Marianne Ahrne: »Jag har aldrig varit politiskt korrekt«

Text: Lisa Bergman

I måndags förklarade den forna filmkonsulenten Marianne Ahrne att hon begick ett misstag när hon avslog ansökningen om ekonomiskt stöd till filmen »Darling« – som sedermera fick både premiär och beröm ändå.

Varför ändrade du uppfattning om filmen?

– När jag såg den färdiga filmen såg jag något mer och djupare än i manuset – något jag borde ha förstått från början. Det här är faktiskt det enda fall jag kan komma på när jag har felbedömt ett manus på det här viset.

Hur tänkte du när du fattade beslutet om »Darling«?

– Jag letar alltid efter filmer som berör mig och jag blev inte berörd av »Darling«. Jag tror att det berodde på att alla karaktärer är så spöklikt kalla och rör sig i en miljö som är så kodad där ytan måste vara så perfekt att själen kvävs. Jag kände mig väldigt främmande för den världen. Men när jag såg den färdiga filmen blev jag tagen från början.

Oroar du dig inte för att du kan ha begått liknande misstag med andra manus som sedan aldrig blev film?

– Nej, jag gör inte det. Som filmkonsulent utvecklade jag varje år 40–50 manus och risken att jag skulle missa något bra är väldigt liten.

Tycker du generellt att igenkänningsfaktorn ska vara avgörande för om en film ska stödjas av Filminstitutet eller inte?

– Inte nödvändigtvis. När jag började som filmkonsulent insåg jag att jag måste vara realpolitiker i den rollen och kunna säga »det här är inte min grej men det är välgjort och den kan få publik«. En film som går bra nu, »Linas kvällsbok«, har jag stött helhjärtat samtidigt som det inte alls skildrar min värld, det är inte min typ av film eller en film jag hade velat regissera – men den kan definitivt tilltala en viss publik.

Du motiverade beslutet om »Darling« med att du inte rört dig i de kretsarna – alltså kring Stureplan. Hade du kunnat använda samma resonemang om det handlat om en invandrarförort?

– Alltså, huvudsaken var att jag inte blev berörd av människorna i »Darling«. En annan film som jag också verkligen älskar är den kommande filmen »Black Island Sisters«, om tre kvinnor på järnverket i Luleå. Jag skulle lika gärna kunna säga att jag inte har något förhållande till järnverket i Luleå men den filmen blev jag oerhört berörd av.

Men finns det inte en risk att bli politisk korrekt – att ha en mer positiv inställning till skildringar av utsatthet än kyliga rikemansområden?

– Ja men du, jag har varit så politiskt inkorrekt i hela mitt liv – jag tror inte att du hittar någon som varit mer politiskt inkorrekt än jag.

Hur kändes det att ha makt över vilka filmer som skulle kunna göras eller inte?

– Man ska inte hymla om att man har en maktposition men medan jag satt där tänkte jag aldrig på min makt utan bara på att jag ville tjäna författarna och regissörerna. Men nu efter tre underbara år vill jag skriva och regissera själv. Jag arbetar på ett par olika filmprojekt.

Så nu vet du precis hur du ska skriva för att få stöd av Filminstitutet?

– Nej jag har ju skrivit manus i hela mitt yrkesliv egentligen. Jag tror att jag har min fåra som inte påverkas så mycket av att jag har läst en mängd manus.

Vad finns det för risker att filmmakare anpassar sina manus och ansökningar för att passa just filmkonsulenternas personliga smak?

– Jag kan ju inte veta hur folk gör där ute och vad de försöker pejla in. Men min utgångspunkt har hela tiden varit att ha ett öppet sinne inför alla genrer och typer av filmer.

Svensk film har på senare tid fått en del kritik för att bara våga satsa på mainstream-projekt där alla ska kunna känna igen sig – med resultatet att filmproduktionen blivit slätstruken och medioker. Hur ser du på det?

– Man har ju bara de manus som kommer in att tillgå. Jag tror inte att jag och mina kollegor missar något för man blir så otroligt glad när det kommer in ett bra manus som sticker ut att man vill slå kullerbyttor i korridoren. Men den stora massan av manus är medelmåttiga – de bra är lätta att känna igen.

Detta har hänt

Den kritikerrosade filmen »Darling« som nyss haft premiär producerades utan stöd från Filminstitutet. Filmkonsulenten Marianne Ahrnes avslag innehåller bland annat följande. »Jag har inget intresse av dem (huvudpersonerna). Jag känner inga människor som liknar dem i Darling. Kanske beror det på att jag aldrig rört mig i de kretsar ni beskriver…« Marianne Ahrne var filmkonsulent under åren 2004–2006 och delade 2005 ut knappt 45 miljoner kronor till projekt som ledde till 14 färdiga filmer.