Läpparnas bekännelse

Våra politiker kommer i år envist debattera skattesänkningar eller bidragshöjningar som kan ge hushållen några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Samtidigt pågår i tysthet en institutionaliserad stöld som berövar samma hushåll tusentals kronor varje månad. Fokus reportage visar att tiotals miljarder kronor stjäls varje år från svenska konsumenter av företag som samarbetar olagligt eller bara oetiskt.

Företagsledare pratar sig varma för den fria marknadsekonomin. Men det är stor skillnad på ord och handling. Det är därför det måste finnas lagar och regler som hindrar att företagen sätter konkurrensen ur spel.

Men staten har inte visat sig vara någon pålitlig försvarare av konsumentintresset. Flera statliga företag har varit inblandade i konstaterade och misstänkta fall av konkurrensbegränsning och missbruk av dominerande ställning. När det kommit till kritan har det flera gånger visat sig att statens roll som ägare har satts först. När ­Telia såldes ut valde man att inte skilja själva telenätet från resten av bolaget. Mer pengar till statskassan, men sämre ­konkurrens och i förlängningen högre priser för telekunderna. Helstatliga Vattenfall levererar in enorma miljardvinster, men delar av dessa kommer från lokala monopol.

Ändå tycks politiker i alla läger vara ense om att Sverige trots allt är ett bra land när det gäller konkurrens. Sveriges tidiga avreglering av tele- och elmarknaden lyfts fram som exempel. Dålig konkurrens inom byggsektorn finns i alla länder, heter det.

Frågan är då bara varför asfalt, tills dess asfaltskartellen lagfördes, kostade ­dubbelt så mycket som på kontinenten, varför matpriserna är högre än jämförbara ­europeiska länder och varför avgifterna för el- och fjärrvärmenäten chockhöjts. Och varför räcker det ibland med några nya lågpriskedjor eller nya lågprisflyg, för att priser som hittills förklarats som helt ­skäliga ska falla handlöst.

Sanningen är den att Sverige har två ekonomier; å ena sidan internationellt aktiva exportföretag i knivskarp global konkurrens med andra internationella företag, å andra sidan svenska tjänste- och byggföretag i mer eller mindre skyddad verkstad på hemmaplan.

Medan socialdemokratiska och borgerliga politiker talar sig varma för konkurrens i teorin är det samma sossar och borgare som i praktiken i kommunledningarna blockerar nyetableringar av lågprisbutiker. När de hårda besluten väl ska fattas är politikerna ofta för nära insyltade med kartellerna, via facket, via kooperativ och via privata företag.

Det är sant att Sverige släppte telemarknaden fri tidigt och att detta gav Internet- och bredbandsföretag en flygande start. Det är också sant att avregleringen av elmarknaden givit marknadsanpassade elpriser när det gäller själva elhandeln. Men det är en klen tröst så länge som elnäten och fjärrvärmenäten fått bli oreglerade privata monopol. Nätföretagen, många av dem numera ägda av stora kraftbolag som Eon och Vattenfall, har kunnat chockhöja priserna, kamma hem rekordvinster och sedan betala jurister furstligt för att förhala och ifrågasätta varje försök från myndigheter och allmänhet att i efterhand kräva priskorrigering och pengarna tillbaka.

Den konkurrenslagstiftning vi har i dag är en direkt följd av EU-medlemskapet. Det härligt kraftfulla ordet »gryningsräd« existerade knappt i svensk vokabulär före 1995. Någon uppriktig inhemsk politisk vilja att sätta konsumentintresset och kartellbekämpningen främst har knappast funnits. Sverige är i det avseendet mer likt Italien, Frankrike och Tyskland än vi vill kännas vid.

Konkurrenslagen behöver skärpas, konkurrensverkets befogenheter och resurser utökas kraftigt och principen för bötesbeloppen vara att de ska motsvara eller överträffa vad företagen stulit från allmänheten. Notera hur några miljoner på en utredning om asfaltskartellen sparade svenska konsumenter miljarder.

Mot de naturliga monopolen bör lagen skärpas. Nätbolagens avgifter bör avtalas i förhand, inte efterhand, med energimyndigheten. På andra områden måste regleringarna luckras upp: plan- och bygglagen har återigen förfallit till att bli kommunernas egen konkurrensstyrning. Konkurrensintresset bör uttryckligen finnas med i lagen. Politikerna måste gå från ord till handling. Läpparnas bekännelse räcker inte.