Den gamle och valet

Text: Torbjörn Nilsson

Han sitter i köket så undantagsgubbe han är och tillfrågas om en valrörelse han egentligen vill hålla sig undan. Han gnor med näven över näsan när han tänker.

Tjälen har släppt greppet om grusvägen upp till gården, men snön ligger tung i skogen. Socialdemokraterna har makten i riket, men de borgerliga leder i mätningarna.

Thorbjörn Fälldin – före detta centerpartistisk statsminister och 80 år på måndag – river sig i pannan och breder ut den eftertänksamma tystnad han en gång tog patent på. Två evigheter senare svarar han:

– De sista veckorna avgör, kanske sista veckan. Den som har något som känns färskt då kommer till makten. De andra torskar.

Han säger det redan självklara, gnällde kritikerna redan på 70-talet. Nu har statsvetarna, politrukerna och opinionsanalytikerna till leda ältat betydelsen av veckan före valet i höst. Bollen är rund, björnen ännu inte skjuten. Fälldin ritar karikatyr av sig själv på undantagsbänken.

Ändå kan det vara så enkelt som han säger. Han om någon borde veta. Två gånger har han gjort det Fredrik Reinfeldt nu drömmer om att få göra. Den 80-årige före detta månskensbonden som sitter i sin gamla mangårdsbyggnad i väntan på att snön ska smälta så han kan gå i skogen är fortfarande den främste av socialdemokratins banemän.

Det var 1976. Socialdemokraterna hade regerat Sverige i 44 år. Det var jämnt i opinionsmätningarna, men arbetarpartiets valarbetare var redan då ryktbara som specialister på upplopp. Då spurtade Olof Palmes nemesis.

Med tre veckor kvar satte Thorbjörn Fälldin in sin massiva kärnkraftschock. Först sa han i radio att man visst kunde klara jobb och välfärd utan kärnkraft. Sedan höll han eldande tal om farorna med de radioaktiva laddningarna i tv.

Måndagen efter, två veckor före valdagen, tog flera kända s-sympatisörer avstånd från det egna partiets energipolitik. Den svarta måndagen kom den att kallas internt i socialdemokratin. Även om den sista opinionsmätningen spådde s-seger var Olof Palme redan knäckt. Bonden från åsen i Ramvik hade gjort revolution.

Det är det Thorbjörn Fälldin med det nu höga hårfästet nu pekar på. Han minns där i köksstolen hur folk sa till honom att det inte var lönt att ens försöka. Men med en riktig attack de sista veckorna tog han revansch.

Nu går han omvägar för att undvika att kommentera höstens val. Helt oberörd är han dock inte. Likheter mellan valåret 1976 och det trettio år senare finns. Den mest tydliga är kanske affärerna.

Då var det finansminister Gunnar Sträng som gjorde stora skatteavdrag, fackbasen Hans Ericson som reste till Spanien på semester trots den rådande turistbojkotten mot Francoregimen, och Astrid Lindgren som skrev sagan om företagaren Pomperipossa som betalade 102 procent i skatt. Nu är det Laila Freivalds, LO-topparna, SSU-basen. Och så på det statsministern som anklagas för att vara regeringstrött.

1976 blockerades socialdemokratin av skandalerna. Vi kom aldrig ut med vår politik, sa flera tunga socialdemokrater då.

Nu tvekar Thorbjörn Fälldin på borgerlig valvinst i höstens val. Att tippa resultat vågar han inte ge sig på. Men han kan inte hålla sig ifrån att berömma sin efterträdare Maud Olofsson.

– Det är ju speciellt med Maud. Jag har känt henne sedan hon var ett litet barn. När det är större vägskäl ringer hon och så sitter vi ner och pratar lite. Jag hörde ju om mötena i Högfors och Bankeryd i förväg. Och jag tycker det är klokt att hon försöker göra något åt ungdomsarbetslösheten, säger han.

Men minst lika imponerad är han av Fredrik Reinfeldts förändring av moderaterna.

– Det är ju en prestation att ha fått med sig hela partiet på det här. Jag har faktiskt inte sett något motsvarande. Det är ju ingen hemlighet att det har varit kantigt mellan oss och moderaterna, det är ett arv från 30-talet. Men det som har hänt nu är att både Maud och Reinfeldt har bekänt kort och det tror jag har varit lyckosamt.

Han säger så och ler. Han vet att han i lika hög grad personifierar borgerligt regeringsfiasko som borgerlig valsuccé. Två gånger slog han socialdemokraterna och blev han statsminister, men båda gångerna sprängdes hans koalitionsregeringar i luften på grund av den borgerliga splittringen.

1978, efter två års förhandlande om kärnkraften, föll det korthus av kompromisser och lagar som Fälldin försökt bygga upp för att komma runt det faktum att moderaterna och folkpartiet redan i regeringsförhandlingarna vunnit kampen om fortsatt utbyggnad av kärnkraftverk. 1981 fick moderaterna nog när centerpartiet gjorde upp med socialdemokraterna om skatterna.

Efter att dagens fyra borgerliga partier först har enats, men sedan spelat solo och smutskastat varandras förslag, ökar nu bilden av en oenig opposition. Inte nog med att det gamla fälldinska kärnkraftsarvet spökar och centerpartiet gör upp med socialdemokraterna om energipolitiken. Bara under den senaste månaden har de borgerliga partierna angripit varandra för fastighetsskatten, buggningen och lärarutbildningen. Thorbjörn Fälldins parti har till och med föreslagit att de fyra partierna borde upprätta en uppförandekod så det inte skulle bli så mycket eländigt tjafs dem emellan.

I köksstolen säger den gamla centerledaren att han fortfarande är besviken på att han misslyckades slå ihop centerpartiet och folkpartiet i början av 70-talet. Men ändå tycker han att borgerligheten är mer enig nu än 1976.

– Ja, de är ju definitivt på flera områden mer samordnade än vad vi var. Det återstår ju mycket, men om de får sätta sig till så tror jag inte att det finns någon fråga som kan spränga dem.
Han säger så, kliar sig i pannan och viskar något om att det var länge sedan man var i hetluften. Han drar några historier om Gunnar Sträng, som han gillade, och Göran Persson, som han har upplevt som en hedersman.

Gården som journalisterna barrikaderade på 70-talet har han sålt till sonen. Pipa röker han inte längre. I övrigt är allt sig likt. Han tystnar länge, lutar sig tillbaka i stolen och säger sin replik.
Den som är bäst sista veckan vinner. Det är valvinnarens enda råd till dem som ska försöka upprepa 1976 års seger. När valrörelsen tar fart sitter den gamle kvar vid köksbordet på åsen.

– Det lär väl bli den här sommaren som i fjol. Då satte vi, Solveig och jag, 600 meter gärdsgård. Fällde virke i skogen och såg till att få hem det och rundbarkade allting och brände störarna så de inte ruttnar och stötte opp och satte järntråd runt.