Larry Leksell: »Samhället är större än staten, inte tvärtom«

Text: Rickard Westerberg

Nöden i Stockholm är lika stor i dag som för 150 år sedan då Stadsmissionen bildades, säger Laurent »Larry« Leksell.

Han borde veta. »Strålknivsmiljardär« brukar Larry ofta kallas i media. Men under det slipade affärsproffsets yta finns ett ovanligt engagemang och ett uppfordrande intellektuellt arv. Därför blev Leksell i maj i fjol ordförande i Stadsmissionen. Över lunchen målar han en mörk bild av ett annat Stockholm, fjärran från Vassa Eggens lyxiga matsal.

4 000 personer är akut hemlösa i huvudstaden. En tiondel av stadens ungdomar är under social utredning. En av fem familjer är bidragstagare. Men det skulle inte behöva vara så, menar Larry. Hemlösheten är i grund och botten en konsekvens av bristen på politisk vilja och felaktiga politiska prioriteringar, tycker han. Men det betyder inte att andra kan luta sig tillbaka och skylla på de folkvalda – i Larry Leksells värld har alla ett ansvar. Samhället är större än staten, inte tvärtom. En omnipotent offentlig sektor är inte lösningen, i stället krävs en mångfald av aktörer, däribland Stadsmissionen.

– Mångfalden behövs för att sätta individen i centrum. Hemlösa är ingen enhetlig grupp. Stadsmissionen ska utmana och komplettera samhällets insatser utifrån en kristen värdegrund. Men frivilligsektorn måste också förstärkas, det måste bli lättare för stockholmarna att engagera sig. Sverige är det enda land i EU där bidrag till den frivilliga sektorn inte är avdragsgilla.

Det är inte bara politikerna som får sig en rejäl känga. Av de 60 miljoner kronor som Stadsmissionen varje år samlar in kommer bara tre miljoner från näringslivet. Larry Leksell vill se en privat sektor som inte bara sponsrar idrott och konst, utan tar sitt sociala ansvar på största allvar. Riktigt »Corporate Social Responsibility« som det heter på affärsspråk.

– Stadsmissionen behöver utveckla sina relationer till näringslivet till ömsesidigt gagn, säger han.

Det var en sargad, skandaldrabbad organisation som denne före detta börs-vd fick ta över. Stadsmissionen hade fått ta emot ett par rejäla smällar. Konkurrensen om givarnas pengar hårdnade. Marknadsandelen sjönk och sen kom förtroendekrisen då den förre vd:n bodde i en av Stadsmissionens lägenheter och utöver sin rätt saftiga månadslön tjänade extra som etik- och moralföreläsare.

– Det som hände var aningslöst, men inte olagligt, säger Larry.

Han ser som sin uppgift att återfå stockholmarnas förtroende, rensa upp i finanserna och göra organisationen mer transparant. »Governance«, som det heter på affärsspråk.

Han vet hur det är att vända en organisation i kris. Medicinteknik-företaget Elekta, som Larry styrt sedan mitten på åttiotalet och som startades 1971 för att finansiera faderns forskning, har inte bara varit en framgångssaga. Under nittiotalets andra hälft rasade aktiekursen och halverade sitt värde. Marknaden tappade förtroendet för bolaget och Larry Leksells optimistiska visioner. 1997 hade Veckans Affärer en stor bild av honom på sin förstasida. Upp och ner. Men sedan dess har det vänt. Nu gör bolaget ett par hundra miljoner i vinst årligen.

Det var Larrys pappa som uppfann den strålkniv som kom att göra företaget världsberömt. Med Elektas »kniv« kunde läkarna för första gången operera i den mänskliga hjärnan utan några yttre ingrepp.

Förmögenheten har han tjänat själv på Elekta, och en del säger att han är miljardär i dag. Men karriären inleddes med en doktorsexamen från Handelshögskolan. Han startade sedan ett eget konsultbolag och hann med att gästforska vid Harvard Business School. Prestigefyllda affärsskolan INSEAD i Frankrike har förärat honom med en gästprofessur.

– För mig är pengar ett medel för frihet, aldrig ett självändamål eller samlarobjekt. I min familj har det aldrig funnits någon kapitalistisk tradition. Pappa var ju läkare så vi hade det gott ställt hemma, men med fem barn så levde vi inte i överflöd. Min far hade en lysande förmåga att kritiskt granska skeenden i omgivningen och sätta dem i ett sammanhang. Han lärde mig att läsa tidningen mellan raderna.

Mamma Ludmilla, som gick bort i cancer när Laurent var 13 år gammal, föddes i Ryssland av en rysk mor och en iransk far med armeniskt ursprung. Arvet från modern avspeglar sig i de bruna ögonen och det svarta håret.

Laurent smuttar på sin dubbla espresso och tiden för intervjun rinner iväg. Han måste rusa till nästa programpunkt. Och då har vi inte ens hunnit prata om hans cirka 500 konstverk, eller hur han blev en självlärd konstkännare.

Han funderar en stund på frågan om han, som framgångsrik person, har ett särskilt ansvar för samhällsutvecklingen.

– I mitt arbete som chef har jag ett naturligt ansvar och med en god ekonomisk situation är mina möjligheter till påverkan större. Men som en enskild individ har jag inte större ansvar än någon annan. Som medborgare är vi alla lika.