Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Sigrid Kahle: »Livet kommer inte flygande«

Telefonen ringer tidigt en morgon. Sigrid Kahles pigga röst är i andra änden.

– Jag fick just veta att jag ska få Dagermanpriset! Är det inte fantastiskt? Elfriede Jelinek har fått det förut. Nu får du en nyhet att skriva om i artikeln.

Det är två dagar efter vår lunch på Domtrappkällaren i Uppsala. Då var Sigrid Kahle bedrövad över att hon snart skulle göra sig av med det stora sommarhuset i Utmyrby utanför Enköping, som hon ägt i 40 år. Det skulle bli ett svårt uppbrott, eftersom det är möblerat som en kopia av barndomshemmet.

Där finns också alla saker som hon samlat under resor i Afghanistan, Pakistan och Indien, och från åren i Bagdad och Tunis. Där har hon sitt stora orientaliska bibliotek om 8000 volymer. Och huset bär på minnena från maken John Kahle, som dog för tre år sedan, och från somrarna med barnen och barnbarnen.

– De bor i Tyskland och kan inte ta över huset, men nu kanske jag kostar på mig att behålla det i ännu ett par år, säger Sigrid Kahle på telefon.

Sigrid Kahle är född i Paris 1928, men det var här i Uppsala som hon växte upp. Fadern var den legendariske orientalisten och språkprofessorn H. S. Nyberg. Som ung drömde hon om att bli skådespelerska, och arbeta med teater och film. Men ödet ville annorlunda. Hon gifte sig med John Kahle, som blev västtysk diplomat, och tillsammans kom de att bo många år i länder som Irak, Pakistan, Indien, Tyskland, USA, Sudan och Tunisien.

Sigrid Kahle var en ovanlig diplomathustru som fick utlopp för teaterintresset genom att regissera pjäser, och hon skapade sig en egen karriär som journalist. När hon senare återvände till Sverige i mitten på 80-talet blev hon känd som expert på islam.

– Folk tror att jag bara har två specialiteter: islam och författaren Adonis. Men det är fel – jag har många, säger Sigrid Kahle. Men nu är det färre som bjuder in mig för att föreläsa om islam, och det är bra för det betyder att det finns många fler som kan tala om det nu.

Ändå är kunskapen fortfarande för liten och fördomarna många.

– Det är oerhört viktigt med kunskap om historia och religion. Se bara på Muhammed-karikatyrerna. En hel västvärld förstod inte den vrede en sådan publicering väcker. Det kan man bara förstå om man levt i de länderna.

Sigrid Kahle bodde i Irak på 1950-talet. Hon ser med oro på dagens situation, och var emot amerikanernas invasion 2003.

– Alltihop är en enda stor idioti. Och i snart tre år har världspressen skrivit om splittringen i Irak mellan shiiter, sunniter och kurder, och att ett inbördeskrig rycker allt närmare. Det blir till slut en självuppfyllande profetia.

Sigrid Kahle menar också att många glömmer det historiska perspektivet på Irak.

– Det har alltid varit ett genomgångsland fyllt av alla kulturer och religioner. Det har varit oerhört svårt att regera i alla tider.

Hon påminner också om områdets urgamla historia, som den europeiska civilisationens vagga i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Där skrevs världens första litterära epos, Gilgamesh-eposet, för 4000 år sedan.

– Nej, nu tar vi kaffet hemma hos mig, säger Sigrid Kahle.

Vi promenerar genom Sankt Eriks gränd och förbi klassiska Uppsala­silhuetter: domkyrkan och saluhallen; ­köper bakelser på Ofvandahls hovkonditori, beundrar Västmanlands-Dala nationshus som ritades av Alvar Aalto (där är Sigrid hedersledamot), springer in på Press­byrån för att skaffa senaste numret av Fokus, och så stiger vi in i våningen i Luthagen.

I arbetsrummet ligger material till fortsättningen på självbiografin »Jag valde mitt liv«, som blev en enorm framgång och har sålt i över 20 000 exemplar. Den voluminösa boken är över 700 sidor tjock, men ändå tvingades hon stryka mycket.

– Jag slösade med stoffet. Det kunde ha räckt till tre böcker. Men helst tänker jag inte på boken.

Varför inte?

– Jag ångrar att den innehåller så privata detaljer. Det kanske inte var nödvändigt att varenda människa skulle behöva veta allt.

Mest uppseende väckte de självutlämnande kapitlen om allvarliga händelser i ungdomsåren.

– Särskilt yngre kvinnor är väldigt förvånade över att läsa om upplevelser som de känner igen sig i. Jag får brev nästan varje dag. Senast i går skrev en kvinna och tackade för boken och närmast befallde mig att skriva en fortsättning, säger Sigrid Kahle och skrattar hjärtligt.

Ansträngande föredragsturnéer över hela landet har hittills ­hindrat henne från att börja skriva igen. Kanske blir det av till sommaren, då åren i Indien väntar på att tecknas ned.

Då ska hon också berätta om att hon närapå började som svensk kulturattaché i Bonn i slutet av 70-talet. Men det tyska medborgarskapet reste hinder, och i stället blev hon ambassadörsfru i Sudan.

– Många säger till mig »tänk att få ha ett så spännande liv«, men ett liv kommer inte flygande på en. Man måste själv skapa ett intressant liv, säger Sigrid Kahle. Men livet går också sina egna vägar. Ingenting blev som jag hade tänkt, men jag valde mitt eget liv. Nils johan tjärnlund

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera