Inget för fegisar

Text:

Minns ni »Fucking Åmål«? För åtta år sedan såg det ljust ut för svensk film – Lukas Moodyssons småstadsdrama följdes av nya succéer från unga svenska regissörer som Josef Fares och Reza Parsa. Men nu är det slut.Sedan början av 2000-talet är det en enda lång radda av besvikelser med kulmen i detta flopparnas år, med kassakatastrofer som »Sök«, »Du & jag«, »Säg att du älskar mig«, »Inga tårar« och »New York Waiting«.

De svenska filmerna följer en hantverksmall där allt som sticker ut filas bort och där »alla« måste känna igen sig – men ingen blir berörd och allt färre ser dem. Det är må bra-filmer så insmickrande och publikfriande att de blir helt anonyma – medan danska och norska filmskapare bryter ny mark.

Var gick det snett?

I Sverige lever de flesta långfilmsprojekt på pengar från Svenska filminstitutet. Det är lockande att säga att det här i sig är problemet, att filmerna borde klara sig utan subventioner, som i filmens förlovade land USA.

Men subventioner är i sig knappast förklaringen till det slätstrukna utbudet. Nästan vartenda större land i världen förutom USA subventionerar sina filmer, eftersom stordriftfördelarna annars tränger bort mindre språkområdens filmer. Danskarna och norrmännen, som kört om svensk film både hos kritikerna och biobesökarna, har mer, inte mindre, filmsubventioner.
Problemet är hur subventionspengarna tas in och hur de delas ut.

Filminstitutets pengar kommer från något som kallas filmavtalet – en ohyggligt komplicerad konstruktion. Där försöker man få alla som använder svensk film att bidra, men det blir allt svårare; videobranschen hoppade av och tog många miljoner med sig.

I stället kommer nästan alla subventionspengarna från två håll; från statliga bidrag (300 miljoner kronor om året) och från en slags egen skatt som institutet får ta ut, en avgift om 10 procent på alla biobiljetter i de stora biograferna.

Den här privatskatten gör att filmbyråkraterna som delar ut pengarna får väldigt blandade incitament. Å ena sidan ska de uppmuntra spännande originell film å andra sidan vill de ha kassasuccéer för a tt maximera skatten. Resultatet blir varken hackat eller malet, filmer som varken är riktigt breda eller riktigt originella. Ofta slutar det i ren regionalpolitik, filmprojekt placeras i regioner med sysselsättningsproblem och framgången räknas i skapade arbetstillfällen.

Det är nästan samma kritik som riktas mot public service i radio och tv, som inte heller alltid tycks veta vilket ben man ska stå på – maximera publiksiffrorna eller någon annan form av kvalitetsideal som man har problem att definiera.

Filmer som är lågriskprojekt – som inte tar några konstnärliga risker – kommer alltid att göras, oavsett hur filmpolitiken ser ut. De kommer att finansieras av tyska tv-bolag (som Beck) – eller av riskkapitalister (som Daniel Collerts filmer). Det Sverige behöver är en mer risktagande film.
Det logiska vore därför att skippa institutets privata biljettskatt, vilket borde minska biljettpriset och därmed öka biobesöken. Låt subventionerna få vara statliga fullt ut och låt kassaintäkterna vara kassaintäkter.

Nästa problem är hur filmbidragen delas ut. Det märkliga är ju att nästan all film styrs av en handfull byråkrater på Filminstitutet med nästan totalt envälde. Just nu är kritiken att pengarna smetats ut på för många projekt. Institutets nya vd Cissi Elwin vill koncentrera resurserna på färre projekt – en till synes vettig ambition. Men det förändrar inte det faktum att nästan varje filmskapare i Sverige måste gå med mössan i hand till detta enda Filminstitut, till Elwin och hennes närmaste, för att be om pengar, pengar som varken Elwin eller någon annan på institutet själva satsat. I en sådan kultur frodas varken det risktagande eller det nytänkande som är kreativa branschers livsluft.

Fokus tror på konkurrens för konsumenternas bästa. Varför inte dela upp filminstitutet i två eller tre konkurrerande institut som får tävla om de bästa projekten med var sin lika stor penningpåse. Då kanske det blir drag igen i den svenska filmen.

Text: