Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Därför hatar de Sahlin

Stjärnstatusen och det dumdristiga modet har skapat den interna avskyn mot Mona Sahlin. Hennes stil, inte slarv, splittrar nu partiet.

Han fräser först och hånskrattar sen. Han vill inte tro att det är sant. Mona Sahlin ska tydligen bli partiledare.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Partiet har aldrig varit med om något liknande. Ska vi välja Mona Sahlin nu? Som en ren nödlösning, säger han.

Han sitter på en expedition någonstans i landet. Han vill inte skylta med sitt namn, det vill inte någon av dem nu.

Men när LO-basen Wanja Lundby-Wedin i veckan plötsligt låtsades som om rosornas krig aldrig inträffat och sa att det inte funnits någon konflikt mellan facken och Mona Sahlin suckade de alla uppgivet i kör.

– Mona Sahlin har ju alla basindustriarbetare mot sig. Hon är en ren högerkandidat, sa fackmannen i norr.

– Hon är för tunn. Vem som helst utom hon skulle vinna om vi hade haft medlemsomröstning, sa veteranen i Stockholm.

De interna kritikernas invändningar är inte små. De avskyr henne. Men orsakerna till motviljan handlar om mer än anklagelser om högervridning och slarvighet.

Maktspelaren

Mona Sahlin är en stenhård maktspelare, vilket odlar ovänner.

I hennes generation börjar allt på SSU:s kongress 1981. Då slogs hon för traditionalisterna mot de förnyare som ville föra in privata och kooperativa initiativ i den offentliga sektorn.

Men efteråt är det inte de politiska ställningstagandena som lever kvar, utan hennes sätt att agera i bråket. Hon var ordförande för Stockholms län, det distrikt som hade störst inflytande före kongressen, men som förlorade makten. I bitterhet ignorerade distriktet under en tid den centrala verksamheten och gick sin egen väg. Det var en tjurskallig markering som brände broar.

När SSU-diskussionen sipprade in i partiet blev förnyarnas politik partitoppens linje. På ett smart sätt, oavsett om det byggde på sakpolitisk omvärdering, förflyttade sig då Mona Sahlin från vänstertraditionalist till den skarpaste förnyaren. Precis som nu – när hon ligger lågt för att klara sig fram till kongressen i mars – odlades en debatt om att hon ville åt makten mest för maktens skull.

– Det var spelet, skitsnacket och intrigerna hon lärde sig av Gunnar Sträng och de andra gubbarna som plockade upp henne när hon var ung, inte ideologin, säger en av kritikerna.

Räkmackan

Mona Sahlin är född in i partieliten, vilket skapar avundsjuka.

Pappa Hans Andersson var ordförande i Nackas arbetarekommun, jobbade i regeringskansliet och familjevillan stod alltid öppen för partitoppen. Gunnar Sträng, Ingvar Carlsson, Thage G Peterson gillade den näsvisa tjejen och gjorde vad de kunde för att hjälpa henne, vilket har skapat föreställningen att hon glidit fram på en räkmacka i karriären.

Hur mycket Ingvar Carlsson än förnekat det så uppfattades Mona Sahlins raketkarriär i början av 1990-talet som att hon var kronprinsessan. Men det är på många sätt en myt att Mona Sahlins manege har varit krattad.

Den gemensamma faktorn för varje avancemang i partihierarkin som hon har gjort är tvärtom att hon har mött hårt motstånd. Redan 1982, när Thage G Peterson försökte få in Mona Sahlin på riksdagslistan, var kritiken stor. 1988 fanns det ett starkt tryck från gräsrötterna i Stockholms län att flytta ner henne från valbar plats. Orsaken uppgavs vara att hon ofta uteblev från avtalade möten.

– Hennes stöd i Stockholmseliten av partiet väckte och väcker ont blod både hos äldre och generationskamrater som anser att de har fått kämpa för varje steg i karriären, säger Widar Andersson, tidigare intern motståndare, i dag Sahlin-
entusiast.

Flipp-floppern

Mona Sahlin är öppen för förnyelse men har ett oklart slutmål, vilket skapar osäkerhet.

De som nu kallar Mona Sahlin för en högerkandidat hänvisar till hennes insats som arbetsmarknadsminister för 16 år sedan. Då försökte hon, helt färsk på posten, baxa igenom Ingvar Carlssons förslag om tillfälligt strejkförbud. Resultatet var högerstämpling och eviga fiender i facket, trots att hon inte varit med om att utarbeta förslaget.

Men det finns andra skäl till frågetecknen om var hon står politiskt. Efter att Ingvar Carlsson i slutet av 1980-talet misslyckats med sitt försökt att få partiets stöd för en ny välfärdspolitik – styrd mer från individen än systemet – lämnade han över förnyelsen till Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström, trion som skulle ta över.

När Mona Sahlin blivit partisekreterare 1992 kritiserade hon delar av arbetsrätten, ifrågasatte värdet att prata om ersättningsnivån i socialförsäkringarna, och diskuterade formerna för sjukvård, skola och barnomsorg.

Hon fortsatte i valrörelsen 1994. De flesta socialdemokrater motiverade besparingarna i valmanifestet som ett nödvändigt ont. Men Mona Sahlin använde, tyckte kritikerna, ett positivt och ideologiskt språk. Som om hon rent av tyckte att det var bra att spara på sjukhusen och fritidsgårdarna.

Ännu i dag är 1980- och 90-talens förnyelsediskussion en surdeg i socialdemokratin.

Även hennes förkämpar säger att de inte vet hur hennes vision ser ut i dag. Och hennes vurm för småföretagare och prat om hushållsnära tjänster lugnar inte kritikerna.

– Jag tror att det blir mer privat vård om Mona blir partiledare. Men jag vet inte, säger en av hennes förespråkare.

Stjärnan

Mona Sahlin är en stjärna, men arbetarrörelsen gillar inte stjärnor.

När fixstjärnan Mona Sahlin etablerades i mitten av 1980-talet var det ett brott mot arbetarrörelsens kultur om att man ska vara en i mängden. Hon visade, och visar än i dag, att hon vill ha makt. Hon pratar på ett sätt som retar partikamrater. Hennes relationer till facket stärktes inte direkt av uttalandet att hon hellre äter falukorv med barnen än entrecote med facket.

Både fiender och vänner talar om att det är Mona Sahlins personlighet som är det verkligt störande.

Det handlar om en stil, en nochalans eller arrogans som retar i en folkrörelse. Om att hon glatt poserar på Bindefeld-premiärer och njuter av rampljuset i stället för att ta på sig det som ett ok från en kongress.

– Hon är lika mycket en stjärna eller kändis som hon är politiker. Det retar partikamrater att hon står så stark även utanför politiken, säger en tidigare medarbetare.

Det är oomtvistat att Mona Sahlin är slarvig. Det var inte bara en Toblerone hon föll på 1995, utan upprepat slarv med räkningar. Både före och efter har hon också struntat i möten eller inte hört av sig när hon lovat.

Men det är inte slarvigheten i sig utan att Mona Sahlin samtidigt ger ett intryck av att glida omkring över kritiken och lagen som skapar avskyn, säger flera av de ledande socialdemokrater som Fokus har talat med.

Kritiken mot Mona Sahlins stil hänger också ihop med att hon är kvinna. När hon talade om sitt privatliv 1994 var det inte favoriträtt eller hockeylag hon pratade om. Hon snackade om sina missfall. Vilket retade män i partiet som inte tyckte att det hade med politik att göra.

Samma öppenhet och kaxighet har skapat fiender bland partikvinnorna. 1994 fick Mona Sahlin kritik för att »hon som mamma« kunde hålla med om partiets förslag att införa en karensdag för vård av sjukt barn. Andra kvinnor, som Margareta Winberg, backade men Mona Sahlin stod upp och sa att de som inte gillade förslaget kunde rösta på något annat parti.

– Hade det sagts av en dubbelt så gammal man hade det ansetts modigt och starkt att ta den ekonomiska krisen på allvar. Det finns en sexism i politiken där, säger en manlig veteran.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera