Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Anna-Maria Corazza Bildt: »Familjen är ingen fackförening«

Som av en slump cyklar [[Carl_Bildt|Carl Bildt]] förbi när jag är på väg till lunchintervjun, mitt i Kungsträdgården i Stockholm. En svårstyrd tvångstanke får mig att hejda honom och fråga vad han tycker jag ska fråga hans maka. – Fråga om hon uppfattar sig som en invandrare, det kommer hon gå i gång på, säger han med ett snett leende och cyklar iväg.

Men innan jag sedan ställer frågan utspelar sig följande scen utanför restaurangen: illustratören Jane Bark tar bilder med sin digitalkamera som underlag för porträttet.

– Vad bra! Kanske en bild i profil också?, frågar Jane.

– Nej, absolut inte. Inte profil! Då ser min näsa enorm ut, säger hon, tar sig på näsan och brister ut i ett gapflabb.

Sedan, när vi väl satt oss ned, förklarar jag att den första frågan kommer direkt från maken.

– Nej, sa han verkligen det?

– Ja, svarar jag.

Och nu ska du ställa den frågan till mig?

– Ja.

– Nej, jag hatar det där ordet invandrare. Det är som en stämpel, säger hon. Jag uppfattar mig som europé.

Sedan är det som om Pandoras ask just öppnats: en kvarts generalsågning av socialdemokratisk integrationspolitik kan sammanfattas ungefär så här:

– Jag gillar inte det där ta hand om, lilla du är från Turkiet, dig måste vi ta hand om, säger hon och visar i luften med handen hur »pappa Staten« klappar på huvudet och fortsätter:

– Vaddå, du kan väl lika bra som alla andra. Samtidigt är det fel att sitta och göra sig själv till offer sig själv och tänka att »vi är fattiga och de gör ingenting för oss«. Vi måste alla försöka ta ansvar för oss själva.

Europé är ledordet i Anna-Maria Corazza Bildts liv och för mig förefaller hon vara självaste prototypen för den flerspråkiga och världsvana eliteuropén. Med det lika självklara som grundmurade självförtroende som är förutsättningen för att kunna uppfatta en hel kontinent som sin hemmaplan. Ett självförtroende som brukar vara överklassens privilegium. Så är hon också en äkta grevinna. Men det vill hon helst inte prata om.

– Det är en fråga för Damernas Värld, inte Fokus.

I stället för ett bekvämt, flott liv i Rom, valde hon FN och EU-uppdrag i ett brinnande Bosnien och hon förklarar att hon uppfattar Europaflaggan lika med fredstanken.

– Jag önskar att vi kunde diskutera Europa mer i Sverige, att frågan syntes mer i debatten, mellan människor på gatan.

I sex år blev hon kvar i Sarajevo där hon också träffade Carl Bildt. Hon vill inte svara på om det var kärlek vid första ögonkasten utan ler lite och säger sedan diplomatiskt att de jobbade mycket nära varandra. Så blev det Sverige. Ett land hon säger sig uppskatta mycket, men samtidigt har problem med. Hon tycker att en diffus 70-talsideologi har ätit sig in i hjärnan och passiviserat människor. Jag hinner knappt andas maktskifte innan hon sträcker upp båda armarna i en nixonsk segergest.

– Jag är så urglad! När jag kom tillbaka från Italien häromdagen var det som att komma till ett nytt land, att andas frisk luft. Det känns mer fritt, människor hälsar med ett stort leende, jag lovar. Det är som om någonting psykologiskt har släppt, att folk tänker »Oh, finally!«.

Sedan hejdar hon sig något och förklarar att hon inte tror på några snabba förändringar.

– Det räcker inte med fyra år.

Nu sitter din man i regeringen igen.

– Det kommer säkert vara en hel del arbete med att representera Sverige nu och det är ju min »cup of tea«. Men det är för tidigt att säga hur det kommer att påverka mitt liv och mina företag.

Hon driver två egna företag med bas i hembyn Tabiano, reser till Italien flera gånger i månaden, sitter med i förbundsstyrelsen för Stockholms moderater och Röda korsets centralstyrelse. Och för tre år sedan fick paret en son, Gustaf.

Hur får ni ihop det här livet med en treåring?

– Man kämpar varje dag med logistik, men så är det för alla.

Hon tillägger att det är bra att staten stödjer barnfamiljer med föräldraledighet, men det får absolut inte bli ett tvång.

– Familjen är ingen fackförening, den är baserad på kärlek får man hoppas och då måste man kunna prata med varandra, i stället för att skriva kontrakt om vem som ska ta hand om tvätten.
Själva har paret Corazza Bildt inte tagit ut någon föräldraförsäkring. När sonen föddes var Anna-Marias första företag nystartat. Maken fick vara hemma den första tiden, senare skötte hon firman från Italien där hon fick stort stöd från familjen och i dag går Gustaf på dagis. Men frågan kvarstår, hur får de ihop sina liv?

– Det finns många sätt att ta hjälp i samhället, inte bara från staten.

Ser du inga problem med att det mest kommer att vara välbetalda som kommer att använda sig av hushållsnära tjänster?

– Du skulle också hellre ha ett jobb, vilket som helst, än att gå på bidrag eller jobba svart. Eller hur? Jag förstår inte att det är okej att servera mat på en restaurang, men inte att arbeta i någons hem.

Innan vi skiljs åt hjälper jag henne på med kappan med den burriga pälskragen, men det finns en sak kvar att göra.

– Det stavas så här: S-O-G-L-I-O-L-A (sjötunga), tillrättavisar hon artigt Emilio Ingrossos kock och skriver på baksidan av kvittot. Det är fel i menyn. Men det var väldigt gott.

En sista fråga. Stämmer det att du brukar storhandla på Willys?

– Javisst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera