Fredrik Lindström: Minimalismen breder ut sig

Text: Fredrik Lindström

Nästan alla mina vänner är minimalister. Å andra sidan kommer jag kanske inte ha några vänner kvar efter den här krönikan, eftersom jag tycker deras inredning är lite opersonlig. Och gärna skriver om det.

Själv är jag inte alls minimalist. Jag vill ha varma färger och har snarare en dragning åt det överlastade och lite tantiga. Gillar azaleor, glaskaraffer och mörka, orientaliska mattor. Vad hemtrevligt, säger mina vänner artigt och himlar lite med ögonen när de kommer hem till oss. Det ser inte ut som hemma hos dem. Det är inte ljust och fräscht.Men i mina ögon ser det i stort sett likadant ut överallt hos dem, samma vita väggar, nakna golv, samma ljusa ekhyllor och byråer, samma pösiga fåtöljer från Room, samma Myran-stolar i köket och samma espressomaskiner. Samma Barcelona­stolar, samma danska lampor i mönsterveckad, vit hårdpapp och samma köksdetaljer i borstad stål. Några få jättelika tavlor eller fotografier som känns lite reklambyrå, gärna med någon grav­allvarligt stirrande människa.

Och så en handfull utvalda originella grejer! En rolig lampa i form av kanske en gubbe eller någon religiös figur, något udda av en sextiotalsformgivare eller en ­kobratelefon i nån läcker färg. Det är det som ska vara det »personliga«. Jag tycker ofta att det är det som är allra mest opersonligt. »Samma typ av annorlunda saker«, som Wille Craaford uttryckte det. Det verkar finnas obegränsat med udda fynd som säger absolut ingenting om sina nutida ägare, annat än att de är någonstans runt 30+ och bor i Stockholms innerstad.

Det känns som om många av de jag känner skulle kunna lånbyta lägenheter med varandra utan att det skulle bli någon större skillnad. Som ni märker är jag bitter och reaktionär. Det är ungefär som man inte förstår hur de kan se skillnad på varann i Kina – när alla ser likadana ut. Och jag har spenderat åtskilliga kvällar på att diskutera inredning med en och annan bekant, och gapat mig hes; förstår ni inte att ni är lurade, det är ju inte alls trevligt att bo såhär?

Men herregud, interiörer från 00-talet måste ju få vara tidstypiska. Vi ska ju bli förtjusta när vi ser dem någon gång i framtiden, tycka att Gud, va konstigt det ser ut utan gardiner! Och försöka minnas hur läckert folk tyckte det var med de där ljusa, enfärgade ryamattorna i ull. Och Ittalas små kulörta lyktor för värmeljus. Överallt dessa glaslyktor!

I alla händelser är minimalismen i dag fullt motiverad! Tidigare generationer har i regel visat upp vad man har, dagens unga vuxna visar på sätt och vis upp vad man inte har. Det vill säga en massa billiga prylar. Vem som helst kan i stort sett fylla ett hem med mög från lågprisvaruhus, men att inreda avskalat – det är svårare. Den som kan välja bort visar på så sätt sin livsduglighet. Att det är man själv som bestämmer, och inte bara de kortsiktiga impulserna i en (såsom köplust!). Det här är givetvis inte rakt igenom något sunt och genomtänkt avståndstagande från konsumtionssamhället. De flesta följer säkert bara trenderna. Men det är ändå vad man kan utläsa av det som trendsättarna upplevt eller utsatts för, som är det intressanta. När ett militärplagg blir modernt, så har det först faktiskt suttit på en soldat i ett verkligt krig. Det är lätt att glömma bort.

Förr i världen, när det var ont om mat, överlevde de bäst som kunde lägga på sig stora fettlager. I dag är det de som klarar av att avstå från fet mat som lever längst. Och blir stilideal. Att vara människa handlar inte om att få det man behöver. Det är betydligt svårare än så!

Text: Fredrik Lindström