Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Ennio Morricone – en grinig mästare

Hans musik förknippas med en rad filmklassiker. Nu belönas Ennio Morricone för lång och trogen tjänst.

Natten mellan den 25 och 26 februari kommer Ennio Morricone att få en Oscar. Nej, Fokusredaktionen har inte kommit över en kristallkula som ger möjlighet att se in i framtiden. Det är redan bestämt att den italienske maestron kommer att belönas för lång och trogen tjänst.

Sällan har en heders-Oscar gått till en så välförtjänt mottagare.

Ennio Morricone har en närmast oräknelig samling klassiker bakom sig och har också inspirerat en rad andra kompositörer till att söka sig utanför de traditionella ramarna. Även i filmer till vilka han inte skrivit musiken kan ett Morricone-stycke dyka upp. Bra exempel är Quentin Tarantinos »Kill Bill«-filmer, där särskilt del två innehåller mängder av musik som Morricone komponerade till westernfilmer som »För en handfull dollar« och »Navajo Joe«.

Hans status i rockmusikkretsar kan exemplifieras med att Metallica alltid inleder sina konserter med »The Ecstasy of Gold«, det maffiga musikstycket som spelas medan Tuco springer omkring på kyrkogården i slutet av »Den gode, den onde, den fule«.

Morricone är född 1928 och har sedan debuten i slutet av 1959 komponerat musik till långt över 500 filmer. Han har ofta arbetat med samma regissörer under lång tid. Han var Sergio Leone trogen från »För en handfull dollar« till dennes sista film, mästerverket »Once Upon a Time in America«. Han har komponerat musik till en rad av Giuseppe Tornatores filmer, bland annat »Cinema Paradiso«, och arbetar nu med dennes »Leningrad«. En annan långvarig samarbetspartner är Brian de Palma och just nu förbereder han dennes prequel »De omutbara: Capone Rising«.

Ennio Morricone är en allvarsam man som inte tycker om att ge intervjuer. Jag har träffat honom två gånger. Första gången var efter en presskonferens i Cannes, där jag och en kollega talade med maestron efteråt och där jag i ren upphetsning över att få träffa denne idol inte antecknade någonting. Dumt. Nästa gång var när Europeiska filmakademin skulle ge honom ett hederspris i Berlin. Då fick jag några minuter ensam med Morricone och minns mest att han blev sur när jag frågade om hur han hinner komponera musik till så många filmer under ett enda år. »Tycker du att det jag gör är dåligt, tycker du att jag slarvar«, sa han och blängde på mig och jag fick ägna en lång stund till att övertyga honom om att det är precis tvärtom.

För Ennio Morricone är en av de riktigt stora filmmusikkompositörerna. Hans musik kan lyfta en i övrigt medioker film, som »The Mission«, till oanade höjder. Hans musik är romantisk, dramatisk, lekfull och överraskande. Den lyfter och understryker bilderna (marschen i »Slaget om Alger« är ett bra exempel), och hans musik ger ofta filmens huvudpersoner ett lätt igenkännbart tema (tänk mungigan i »För några få dollar mer«).

Det är inte ofta jag sitter och bugar hemma i TV-soffan. Men jag kommer att göra det natten mellan den 25 och 26 februari.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera