skapat av obegränsade mängder avgaser och ett ständigt artificiellt ljus från hundratusentals gatulyktor, reklamskyltar och Mercedesbilar.

Jerofejev förnekar inte att han är privilegierad. Han är son till den högt uppsatta Sovjetdiplomaten Vladimir Jerofejev, som bland annat fungerade som Alexandra Kollontajs högra hand då hon var ambassadör i Stockholm under andra världskriget. Därefter fick fadern en hög post i Paris, staden där Viktor har vuxit upp. Familjen levde den sovjetiska överklassens skyddade och bekväma liv. Egen chaufför. Säker inkomst. Bostad.

Allt krossades då sonen Viktor började skriva dissidentlitteratur.

Sovjetledningen ställde den unge Jerofejev inför ett val: antingen gör du offentligt bot och bättring eller också får din far sparken.

– Pappa sa: »Det räcker med ett politiskt lik i familjen.« Det var allt. Jag behövde inte sluta skriva. Han offrade sig.

Viktor Jerofejev – författaren, rabulisten och tv-personligheten – dricker te ur en liten blåmålad tekopp i tunt porslin. Det är inte första gången han talar om sin far, ändå är han märkbart rörd.

– Pappa befriade mig. Han bevisade att anständiga människor finns överallt. De kan till och med arbeta i ett förfärligt system – fullt medvetna om att systemet en dag kan vända sig emot dem.

Det här, säger Jerofejev, är den ryska paradoxen. Den som västvärlden inte kan begripa. Att mänsklig anständighet kan ta sig många olika uttryck. Att den som tvingas vara en del av systemet fortfarande kan vara en människa.

– I västvärlden tror ni att individen är svagare än systemet och att Ryssland är ett exempel på detta. I själva verket är det tvärtom. Det är människan som är starkare och den saken har bevisats många gånger i Ryssland.

Det vore frestande att kalla Viktor Jerofejev en dissident, en av den ryska oppositionens frontfigurer. Så brukar vi beskriva personer i Ryssland som inte accepterar Putinregimen och vägrar vara rädda för den.Men i likhet med många andra oppositionella är Jerofejev ett slags enmansföretag. En egen röst som talar på sin egen scen.

I Ryssland finns det ingen gemensam scen där det offentliga samtalet förs, det finns hundratals. Det finns ingen enda samhällsfråga som är på allas läppar, det finns tusentals och alla debatteras i de egna kretsarna. Ryssland är tillräckligt stort för att tillåta ett stort antal totalt autonoma kretsar att verka. Det gör samhället diversifierat och svårt att greppa.

Ta till exempel det här med den ryska oppositionen.

Det sägs ofta att den ryska oppositionen är maktlös och svag. Hur ska man annars förstå att Vladimir Putin under sitt dryga decennium som härskare ständigt har stärkt sin makt?

Det är sant att oppositionen saknar politiskt inflytande. Det har blivit speciellt tydlig nu under kampanjen för parlamentsvalet. Flera oppositionspartier tillåts inte att delta i valet alls. De som har klarat sig igenom de byråkratiska procedurerna är så gott som osynliga i valkampanjen. Alla de stora riksomfattande tv-kanalerna är statligt kontrollerade och kör kväll efter kväll ut en förutsägbar kavalkad med Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin som träffar pensionärer, besöker fabriker och inspekterar sjukhus.

Samtidigt blir det korrupta och ihåliga maktpartiet Enade Ryssland alltmer impopulärt. Just nu borde det egentligen vara ett gyllene tillfälle för oppositionen. Problemet är att motståndarna inte förmår att dra nytta av det eftersom de inte samarbetar utan bråkar med varandra. Den ryska oppositionen består, kan man säga, framför allt av personligheter.

De mest framträdande politikerna är Boris Nemtsov, Garri Kasparov, Eduard Limonov och Vladimir Ryzjkov. Andra profiler är människorättsaktivister som Ljudmila Aleksejeva. Och publicister, till exempel Julija Latynina och Arkadij Babtjenko.

Nya röster på scenen är bloggarna, av vilka den mest synliga är Alexander Navalnyj som tidigare var aktivist i det liberala partiet Jabloko. Nuförtiden skriver han en stormpopulär antikorruptionsblogg där han upprepade gånger har avslöjat Putinregimen. På ett för den ryska oppositionen mycket typiskt sätt är Navalnyj en oberäknelig person som också flirtar med högerextremisterna och för en månad sedan deltog i nationalistdemonstrationen Ryska marschen.

Det finns också en grupp ryska författare och publicister som nyligen har bildat en proteströrelse inför valet vid namn »Nach-nach«. De uppmanar väljarna att skriva »jag röstar mot alla« på valsedeln. Gruppen leds av författaren Dmitrij Bykov och humoristen Viktor Sjenderovitj, som har en egen talkshow på Radio Echo Moskvy – en radiokanal som ägs av det statliga gasbolaget Gazprom. Trots detta är Echo Moskvy en av dissidenternas viktigaste arenor. En sådan inkonsekvens är ett mycket bra exempel på hur det ryska samhället ofta fungerar.

– Makten vill ha oss kvar. De måste ju få veta vad som egentligen sker i samhället, säger Echo Moskvys chefredaktör Alexej Venediktov.

Så man kan säga att det visst finns en opposition. Den är omfattande och tillgänglig för alla på nätet, på teaterscenen, i etern. Men den har ingen samlande funktion.

Snarare utgör den ett slags andningshål för dem som känner att de ibland måste få luft under Putinregimens våta filt. För den här oppositionen har dumavalet i grund och botten inte så stor betydelse. Den skapande verksamheten, samtalet, rösterna fortsätter helt oberoende av politiska processer.

Och i den här brokiga, högljudda och bångstyriga kören som ständigt buar ut Kremlmaskineriet sticker Viktor Jerofejev ut. Kanske inte i kraft av en dirigent, men av en strålande solist.

Viktor Jerofejevs position är motsägelsefull. Han är ett rött skynke för den intellektuella elit som han själv är född i eftersom han ständigt kritiserar och häcklar den. Han har dragits inför rätta flera gånger för att ha förolämpat den ryska kulturen. Hans rabulistiska och ofta hejdlöst roliga texter gör konservativa rasande eftersom de inte tar någonting på allvar – inte kyrkan, Gud eller Rysslands mäktiga historia.

Dessutom irriterar Jerofejev etablissemanget med sin egen person. Han började en gång som litteraturkritiker och har doktorerat på Dostojevski, men gillar glamour och är inte främmande för det ytliga. Han rör sig gärna med ryska tv-stjärnor som Xenija Sobtjak och trivs som fisken i vattnet i rampljuset.

– Viktor är en playboy och stolt över att vara det. I Ryssland ska författare vara allvarliga och seriösa. Viktor bryr sig inte om sådana saker och det gör folk tokiga, konstaterar Jerofejevs författarkollega och goda vän Vladimir Sorokin.

Efter att ha skrivit ett flertal romaner, censurerats av Sovjetledningen, blivit ett internationellt namn och medverkat i stora europeiska och amerikanska tidningar blev Jerofejev hyllad tv-personlighet. Hans talkshow »Apokrif« har utgjort just den sortens andningshål den ryska oppositionen lever på. Hans bitskhet har gett honom supportrar och programmet var populärt hos den ryska intelligentia som Jerofejev älskar att gissla. Jerofejev bjöd in författare, konstnärer och kändisar, blandade högt och lågt, diskuterade litteratur, demokrati och humanism. Programmet har sänts regelbundet sedan 1998 på tv-kanalen Kultura.

Men nyligen drogs det in. Enligt Jerofejev själv just eftersom det är val på gång.

– De blir alltid extra nervösa i Kreml när det är dumaval, säger han i sin storslagna lägenhet.

Det grämer honom. Men han ger inte upp.

– Jag hoppas att vi hittar någon annan distributionskanal för programmet, kanske nätkanalen Dozjd.

Det gäller att komma vidare. Att inte fastna. Att hitta en väg runt svårigheterna. På det sättet överlever de ryska oliktänkarna, genom att sicksacka sig fram i ett samhälle som inte är demokratiskt men heller inte totalitärt.

Trots rättsprocesser och offentlig smutskastning har Jerofejev aldrig råkat verkligt illa ut – hittills. Han balanserar på en slak lina. Det är inte bara Kreml som kan slå tillbaka, det är också allehanda självutnämnda försvarare av Rysslands ära. Till exempel den fascistoida ungdomsorganisationen Nasji och andra nationalistorganisationer som har gjort sig kända för att hota och ibland fysiskt misshandla dem som vågar förolämpa Rysslands ära.

Enligt Jerofejev är det en miljö som ryska författare alltid har fått leva med – och blomstrat i.

– Ryssland är ett ställe där man experimenterar med människor. Det går inte att leva i det här landet utan att ens mänskliga kvaliteter hela tiden utsätts för prövning, säger han.

–Och den ryska litteraturen reagerar på detta. Som författare har man en unik möjlighet att borra sig in i mänskligheten, att omfatta den i hela dess djup. Det kan man inte göra på samma sätt i väst, där ni har en massa sociala avtal och ett välordnat, komfortabelt samhälle. På grund av detta lär ni er mycket mindre om det mänskliga i västvärlden.

Av den här anledningen är det i Ryssland som han vill verka, i Ryssland och ingen annanstans. Trots att han i grund och botten ser sig som en europé.

– Jag förstår inte hur det är möjligt att verka som författare i till exempel Sverige. Vad kan svenska författare ha att skriva om?

Samtidigt är han inte det minsta intresserad av att idealisera Ryssland.

– Ryssland är ett grymt samhälle därför att våra ledare har fastnat i den ryska sagans värld. Härskaren är allsmäktig, folket hjälplöst – tills det anar sig till en svaghet hos den som styr. Då hugger de honom i strupen. Det är därför våra ledare aldrig vill släppa makten ifrån sig. Vi lever i en arkaisk anarki och just nu ser jag inga tecken på förändring. Vi har fastnat i vårt mönster och klarar inte av att bryta oss loss.

Det positiva, enligt Jerofejev, är att friheten i dagens Ryssland trots allt är på en helt annan nivå än någonsin tidigare.

– Sovjetsamhället var fullständigt motbjudande i sin tarvlighet och sin kontrollfixering. Samhället kontrollerade till och med medborgarnas privatliv. Det slipper vi nu. Putinregimen är otrevlig men samtidigt måste man se nyktert på den. Faktum är att Putin är liberalare än 80 procent av ryssarna. Många skulle vilja ha en betydligt grymmare ledare. Om Putin ersätts av en sådan person som majoriteten av de ryska väljarna vill ha får jag stora problem.

Fakta | Krävs 7 procent

Ryska parlamentsvalet den 4 december. Det krävs minst 7 procent för att komma in i parlamentet duman.

•Mot seger: Enade Ryssland, Putins regerande parti (60 %, 315 av 450 platser i senaste valet). Prognos i år enligt Levadainstitutet: 252 platser, senaste opinionsmätning 53 %.
•Utmanare: Liberaldemokraterna, leds av ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij (7–10 %). Kommunistpartiet, leds av Gennadij Ziuganov (15–20 %).
•Hindras från att ställa upp av tekniska skäl: Parnas, som leds av tio regimkritikern Boris Nemtsov.

På den kristna högerns årliga sammankomst, Values Voters Summit, stod Tea Party-hjälten Glenn Beck och fick stående ovationer när han varnade för att demokraterna är på god väg att förvandla USA till en tyranni. I korridorerna utanför delade en kreationistisk organisation ut klistermärken med en överkorsad Darwin, medan en katolsk grupp varnade för den »homosexuella agendan«. Ett par kilometer bort, vid kapitoleumbyggnaden, hade den amerikanska vänstern anordnat en stor demonstration där fackförbund, radikala vänstergrupper och Occupy Wall Street enades i en protest mot vad man kallade »girigheten på Wall Street«.

De senaste två åren har rapporterna om amerikansk politik präglats av Tea Party-rörelsen och nu Occupy Wall Street-­rörelsens gatuprotester.

Ger de en rättvis bild av det politiska tillståndet i USA i dag? Hur förhåller sig större delen av det amerikanska folket till medierapporter där en högljudd ­höger överröstas av en ännu mer högljudd vänster?

USA har haft fyra val i rad med tydliga skiften. 2004 blev Bush omvald och den republikanska majoriteten i kongressen växte. 2006 tog demokraterna tillbaka kongressmajoriteten. 2008 blev Obama president med en trygg segermarginal och demokraterna fick en supermajoritet i senaten. 2010 var det åter dags för republikanerna att ta tillbaka majoriteten, med en historisk jordskredsseger.

Efter samtliga dessa fyra val har det politiska skiftet påståtts vara definitivt.

Den republikanske strategen Karl Rove förutspådde en 40-årig majoritet för republikanerna efter Bushs omval 2004. Den visade sig bara hålla i två år. Efter Obamas valseger proklamerade den demokratiske strategen James Carville i sin tur, lika självsäkert, att det var demokraterna som skulle få denna 40-åriga majoritet. Den varade också i två år.

Beror det på att amerikanerna ändrar sig hela tiden? Nej, snarare beror det på att det är olika människor som går och röstar, samt att de mobiliseras av missnöje mer än av entusiasm.

– Det påminner mig om ett avsnitt av tv-serien »Mash« där de startar en kampanj med budskapet: »Vi vill ha någon annan!« Så kan man sammanfatta de senaste nationella valen i USA, säger Ann Selzer, opinionsanalytiker för ansedda Selzer Company i Iowa.

Vad är då detta andra?

I intervjuer med USA:s ledande opinionsinstitut blir det tydligt att den politiska polarisering som präglar debatten i Washington och nyhetsrapporteringen inte delas i resten av landet.

– Partierna har blivit mer polariserade, men folket har inte blivit det, säger Carroll Doherty, opinionsanalytiker på Pew Research.

– Antalet amerikaner som identifierar sig med republikanerna eller demokraterna har minskat, så när partierna talar till sina kärnväljare vänder man sig till en allt mindre bas. Därmed hör man mer polariserande retorik från partierna, men inte från folket, säger Ann Selzer.

Larry Sabato, professor i statsvetenskap på University of Virginia:

– Under de senaste decennierna har moderata representanter för båda partierna försvunnit. Det brukade finnas konservativa demokrater från sydstaterna och liberala republikaner i nordöst. Det gör det knappt längre. De två partierna har blivit mer ideologiskt sammanhängande och därmed mer polariserade.

Jämför man den amerikanska kongressen 2011 med kongressen 1961 eller 1981 finns det i dag betydligt färre representanter som skulle kunna samarbeta över partigränserna.

Såväl demokraternas som republikanernas väljare har även koncentrerats geografiskt, vilket bidragit till att de symboliska, kulturella skillnaderna mellan partierna blivit tydligare. De representerar dock främst partiernas ytterkanter och inte den moderata mitten. Samma polarisering syns i medierna.

Ideologiskt har faktiskt det amerikanska folket varit i stort sett stillastående under de senaste två decennierna. I Gallups mätningar är det generellt omkring 40 procent som identifierar sig som konservativa, 40 procent som kallar sig moderata och 20 procent som kallar sig liberala. Det har varit i stort sett konstant sedan Bill Clinton blev president.

Det är den stora gruppen i mitten – de som kallar sig moderata, eller oberoende – som alla vill förstå sig på. Vilka är dessa oberoende väljare, och hur tänker de?

Matt Welch och Nick Gillespie, redaktörer för den libertarianska tidskriften Reason, försöker kartlägga den »oberoende väljaren« i sin nya bok »The Declaration of Independents«. De konstaterar att år 2011 är stödet för de två partierna det lägsta det varit sedan sådana mätningar påbörjades. 31 procent kallar sig demokrater, 29 procent republikaner. För första gången är den största gruppen, 38 procent, de som kallar sig »oberoende«. För 40 år sedan var den siffran bara 20 procent.

Welchs och Gillespies slutsats är lika välbekant som orealistisk: det är dags för ett nytt, tredje parti (som omfamnar libertarianska idéer).

Ruy Teixeira, opinionsanalytiker på liberala Center for American Progress, avfärdar Welchs och Gillespies teorier som önsketänkande:

– Att prata om »oberoende väljare« är lite som ett Rorschach-test, alla väljer att se i dem just vad de själva vill se. Så självklart tycker två libertarianer att den här stora gruppen moderata väljare i mitten egentligen är libertarianer. Av samma anledning påstår exempelvis kolumnisten Thomas Friedman, som säger sig tillhöra »den radikala mitten«, att oberoende väljare är precis som han.

Enligt de flesta aktuella opinionsmätningar verkar de oberoende väljarna ligga närmare demokraterna än republikanerna.

I en färsk mätning från Pew Research har de som kallar sig oberoende betydligt starkare sympati för Occupy Wall Street-rörelsens idéer än för Tea Party-rörelsens idéer. 43 procent stöder dem, 35 procent är emot. Stödet för Tea Party-rörelsen är omvänt: 49 procent emot, 30 procent för. I en oktobermätning av Time Magazine var stödet för Occupy Wall Street 54 procent, dubbelt så högt som stödet för Tea Party-rörelsen, 27 procent.

New York Times har i sin tur en mätning som visar att 65 procent av amerikanerna vill se en »jämnare fördelning av inkomster«, ett av kärnbudskapen i Occupy Wall Street-rörelsen.

Den konservativa opinionsanalytikern David Winston menar att det är fel att se detta som ett tecken på att amerikaner »plötsligt skulle vilja se skattehöjningar«:

– Om man i stället formulerar frågan: »Hur ser du på att höja skatten för 750 000 småföretagare?« så får man svaret att det är väldigt få i det här landet som tycker att skatterna är för låga. Amerikaner ser det som att varje gång skatter höjs så riskerar du att drabbas av det en vacker dag, om du skulle bli mer förmögen.

När Obama blev president fick han inte bara ärva en ekonomisk kris och ett enormt budgetunderskott av Bush, utan även en utbredd misstänksamhet mot staten som institution. De statliga räddningsaktionerna av bilindustrin i Detroit och bankerna på Wall Street (som Bush påbörjade, men Obama fortsatte) förvärrade synen på staten och »Washington«, som av den breda befolkningen tycktes prioritera särintressen och finanseliten, snarare än vanligt folk. De »räddade Wall Street, men inte Main Street«, som det heter på amerikanska bildekaler.

Enligt Frank Newport, chef för Gallups opinionsmätningar, är det som genomsyrar amerikansk folkopinion just nu en historiskt stark misstro mot staten generellt.

Det har skett en ökning i antalet amerikaner som vill se statens roll minska: från 43 procent 2008, till 48 procent i dag.

– Det är en liten men signifikant reaktion mot den politik som Obama fört, i synnerhet sjukvårdsreformen, säger Newport.

Av 20 samhällsinstitutioner hamnar staten sist när det gäller förtroende, enligt Gallup.

Det utbredda missnöjet visar sig även i de rekordlåga förtroendesiffrorna för kongressen, vars arbete bara 9 procent av amerikanerna är nöjda med.

Samtidigt är amerikaner ovilliga att skära ner på statliga tjänster. Man vill fortfarande behålla pensions- och sjukvårdssystemen.

– Man ogillar staten, men man gillar de tjänster som staten tillhandahåller, säger Newport.

Carroll Doherty på Pew Research håller med:

– Alla erkänner exempelvis att pensionssystemet har varit väldigt bra för USA. När man ställer frågan: ska vi höja skatten för de rikaste, eller skära ner på välfärden, så svarar folk övertygat: rädda välfärdsprogrammen. Så, avskyn mot staten är abstrakt. Så fort den konkretiseras med specifika program så vill man bevara och behålla dem.

Det här är demokraternas dilemma. Deras politiska idéer i de grundläggande inrikespolitiska frågorna om ekonomi och välfärd är aningen mer populära än republikanernas idéer. Men den djupt inrotade misstänksamheten mot staten drabbar främst demokraterna. I det breda missnöjet med den rådande ordningen hittar man också den gyllene medelpunkten mellan Occupy Wall Street och Tea Party-rörelsen.

Vänstern säger att storföretagen har för mycket makt och inflytande. Tea Party-rörelsen säger att staten har för mycket makt och inflytande. Men de är båda överens om att lobbyismen, kampanjfinansieringen och den korruption som uppstår i Washington när dessa två maktmaskiner möts är det verkliga problemet.

I ett aktuellt reportage i tidningen Time skriver den erfarne politiske kommentatorn Joe Klein att det må vara »megafonerna som hörs«, men i själva verket är »de flesta amerikaner moderata«. Han återupplivar termen »den tysta majoriteten«, som ursprungligen populariserades under Richard Nixons presidentkampanj 1968. Då talade Nixon om att det fanns en stor grupp konservativa amerikaner som inte var lika synliga som de radikaler som tågade fram på gatorna i protest mot Vietnam-kriget. Det var den tysta majoriteten, som satt kvar hemma i vardagsrummen.

I dag är läget lite annorlunda. Representanter för båda sidorna tågar fram på gatorna och båda sidorna verkar lika missnöjda med det politiska läget. Även om gruppen oberoende väljare varken vill ha teparty eller ockupera Wall Street finns det ett brett stöd för de båda grupperingarnas förändringsvilja. 81 procent av amerikanerna säger att USA är på väg åt fel håll.

– Båda rörelserna speglar den oro och ilska som amerikaner känner i reaktion på det ekonomiska läget. Tea Party-rörelsen protesterar mot »Big government« medan Occupy Wall Street protesterar mot »Big business«. De åsikterna delas av stora delar av befolkningen, även om de inte deltar i dessa proteströrelser, säger Frank Newport.

Med ett år kvar till presidentvalet är den stora frågan i amerikansk politik vad som kommer att hända med denna utbredda frustration och ilska. Majoriteten är tyst, men knappast nöjd. Hur kommer de allt fler oberoende väljarna kanalisera sitt missnöje? Svaret kan avgöra valet.

För mycket tyder på att dagens »tysta majoritet« – även om den inte deltar i gatuprotesterna – i grunden delar kritiken som såväl Tea Party-rörelsen som Occupy Wall Street är uttryck för. Flera opinionsanalytiker talar om ett generellt missnöje som påminner om 60-talet. USA kan stå inför ett liknande decennium av politisk och kulturell turbulens.

Obama valdes till president med ett milt men ändå befintligt progressivt mandat. Republikanerna i kongressen har till stor del lyckats sätta stopp för den agendan, men de har knappast blivit populära på vägen, enligt Carroll Doherty på Pew Research.

– Med 9 procent arbetslöshet och 43 procent i förtroendesiffror borde Obama, enligt allt sunt förnuft, förlora valet nästa år. Men alla mätningar i dag visar anting­en att det är dött lopp, eller att Obama har en liten ledning över Romney och en stor ledning över alla andra kandidater. Så Obama har problem, men republikanerna har större problem.

Fakta | Occupy Wall Street

Rörelsen startade tidigt i höstas med demonstrationer i New York, och beskriver sig på hemsidan som en »ledarlös motståndsrörelse bestående av människor av olika färg, genus och politiska åsikter. Det vi har gemensamt är att vi är de 99 procent som inte längre tolererar korruptionen och girigheten hos de som motsvarar en procenten.« Inspirationen kommer från den arabiska våren, och rörelsen har spritt sig fläckvis till delar av västvärlden, även Sverige. Det finns dock ingen tydlig agenda eller målsättning.

Under de nio månader som passerat har euforin över att vara fria övergått i uppgivenhet. Övergångsregeringen har inte kommit med så snabba lösningar som demonstranterna hoppats, gamla politiker klamrar sig fast vid makten och arbetslösheten ökar. Sysslolösa människor samlas på gatorna i Sidi Bouzid och demonstrationer blossar upp med jämna mellanrum. Frustrationen kulminerade när valet, som först skulle hållas i slutet av juli, sköts upp tre månader. Under en demonstration i staden sköts en 14-årig pojke ihjäl.

På söndag den 23 oktober ska de första demokratiska valen efter den arabiska våren hållas i Tunisien. Folket uttrycker glädje över att få gå och rösta, men bara hälften av tunisierna har registrerat sig. Många känner förvirring inför processen. Sedan revolutionen har runt hundra olika partier bildats och det är svårt för väljarna att veta vilka alternativen är. Om folket inte märker någon förbättring efter valet talar Sidi Bouzids ung­domar om att starta en ny revolution.

Det handlar om valet i ett litet land på andra sidan Medelhavet: Tunisien.

Tunisien var det land som drog i gång den folkliga lavin som skulle svepa med sig hundratals miljoner människor i arabvärlden. Det var där som den tunisiske studenten och frukthandlaren Mohammed Bouazizis självbränning den 17 december 2010 väckte folkets vrede mot diktatorn Ben-Ali. Då landet var först med revolutionen är man nu också först med fria val.

Det är lite ironiskt att medan vi rapporterar om varje liten militäroffensiv mot Khadaffis sista fästen så har vi nästan helt glömt bort det som egentligen är avgörande för allt det som de frihetssträvande revolutionärerna kämpat för: demokratiska val.

Detta är det första testet på vart revolutionen är på väg. Tunisien är ett av arabvärldens mest utvecklade, mest sekulära, mest västorienterade länder utan stora etniska motsättningar. Kvinnors rättigheter är inskrivna i grundlagen och på Tunis gator är det lika vanligt med icke-beslöjade som beslöjade kvinnor. Kan inte Tunisien klara detta, då är frågan vad som händer i större och mer kaotiska länder.

Redan nu står det klart att den islamiskt konservativa rörelsen Ennahda kommer att vinna valet, med minst en fjärdedel av rösterna. Trots att revolutionen var en massrörelse så är det bara Ennahda som förmått mobilisera en gräsrotskampanj, med härdade aktivister vana att röra sig i fattigkvarteren.

De icke-islamiska partierna har samtidigt splittrats i hundratalet partilistor. De främsta av dem har knappt nått längre än till storstädernas medelklass. Under diktaturen förblev de isolerade från folket, antingen som tolererade elitpartier (PDP) eller intellektuella exilrörelser (CPR). Endast vänsterpartiet Ettakatol har synts på fältet i ett läge då många väljare ser fattigdom och orättvisa som huvudfrågor.

Å ena sidan är det en allvarlig varningsklocka för alla som hoppas på arabvärldens befrielse. Efter alla deklarationer om frihet och värdighet har de tunisiska revolutionärerna inte lärt sig det som varje ombudsman i Sverige vet: Facebook och Twitter i all ära, ett val består av att tusentals personer som knackar dörr, delar ut material, håller torgmöten och försöker skapa förtroende hos folk genom samtal. Och/eller ett tydligt genomslag i tv med ett lättfattligt budskap.

Om alla ska hålla på sitt eget lilla parti består kampanjen av generaler utan meniga, och väljarna kan inte skilja gubbarna åt i tv-soffan (även om PDP:s partiledare förvisso är en kvinna). Islamisterna blir de enda som sticker ut. Här finns tyvärr många paralleller till det som sker i Egypten. Bistånd i form av kunskap och erfarenheter om politisk organisation och samordning kan visa sig vida viktigare än pengar.

Å andra sidan erbjuder Tunisien hopp. Många islamistiska kandidater har suttit fängslade i 10–15 år. Andra, som ledaren Rached Ghannouchi, har varit i exil lika länge. Men när de nu träder fram på scenen är det med försonande budskap om tolerans och en bred koalitionsregering. Likt alla partier i Tunisien har man accepterat varannan damernas på listorna.

Med oro noterades i väst hur islamistiska ligister gav sig på en privat tunisisk tv-station som sände den tecknade filmen Persepolis av Marjaneh Satrapi, som handlar om hennes uppväxt under den iranska revolutionen. Men Ennahda tog kraftfullt avstånd från attackerna. Våldet mot kristna kopter i Egypten har också kommenterats med avsky. Förebilden är mycket tydligt Turkiets AKP, som haft majoritet sedan 2002 utan att röra landets sekulära principer eller kvinnornas ställning.

Dessutom tvingas Ennahda kompromissa. Trots sin svaga organisation ser övriga partier trots allt ut att få mer än hälften av rösterna. Rached Ghannouchi är den politiker många väljare säger sig stå längst ifrån. Något maktövertagande likt det i Iran 1979–80 tycks över huvud taget inte möjligt. Religionen får inte ens en sådan stark ställning i politiken som i Irak.

Om Egypten, Libyen, Marocko, Jemen, Jordanien och till slut även Syrien följer Tunisiens mönster kommer EU att få grannar som blir mycket mer demokratiska, stabila och fria. Men kan de frihetliga rörelserna i grannländerna dessutom lära sig något av det tunisiska valet och organisera sig lite bättre kan söndagen bli början på arabvärldens verkliga befrielse.

***

FÖR ÖVRIGT är frågan hur länge Håkan Juholt sitter kvar. Hur ska socialdemokraternas fotfolk gå till val 2014 med en statsminister­utmanare till Reinfeldt som de flesta i partiet ber om ursäkt för?

Men förföljelsen av kopter trappades upp redan innan den arabiska våren blommat ut. Skillnaden är att de nu protesterar mer högljutt mot att behandlas som andra klassens medborgare.

– Det vi nu ser är ett postrevolutionärt kaos där tidigare undertryckta religiösa spänningar stigit upp till ytan, säger den Egyptenfödda statsvetaren Hamdi Hassan, som under många år jobbat på det svenska regeringskansliet och som nu är politisk analytiker på demokratiinstitutet International Idea i Kairo.

Mycket tyder på att det är salafisterna som valt ut kopterna till måltavla. Det är en islamistisk gren med en mycket konservativ tolkning av islam, som bland annat vill införa muslimska lagar och vänder sig mot modernisering och sekularisering. När Hosni Mubarak satt vid makten spädde han medvetet på spänningarna mellan muslimer och kristna – för att sedan kunna vara den som griper in och bevarar lugnet. Nu ser det ut som om Egyptens nygamla militärstyre använder samma strategi.

Inför parlamentsvalet 28 november ligger islamistiska partier på mellan 15 och 20 procent i opinionsundersökningarna. De är i dag starkt splittrade, inte minst sedan det Muslimska brödraskapets nybildade politiska parti försöker locka kristna och sekulära egyptier genom att driva frihets- och rättvisekrav för alla egyptier, inte bara muslimer. De betonar att den kristna minoriteten, som utgör tio procent av befolkningen, är fullvärdiga medborgare och har till och med kristna representanter på höga positioner inom partiet. De flesta analytiker tror att de kan få många röster i kommande val – inte minst eftersom de är så välorganiserade. Många av deras traditionella familjevärderingar delas dessutom av konservativa kopter.

Samtidigt har den egyptiska oppositionens förgrundsfigur, den tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, Mohamed ElBaradei, varit märkligt frånvarande.

– Det är väldigt tyst runt ElBaradei. Han ligger bra till i opinionsmätningarna men är osynlig, säger Hamdi Hassan.

Religionen ser ut att vara den absolut viktigaste faktor som styr Egyptens politiska liv. Men enligt Susanne Olsson, islamolog och Egyptenkännare på Södertörns högskola, finns det en tendens att tillskriva religionen större betydelse än den faktiskt har.

– Religionen är viktig men de flesta egyptier tänker i andra termer. Att få bort korruptionen, skapa demokrati och minska arbetslösheten är viktigare.

Hamdi Hassan instämmer.

– Det finns en helt ny politisk vitalitet i Egypten. En ung, sekulariserad generation har nu bildat politiska partier och bland annat drivit igenom förbudet mot religiösa slogans i valrörelsen, säger han.

Samtidigt växer oron över det styrande militärrådets framtidsplaner. De har beslutat om en mycket långsam och utdragen väg mot demokrati. Presidentvalet är inte inplanerat förrän 2013, vilket många väljare ser som alldeles för avlägset. Farhågor om att generalerna kommer att göra allt för att klamra sig kvar vid makten delas av många egyptier.

Militärrådet består av flera gamla generaler och officerare som många anser borde ställas inför rätta. I ett land som har haft militärer som presidenter sedan militärkuppen 1952 åtnjuter de ändå ett visst folkligt stöd och ses som en enande kraft som kan förhålla sig religionsmässigt neutral. De äger stora delar av industrin, finns över hela landet och är en stark maktfaktor som knappast kommer att lägga sig platt.

Den dåvarande IMF-chefen, som anklagats för att ha utsatt städerskan Nafissatou Diallo för sexuella övergrepp, återvände nyligen till Frankrike sedan åtalet mot honom lades ner i slutet av augusti. Hans återkomst var värdig en superstjärna, med poliseskort hela vägen från flygplatsen Charles de Gaulle in till den exklusiva våningen vid Place de Vendôme i centrala Paris.

Tv-intervjun bjöd varken på en omfattande mea culpa eller nya detaljer. DSK erkände sig visserligen skyldig till att ha begått ett »moraliskt misstag« men hävdade fortsatt att Nafissatou Diallo enbart ägnat sig åt falska anklagelser när hon anmälde honom. Han hävdade att han var ett oskyldigt offer för en komplott.

Dagen efter tv-framträdandet var den allmänna uppfattningen att de viktiga frågorna inte blev ställda, något de flesta tillskrev det faktum att utfrågaren i kanalen TF1, den rutinerade journalisten Claire Chazal, är nära vän med DSK:s hustru Anne Sinclair. Franska feminister dömde ut intervjun, som sågs av lika många människor som en fransk VM-match i fotboll, som ett journalistiskt lågvattenmärke helt i avsaknad av objektivitet och kritiska frågor.

I intervjun meddelade den tidigare favorit­tippade socialistkandidaten att han inte kommer att ställa upp i presidentvalet den 22 april nästa år. Han berättade också att han och partikamraten Martine Aubry hade en pakt som gick ut på att endast en av dem skulle kandidera, vilket Martine Aubry ägnat de senaste dagarna åt att förneka. På frågan om han kan tänka sig en framtida politisk comeback lämnade DSK däremot dörren på vid gavel; »On verra«, svarade han, »Vi får se«. Vilket många valt att tolka som ett revanschlystet ja.

Med DSK ute ur leken så är det hans främsta rival Francois Hollande som ligger bäst till inför socialistpartiets primärval den 6 oktober, med Martine Aubry som god tvåa. Hollande har till och med seglat upp som Frankrikes mest populära politiker, en bra bit före president Nicolas Sarkozy, vars nödutryckning till Libyen inte tycks ha haft någon effekt på den kritiska hemmaopinionen. Presidenten har ännu inte lämnat något definitivt besked om han tänker ställa upp för omval, men knappast någon tror att han tänker kasta in handduken.

I den första tv-sända debatten mellan ­socialistpartiets sex kandidater märktes det tydligt att fallet DSK är en öm punkt för partiet. Och det är heller inte självklart att den förre IMF-chefen är ute ur det politiska spelet för gott. För medan en del partikamrater tydligt deklarerat att en politisk återkomst är såväl omöjlig som icke önskvärd för DSK, finns det många som är av motsatt ståndpunkt.

– Vi behöver Dominique Strauss-Kahn, på ett eller annat sätt, har bland andra kandidaten Manuel Valls konstaterat.

Och det finns en hel del franska väljare som instämmer, trots att DSK fortfarande är föremål för polisutredning. I måndags, dagen efter DSK:s tv-framträdande, ställde författaren Tristane Banon upp i en intervju i fransk tv. Det är första gången sedan rättsprocessen drog i gång som hon berättar om det våldtäktsförsök som hon hävdar att DSK utsatte henne för 2003, och som sedan ett par månader tillbaka utreds av fransk polis.

– Han nämnde varken Nafissatou eller mig en endaste gång under sin intervju, konstaterade hon.

Tristane Banon ifrågasatte varför en brottsmisstänkt person erbjöds att tala ut på bästa sändningstid, och dessutom behandlas som en rockstjärna av utfrågaren. Och så påminde hon tv-tittarna om att det var andra journalister och inte hon själv som uppmärksammat allmänheten på vad som hände 2003.