Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Karin Johannisson: »Vår tids ungdomskult är ett självbedrägeri«

»Nu brottas jag med känslornas historia«, säger Karin Johannisson och beställer in restaurangens minsta lunch, ett glas vatten och en förrättssallad på kräftor.

Så förklarar hon vidare.

– Det handlar inte om ett stort anlagt verk om alla känslostämningar, utan mer specifikt om melankoli från 1600-talet och framåt. Melankoli, förresten; det har funnits många namn – svårmod, leda, ennui, acedia. Jag tar melankolin som ett paraplybegrepp och studerar det fram till dagens utbrändhet.

Jane Bark och jag följer salladsexemplet. Det verkar som om dagens samtal kräver en hjärnspänst, som inte bör tyngas ned av biff och vin. Och det visar sig bli en spännande och infallsrik diskussion om bakgrunden till att så många människor på senare år blivit utbrända och gått in i väggen.

Karin Johannisson är en skicklig popularisator av sitt ämne. Som professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet har hon särskilt riktat in sig på medicinhistoria. De senaste åren har hon skrivit en rad uppmärksammade böcker, varav två blivit nominerade till Augustpriset i fackboksklassen, »Den mörka kontinenten« 1994 och »Kroppens tunna skal« 1997. För två år sedan kom hennes senaste bok »Tecknen« ut, som handlar om läkarundersökningens historia.

Men från början tänkte hon inte alls bli idéhistoriker.

– Jag ville bli litteraturvetare, men så trollbands jag av lärdomshistorien som till skillnad från skönlitteraturen handlar om verkliga människor.

Hon hade legendariska lärare på universitetet. I Göteborg var det Ronny Ambjörnsson och i Uppsala lärdomsgiganten Sten Lindroth. Av honom lärde hon sig att förstå vikten av inlevelse i historien och att aldrig se eller döma historien med modern blick.

– Det är en nåd med bra lärare, säger Karin Johannisson. Och som inte är så formella, lägger hon till.

Jag undrar vad man kan få syn på genom att studera känslornas historia. Har människan en hel skala av känslotillstånd som bara betonas olika under olika tidsepoker?

– Det är en svår fråga. Det kan vara så att samma känslor namnsätts olika, eller att känslor är olika legitima i förhållande till samhällssyn och människosyn. Känslor kan också smitta. Den stora frågan är om inte bara uttrycken för, utan också innehållet i känslorna förändras. De mest radikala hävdar att det handlar om helt nya känslor från tid till annan.

Det leder förstås till frågan om utbrändhet bara är ett nytt namn på ett tillstånd som har funnits i alla tider. Så enkelt är det kanske inte, menar Karin Johannisson, men det finns tydliga paralleller i historien.

– Neurasteni blev en modediagnos i slutet av 1800-talet och ett uttryck för den ångest som sekelskiftesmänniskorna kände då.

Ett par citat ur Nordisk familjebok från 1913 är belysande. Där står det att neurastenin är en »allmän, mer eller mindre uttalad oförmåga af fysisk eller psykisk ansträngning med lätt inträdande trötthet« och att den sjuke lider av »allmän trötthet, sömnlöshet och dålig aptit«.
Och på samma sätt som man kan följa neurastenins uppgång och fall som medicinsk diagnos så kan man också följa utbrändhetens livscykel.

– På 1980-talet fanns få utbrända, och då var diagnosen förknippad med kvinnodominerade yrken och en svag personlighet. Sen omfördelades skulden arbetsorganisationen, och det gav en skjuts på antalet diagnoser, säger Karin Johannisson.

Människan tycks ha en längtan efter diagnoser. Det är kvittot på att man är sjuk, och den bekräftelse som behövs för att man inte ska förlora sin heder inför kollegor, vänner och grannar.
– Så länge det inte har gått inflation i diagnosen, påpekar Karin Johannisson. När den inte är förknippad med någon särskildhet, eller utvaldhet längre, så tappar den i status och färre vill ha den.

Dit har nog utbrändhet kommit för länge sedan, och det krävs något nytt. Kanske kommer vår håg att i stället styras till diagnoser kopplade till minnet, sexuell förmåga och övervikt. Det finns tendenser att till och med utseende och graviditet börjar betecknas som sjukdomstillstånd. En del medicinska forskare kanske jublar över sådana framtidsutsikter, men Karin Johannisson är snarare oroad.

– Jag tycker att det är allvarligt om vi är på väg mot en människosyn som medikaliserar varje avvikelse. Den optimala hälsan är idealet, men man glömmer hur sårbarhet och mörker är en del av människans komplexitet.

Utanför Saluhallen grönskar kastanjerna utmed Fyrisåns stränder. Odlingssäsongen är här, men Karin Johannissons passionerade trädgårdsintresse hinner vi inte prata om. Inte heller om hennes intresse för tysk och österrikisk dramatik.

Men tankar om åldrandet hinner vi med. Karin Johannisson fyller 62 till hösten. Drömmer hon om en lugn pensionärstillvaro? Hon svarar med en lidelsefull salva på sin klingande göteborgska.

– Vår generation har förslavats under vår tids ungdomskult. Det är ett självbedrägeri, där många har låtit sig tidigpensioneras till en passiv tillvaro med en föreställning om att kunna njuta det goda livet. Det skulle finnas en väldig kraft om erfarenhet inuti åldrade kroppar i stället togs om hand, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera