Intervju

Bodil Malmsten

Bodil Malmsten hatar att bli intervjuad. Ändå är hon tillmötesgående när vi ska boka en träff. Men villkoren är strikta. Ingen fotografering. Ingen illustratör överhuvudtaget. Ingen restaurang eller allmän plats heller. Det får bli hemma på hennes tillfälliga adress i Vasastan. Fikabröd, då?

– Oh ja, gärna. Kanelbullar – jag älskar kanelbullar!

Årets första snö har fallit. Bodil Malm­stens lånevåning vetter mot en av Stockholms mest bedårande innergårdar med stenläggning, rhododendron och asymmetriska husväggar och vrår. När hon öppnar dörren är hon lite mindre än jag föreställt mig, lite äldre och mycket sprödare. Men ändå. Hon är sådär flickigt söt som hon alltid varit – i synnerhet när hon skrattar. Men det gör hon inte så ofta. Hon är påfallande allvarlig, fast hon säger en massa roliga saker hela tiden. I stället är det mest jag som skrattar. Till exempel åt hennes förklaring till varför det ändå blev en intervju.

– Det är väl utmärkande för oss männi­skor – att säga en sak och göra en annan. På det sättet är jag en perfekt representant för hela mänskligheten.Muggar med Finistère-mönster åker fram. Och tepåsar. Vi hugger in på längden. I höst har hon flängt fram och tillbaka mellan Sverige och sitt hus i Bretagne hon köpte för sex år sedan. Det sliter. Helst skulle hon vilja vara i Frankrike hela tiden, men det är här i Sverige som hon har sin familj och sina plikter, som hon uttrycker det.

– Och så är jag ju verksam på svenska och känner att jag vill visa att jag finns. Jag har inget behov av någon mytifiering kring mig.

Hon berättar att hon just nu spinner vidare på en av karaktärerna i pjäsen »Tryck stjärna« som gick på Dramaten förra året. Det är Edvard som ska få en egen pjäs nästa höst. Samtidigt arbetar hon med tre enaktare som ska sättas upp i följd på Stockholms stadsteater med början i vår.
Edvard, ja. Den som är bekant med Bodil Malmstens författarskap känner kanske till Edvard och Johnny – samma figur och huvudperson i vad som skulle bli sista delen i trilogin efter »Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån« och »Nästa som rör mig«. Men trots att mappen om Johnny är så stor att den rymmer flera romaner har hon inte fått till det. Samma sak är det med uppföljaren till »Priset på vatten i Finistère«.

– Jag hittar inte rätt ton. Stommen finns och mängder med material men det gäller att våga sig ut på den där linan och inte falla.

Det bor en liten moralist i författaren Bodil Malmsten – det medger hon gärna. Det är kanske en anledning till att teatermanus tagit allt större utrymme i hennes skrivande på senare tid.

– Teater är bra för då vinner inte moralisten. Jag blir befriad som författare – en av mina figurer kan stå på scen och säga en massa dumma saker, men då kan en annan säga emot. Orhan Pamuk har sagt att som författare är man alla sina figurer – särskilt de sämsta. Det kan jag hålla med om.

När hon talar eller skriver om Frankrike lyser en uppriktig kärlek igenom. I synnerhet till det franska språket. Hon kunde inte franska när hon flyttade men numera läser hon och begriper det mesta hon hör.

Fast fransk blir hon inte.

– Jag känner mig väldigt svensk och blir jättelycklig när jag kommer hem och märker att alla stressar lika mycket som jag. I Frankrike har jag inte kunnat gå och handla en gång utan att börja tugga fradga när tanten framför i kön först låter alla varor passera, sedan packar ner dem i påsar och först därefter börjar rafsa i handväskan och leta efter checkblocket – då känner jag bara: jag dödar dig. Och detta upprepas två gånger om dagen och har gjort det i sex år – det går inte över!

Andra nationella franska särdrag gör henne däremot rörd. Som att barn och ungdomar ser och hälsar på en äldre dam – till skillnad från i Sverige där hon är helt osynlig.

– Tänk när jag ligger hemma i rabatten och det kommer ett gäng unga killar i yngre tonåren. De går och pratar med varann, får syn på mig – och stannar! De hälsar »bonjour madame«, pratar en stund, frågar hur det är med ödlorna, det har varit mycket ödlor i din rabatt, madame. Sedan »bon continuation, madame« innan de går vidare. Och det är faktiskt inte bara artighet, det är ett umgängessätt.

Bodil Malmsten är drygt 60. Hon tycker själv att hon – så länge kroppen håller – befinner sig i en av livets bästa perioder. Hela ungdomen var ett långt mörker – usch, fy! Och barndomen var tråkig – överskattad som tillstånd.

– Jag förstår inte skildringar av barndomen som något oskyldigt och gulligt. Att växa upp i liten norrländsk by med starka politiska underströmningar och motsättningar, det gjorde att barn fick lära sig the facts of life lite för tidigt. Dagstidningarna var en vattendelare; man visste vilka som hörde vart beroende på om de hade Östersunds-Posten eller Länstidningen, och att »de andra« var fienden. Det låg ett Kosovo och puttrade i varenda by.

Så, då var intervjun färdig då – jag ska inte plåga dig mer nu, skojar jag.

– Men inte ser jag väl ut som om jag plågats heller, säger hon barskt. Och jag skrattar igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera