Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

David Dencik: »Tyvärr är svensk film utpräglat dålig«

Efter höstens dundersuccé som John Ausonius i »Lasermannen« har skådespelaren David Dencik fortsatt gå från klarhet till klarhet. Tidigare i år som transsexuell i danska Berlinvinnaren »En soap« och nu i pjäsen »Bombad«. Återigen porträtterar han en djupt störd man med flera människoliv på sitt samvete. »Bombad« är möjligen bland det magstarkaste som uppförts på en svensk scen. Pjäsen är skriven av den brittiska dramatikern Sarah Kane, som tog sitt liv 1998 vid 28 års ålder. Vid urpremiären i London för tio år lämnade många åskådare salongen innan föreställningen var slut. Under uppsättningen på Elverket i Stockholm nöjer sig publiken att med djupa suckar och händerna framför ögonen bemöta det råa innehållet: våld, sexuella övergrepp och kannibalism.

– Det har varit lite olika reaktioner. I går var det många som skrattade, vilket jag tycker är bra, för texten är stundtals väldigt rolig, säger David Dencik.

David spelar den döende journalisten Ian – en hitman som likviderat ett tiotal personer, känner sig förföljd och lider av stark paranoia. Han är dessutom ful­lödig rasist, missbrukare, våldtäktsman och möjligen pedofil.

Hur går man in i en så extrem rollkaraktär?

– Det är inte så mycket en intellektuell process utan man tänker mest på att kunna leverera replikerna. Ibland är man för aggressiv, när man i stället borde vara mer inkännande. Men efter ett tag kommer förståelsen – eller begripligheten. Jag förstår dem som blir upprörda, det är lite »up yours«-dramatik över hela Sarah Kanes författarskap. Men man blir lite ledsen på folk som censurerar de här elementen i tillvaron. Det är trist och lite småborgerligt.

Få lär ha missat att David Dencik fick ett präktigt genombrott i titelrollen i SVT:­s »Lasermannen« i höstas, där han firades för sin mångfacetterade tolkning.

– Den har nästan blivit nedkladdad av allt beröm. Personligen tycker jag inte att jag är så bra. Det är en allmängiltig historia som de flesta har en levande relation till, så där har man mycket gratis.

Dina karaktärer är ensamma människor på samhällets rand, med stora sociala brister. Varför är du så bra på att gestalta dessa personer?

– Jag vet inte, det är kanske någonting i mig som är användbart för just de här rollerna. Jag försöker sträva efter en metamorfos, att gräva så djupt att ansikts­uttrycket förändras.

32-årige David Dencik bodde sitt första kvartssekel i en svensktalande familj i Köpenhamn, men är född i Stockholm och svensk medborgare. Han återvände till Stockholm för sju år sedan för att studera på scenskolan.

– Jag hamnade i en slags obs-klass med en norrman och en libanes. Tillsammans läste vi Elsa Beskow-sagor för att lära oss tala lite mer som Jarl Kulle, säger Dencik med artikulerade teater-a:n.

Men det är ändå i Danmark som han gjort sina två första huvudroller för vita duken.

Lågbudgetfilmen »En soap« slog världen med häpnad på Berlins film­festival tidigare i år; belönades med såväl silverbjörn som pris för bästa debutfilm. Lovorden haglade över David Dencik som den olyckliga Veronica.

Hur var det att spela transsexuell?

– Svårt, men det fysiska var bara en tekni­kalitet i jämförelse med att kunna blåsa liv i hennes inre tillstånd, att komma åt karaktärens suicidala stämningar.

När »En soap« fick dansk premiär beskrevs David Dencik som en okänd dansk skådespelare med en lysande karriär framför sig. Och den danska publiken kommer att få se mer av honom – i augusti är det dansk premiär för svenske Daniel Espinosas andra långfilm »Ghetto«, där Dencik spelar huvudrollen. Davids storebror Daniel, författare och poet, har hjälpt till med manuset. Filmen berättar om en kärleksrelation mellan en dansk-judisk pojke och en pakistansk flicka. På ett djupare plan drar tematiken mot Israel–Palestina-­konflikten.

– Filmen kommer säkert att bli kontroversiell på sina håll, eftersom det finns ­idioter överallt. Hur som helst kommer den lägligt, inte minst i Danmark, säger Dencik som själv är av judisk börd.

– Vi växte upp i den judiska skolan. Före gymnasiet kände jag inga vanliga danskar, bara pojkar med namn som Jakob och Daniel, inga Morten. Skolan präglades av ständiga bombhot, övervakningskameror och vakter med skottsäkra västar.

Han tror dock inte att denna omständighet har hämmat honom som person. Snarare var det berikande att komma ur den isolerade skolmiljön. Och intresset för film fanns långt tidigare.

– Vi hade filmbibliotek hemma vilket gjorde att jag redan som liten tittade mycket på film. Filmen ligger mig fortfarande varmare om hjärtat än teatern. Den talar till mig på ett annat sätt, genom det visuella; suggestionskraften i bilder och stämningar. Motsvarande drabbar mig väldigt sällan på teatern, men när det väl händer är det en stor känsla.

Sverige eller Danmark?

– Tyvärr är svensk film utpräglat dålig och de bästa regissörerna jobbar bara med teve. Dansk film är bra och framför allt kreativ. Där filmas det på alla möjliga håll. Här i Sverige är det bara de etablerade som fortsätter filma utan att berätta något nytt, utan att ens försöka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera