Oljebråket

Text: Tobias Hammar

Länge var Kjell Aleklett en tokstolle. För tio år sedan roade han etablissemanget med undergångsprofetior om att världens totala olje­produktion var på väg att nå sin kulmen. I dag mottas han av såväl regeringar som storföretag världen över som en seriös forskare med ett högst angeläget budskap. I takt med att andra experter har tagit upp hans tråd, har fysikprofessorn från ­Uppsala universitet blivit rumsren.

– På fredag ska jag till Norge och före­läsa för oljedepartementet. Så, någon form av substans i det jag säger borde jag ha, ­säger han självironiskt när intervjun med Fokus ska börja, som om han i förväg och en gång för alla ville undanröja alla eventuella tvivel.

För tvivlare finns det ännu gott om. Även om oljeetablissemanget har slutat skratta, hävdar många alltjämt att hans bedömningar är helt och hållet tagna ur luften.

Kjell Aleklett är ordförande i ASPO, Association for the Study of Peak Oil, ett nätverk av forskare världen över som menar att världens oljeproduktion är på väg att nå sin topp redan år 2010 för att sedan obönhörligen minska. Uppfattningen går på tvärs mot bokstavligen allt och alla som har något att säga till om i oljevärlden – de stora oljebolagen, Opec, USA:s energidepartement, den internationella energibyrån IEA och världens samlade kår av oljeanalytiker. Dessa hävdar i stället att ­oljeproduktionen kommer att öka med över 40 procent fram till kulmen runt år 2030.

Två läger med två helt olika verklighetsuppfattningar, således. Men även om oenighet råder om tidpunkten för »peak oil«, är alla fortfarande eniga i själva grundfrågan: oljan är på väg att ta slut som huvudsaklig energikälla i världen.

I stället bråkar man om två centrala följdfrågor: hur mycket olja som ligger kvar i marken, och hur mycket oljeproduktionen kan öka innan toppen är nådd.

IEA:s beräkningar landar på att världens kvarvarande oljereserver uppgår till drygt 2 300 miljarder fat.

– Men beroende på den teknik som finns vid produktionstillfället kan den totala mängden utvinningsbar olja mycket väl vara betydligt högre än så, säger Ulf Svahn, vd för Svenska Petroleuminstitutet, SPI, en branschorganisation för svenska oljeföretag.

Ulf Svahn håller med om att »peak oil« obönhörligen närmar sig eftersom vi i dag hittar betydligt mindre olja än vad vi konsumerar, en situation som är helt omvänd den för tre, fyra decennier sedan. Det, menar han, är en av huvudorsakerna till att oljepriset trendmässigt stigit de senaste åren, till dagens rekordnivåer på strax under 60 dollar per fat.

Samtidigt betonar han att ASPO:s strikt vetenskapliga anslag inte håller.

– Så fort du för in ekonomi i det hela förändras bilden. Det höga oljepriset är redan på väg att pressa tillbaka konsumtionen och göra alternativa energikällor attraktivare, något som skett varje gång tidigare i historien. Dessutom finns det goda skäl till varför vi inte hittat så mycket olja de senaste decennierna: man har helt enkelt inte letat. Oljekriserna på 1970-talet gav ett överutbud av olja när konsumtionen sjönk. Nu är det bättre fart på letandet igen.

Dessutom, betonar Ulf Svahn, påverkas oljereservernas storlek av hur man beräknar deras uppgraderingar. När en ny oljekälla hittas anges alltid en mycket återhållsam uppskattning av hur mycket olja den innehåller. När sedan exploateringen är i gång, uppgraderas vanligen fältet en eller flera gånger.

– Genomsnittet för amerikanska fält är att de uppgraderas sex gånger den första siffran som anges. ASPO räknar inte alls med kommande uppgraderingar av befintliga fält, vilket vi anser är helt felaktigt.

Men Kjell Aleklett är lika skeptisk.

– Att lägga faktor sex på alla fält i världen är vansinne. USA är väldigt speciellt. Där får man bara rapportera den del av fältet där man börjar borra, vilket leder till extremt höga uppgraderingsfaktorer. I övriga världen ser det inte alls ut så, säger han och fortsätter:

– Till och med IEA har erkänt att det inte finns någon uppräkningsfaktor alls på fälten i Mellanöstern. Och i Ryssland, exempelvis, måste man snarare räkna ned fältens storlek. De flesta fält i världen ägs av stater som ofta gör politik av sina bedömningar. Det måste man veta innan man går ut och gör prognoser.

Men inte bara statligt ägda oljefält är förknippade med osäkerhet ifråga om reservernas storlek. På senare år har även de stora oljebolagen ertappats med att överdriva sina siffror.

Paradexemplet är Shell, som 2004 tvingades revidera ned sina reserver fyra gånger sedan man erkänt att siffrorna var uppblåsta med över 20 procent.

ASPO:s uppskattningar slår i stället fast att världens totala oljereserver uppgår till max 1 500 miljarder fat. Och det är osannolikt att vi kommer att hitta så mycket mer, menar Kjell Aleklett:

– Trenden de senaste 40 åren är tydlig: antalet nya fyndigheter minskar hela ­tiden. När IEA gör prognoser räknar man med att vi kommer att hitta relativt mycket olja de kommande åren. Men samtidigt erkänner man att sannolikheten för att prognoserna ska slå in är under 50 procent. Det går knappast ihop.

Men går det då att öka utvinningen de närmaste åren?

Ja, enligt Ulf Svahn, som menar att produktionen kan öka genom ny teknik som gör utvinningen effektivare och genom att borra upp fler brunnar i de existerande oljefälten.

– Antalet brunnar i de stora fälten i Mellanöstern är väldigt få om man jämför med exempelvis USA och andra ställen. Här går det att öka utvinningstakten rejält, säger han.

Nej, enligt Kjell Aleklett, som envist hävdar att produktionen bara kan öka genom nya fyndigheter.

– Läget i dag är att en procent av världens oljefält producerar över 50 procent av världens olja. I princip samtliga av dessa är över 40, 50 år gamla. De håller på att sina. Att borra nya brunnar i dem leder på sin höjd till att dagens produktions­nivåer upprätthålls, säger han, och fortsätter:

– Själva grundproblemet är att vi konsumerar alldeles för mycket olja. 30 ­miljarder fat om året är en alldeles ofantlig siffra. Det är något som vi borde ha tagit tag i – för länge sedan.