Mellanöstern: De oväntade segrarna

Text: Danièle Kriegel, Denise Ammoun, Nicolas Hénin

Bild: Pressens Bild

Hamas triumf i valet den 25 januari innebär inte bara att islamistiska palestinier segrat över Fatah, partiet som grundades av Yassir Arafat. Det innebär också att islamiska fundamentalister får ökat inflytande i den islamiska världen. I Irak, under amerikansk flagg, har två islamiskt konservativa partier segrat, det ena shiitiskt och det andra sunnimuslimskt. I Egypten, Jordanien och Jemen sitter fundamentalister i parlamentet.

I Palestina lyckades Hamas vinna hela 74 av parlamentets 132 platser. Förklaringen till valresultatet står både att finna i valsystemet och i Fatahs misslyckande. Medan Hamas fick 434 817 röster fick de andra partierna tillsammans 523 900.

Inte nog med att den nationalistiska, sekulära Fatah-rörelsen, de som skrev under fredsavtalet i Oslo, blev fullkomligt krossad. De ersätts nu av ett parti vars stadgar förespråkar Israels utplåning och att den muslimska rätten, sharia, skrivs in i lagen.

Grundat i december 1987 i Amman, Jordanien, under de första dagarna av den palestinska intifadan, ses Hamas fortfarande i viss mån som en lokal gren av det Muslimska brödraskapet. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassar el-Bana med målet att skapa en »muslimsk nation«. Shejk Ahmed Yassin, Hamas grundare, knöts till det muslimska brödraskapet när han studerade islam i Kairo. Den karismatiske Shejk Yassin, förlamad sedan en olycka i ungdomen, dödades av Israel i en riktad attack 2004.

– Ursprungligen var Hamas framför allt en religiös rörelse, en välgörenhetsorganisation och en beväpnad grupp, förklarar statsvetaren Gilles Kepel, framstående expert på islamiska rörelser.

I början av 1990-talet, som en protest mot fredsavtalet i Oslo, inledde Hamas väpnade gren våldsamma attacker mot den israeliska armén. I februari 1994 mördades muslimer i ett attentat i Hebron av en extremistisk jude. Det blev startskottet för Hamas väg mot terror. När Osloavtalet aldrig verkställdes ökade Hamas popularitet bland palestinierna. Rörelsen förespråkade en väpnad palestinsk kamp på bekostnad av förhandlingar, samtidigt som den flerdubblade de sociala insatserna i flyktinglägren, som sjukhus, förskolor och socialhjälp – insatser som finansieras av rika mecenater i arabvärlden. Vid 1996 års val vägrade Hamas ställa upp, relationen med den palestinska myndigheten var mycket ansträngd sedan medlemmar av Hamas milis gripits och anhållits.

Förra året vann Yassir Arafats tronföljare Mahmud Abbas det palestinska presidentvalet med en förkrossande majoritet. Utmattade av intifadan och de israeliska avspärrningarna tycktes palestinierna längta efter fred och en återgång till ett normalt liv. Men i dag, ett år senare, är misslyckandet ett faktum. Splittringen inom Abbas parti Fatah har skapat osäkerhet, de israeliska avspärrningarna har ökat och arbetslösheten har stigit. Den israeliska reträtten från Gaza förra året blottlade den palestinska myndighetens svaghet. Inte en enda gång under processen brydde sig premiärminister Ariel Sharon sig om att kontakta president Abbas. Hamas kunde i stället förklara att det var den väpnade kampen som förmått Israel att utrymma Gaza.
I de senaste valen har Hamas ställt upp med många respekterade personer, flera av dem inte kända som islamiskt konservativa. Det muslimska brödraskapet ser nu sin chans att slå sig in på den politiska arenan.

– Sedan den andra intifadan i september år 2000 har omständigheterna varit de rätta. Det palestinska motståndet har visat sin styrka, varför skulle då inte Hamas ge sig in i det politiska spelet, frågar sig Mohamed Habib, medhjälpare till Brödraskapets högste ledare i Egypten.
Hamas står dock villrådiga inför en ­seger större än man någonsin vågat drömma om.

– Hamas har inte kapacitet att tvinga sina militära anhängare att acceptera en dialog med Israel, tror Gilles Kepel. Genom en serie riktade attentat har Israel eliminerat Hamas politiska ledare. Det finns inte längre några karismatiska, politiska ledare kvar, det finns inte ens tillräckligt många tjänstemän för att sköta styret av territoriet, enligt Kepel.

Den palestinska medelklassen fruktar slöjtvång och andra religiösa begränsningar. Särskilt stor är oron i Ramallah och Betlehem där det finns stora kristna minoriteter.

– Vi kommer inte att införa religiösa tvång och vi har inte för avsikt att skapa samhället efter våra normer, sade Ismail Haniya, ett av Hamas toppnamn, några dagar efter valsegern.

Hamas försöker också lista ut hur man ska slippa det direkta ansvaret för att styra det Palestina som ännu inte är en stat. Ismail Haniya ville att Fatah skulle delta i regeringen. När Mahmud Abbas vägrade så vände han sig snabbt till förre finansministern och världsbanksekonomen Salam Fayyad. Denne är känd för att sina nära relationer till USA, och en person som den amerikanska administrationen har rekommenderat till premiärministerposten. Fayyad har dock vägrat med mindre att Hamas överger den väpnade kampen och erkänner staten Israel, något Hamas hittills vägrat.

– Vi ser inte USA som vår fiende, förklarar Mahmud Zahar, Hamas ledare i Gaza, och fortsätter: Ge oss bara chansen att leva som mänskliga varelser så ska ni få se att självmordsattackerna mot Israel upphör.