Intervju

Suzanne Reuter: »Jag är bitchen, inte modersgestalten«

Mina bilder av Suzanne Reuter är många. Men främst känner jag henne som mamma av olika kalibrer – karriärsmorsan i »Cleo«, Ebba och Didriks mamma, finsk Cosby-morsa i »Yrrol« och framför allt hela Sveriges mamma i »Svensson, Svensson«. När vi träffas för en vegetarisk lunch på söderhaket Chutney i Stockholm, säger Suzanne Reuter att hon inte alls känner igen sig i det epitetet – hela Sveriges mamma.

Men sedan vad som måste kallas en av Sveriges Televisions största familjesuccéer genom tiderna börjat visas varje julafton har Suzanne Reuter, oavsett om hon vill det eller ej, fått en naturlig plats som Mamma Svensson hos miljontals svenskar. Själv är Suzanne Reuter mor till tre utflugna barn.

– Att jag ofta spelar mamma är helt naturligt eftersom jag varit i den åldern. Jag tror inte det har något med att jag skulle ha det mammiga lättare till hands än någon annan. Och jag står sällan för den vanliga mamman i mina roller. Jag är bitchen, inte den moderliga typen.

Men i privatlivet då? Suzanne går och hämtar te till mig när vi ätit våra grönsaksgrytor, hon kommer tillbaka och säger att den omhändertagande, moderliga sidan kanske inte alltid finns i hennes roller, men finns hos henne privat och att den kan vara påfrestande påtaglig för hennes kollegor.

– Mina kollegor kan tycka att jag är väldigt jobbig när jag springer efter dem med honungste och nässprej i logen så fort de visar minsta förkylningssymptom.

Jag frågar Suzanne om det finns någon mammaegenskap hon fått i en roll som hon önskar besitta i verkligheten.

– Jag önskar ibland att jag kunde vara mer som de i Peter Dalles sketcher. Att kunna ringa slakthuset och säga att de inte behöver ge min son någon bedövning när jag skickar över honom.

Suzanne Reuter ler och plockar upp sin snusdosa. Hon stoppar upp en prilla under överläppen och fortsätter sedan:

– Jag har gjort fruktansvärt elaka mammor, som tittar på sitt barns teckningar och rakt ut säger »vad fult du ritat«. Det är fantastiskt roligt att spela de rollerna.

Vilken är den sämsta egenskapen du har som mor?

Suzanne pausar länge, funderar och säger:

– Jag vill inte se den egenskapen, det är något jag förträngt. Jag är en i stort sett bra mamma. En mamma utan dåligt samvete.

För tillfället har Suzanne Reuter en ofrivillig semester, något som ibland uppkommer då hon tackar nej till jobb som annars skulle lappa över andra. Och eftersom Suzanne anser sig vara en rastlös människa, planerar hon genast in resor och aktiviteter för de lediga veckorna:

– Jag ska fiska i Jämtland, hälsa på min syster på Mallorca och ta dykcertifikat, byta bilder på kylskåpet, bada mycket bastu och tvätta, tvätta, tvätta. Jag är inte pedant men tycker om att städa och tvätta. Och så brukar jag passa på att lära mig något nytt, nu ska jag ta skepparexamen med Vanna Rosenberg.

Suzanne berättar att hon älskar att umgås med och bli inspirerad av yngre kollegor som har längtan och drömmar om yrket. Jag frågar hur det står till med åldersnojan?

– Den är normal, likt för alla som närmar sig 55. Jag behöver inte terapi. Dessutom har jag ju fördelen att kunna åldras i mitt jobb.

Men Suzanne säger sig inte vilja åldras allt för länge i skådespelaryrket.

– Nej, jag vill göra annat sen. Det finns ställen där jag måste fiska, rida, segla och göra långa vandringar. Jag får se hur länge jag jobbar, det är en ekonomisk fråga.

Under hösten påbörjar hon inspelningen av uppföljaren till »Svensson, Svensson« – 13 år senare. Dessutom ska hon medverka i fortsättningen på tv-produktionen »Kronprinsessan«, liksom i den nya Hipp-Hipp-filmen.

Hennes senaste långfilm, »7 miljonärer«, har just haft biopremiär.

I den spelar Suzanne Reuter en bitsk sol-och-vårare som försöker komma över en förmögenhet på den skånska landsbygden. Det där bitska som oftast finns i Suzannes roller kommer på tal under lunchen.

– Jag spelar ofta starka kvinnor som biter ifrån. Jag vet inte varför, jag hade inte tänkt på det förrän en regissör för några år sedan påpekade att jag aldrig intar en offer-roll, att jag alltid väljer attack. Det finns säkert i mig, även om jag inte ser mig som sådan privat. Men folk aktar sig lite för mig, särskilt killar.

Varför?

– De är väl rädda för att få på käften.

Har du någonsin slagit någon?

– Nej. Eller jo, när jag var liten. Jag var med i ett tjejgäng och de bad mig gå fram och slå till en annan tjej.

Så vad hände?

– Hon slog tillbaka. Jag trodde jag var ledarinnan men fick i stället gå tillbaka skamset till mina kompisar. Fast det var enda gången, jag har inte levt på platser där jag behövt slåss.

I filmen »7 miljonärer« övergår Suzanne Reuters roll till något av en superkvinna mot slutet av filmen. Och som skådespelerska får hon åtminstone tillfälle att slåss.

– Jag gjorde egna ljudeffekter när jag slogs – poff, paff, schpraff. Det var kul att göra mina egna stunts, då fick jag vara ännu mer i centrum och kunna säga »se på mig, titta vad jag är i modig«. Jag älskar att vara i centrum. Så barnslig är jag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera