Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Carl Bildt – Masochisten

Carl Bildt skulle bli den borgerliga regeringens galjonsfigur och fixstjärna. Men ett halvår efter valet pressas han av skandaler. Och någon svensk linje för de största konflikterna i världen har han ännu inte formulerat. Fokus berättar historien om en jagad man utan utrikespolitik.

Han hejdar sig i dörren till Röda salongen. Ruskar sig som en pingvin uppkommen ur en isvak.

– Mitt hörnrum, det är för jävla kallt! Vi kan inte ens hålla värmen på UD! Men ingen kan säga att vi inte gör vårt mot den globala uppvärmningen.

Carl Nils Daniel Bildt, riddare av den torra humorn, gammelmoderat, global konversatör, vad gör han här?
Stod han inte en nivå över utrikesministerposten för lilla Sverige? Det låter ju så när han talar.

– Jag ska inte skryta, det ska man inte göra, säger han, men det går inte att leta upp någon utrikespolitisk företrädare i Washington som jag inte känner.

Strax ska PM Nilsson, Expressenredaktören, skälla på honom i radio. Nere i foajén väntar Rapports KG Bergström.

Hade Carl Bildt inte sagt hej då till alla dessa mygglika svenska journalister som nu surrar runt hans öron? Skulle han inte jaga tidszoner i ett flygplan mellan möten? Var han inte Mr. Fredsmäklare?

Hur hamnade han här? Minns han ens varför det började blåsa kallt?

Centerpartisten

Det var inte riktigt höst ännu, det var den rofyllda årstiden före jakten på hummern, och Käringöns fiskare ägnade sig antingen åt att sporadiskt dra upp makrill att salta ner till bete, eller att sitta i solen utanför bodarna och reparera tinor, medan turisterna kom och gick.

Allt hade varit som vanligt om det inte varit för de två udda karaktärerna som vandrade ner mot färje­läget.

Den ena hade solbränd flint, den andra var gänglig. Tillsammans hade de styrt moderaterna i 18 år. Den gänglige hade till och med varit statsminister på den tiden moderater fortfarande var moderater.

Nu var de på turné för ett parti som kramade kollektivavtal och krävde sänkt skatt för de fattiga. Klockan var kvart över fem den femte september 2006. Svag bris, sjutton grader.

På färden över till Bohusläns fastland sa varken Ulf Adelsohn eller Carl Bildt så mycket. Från Hällviksstrand for de vidare i sin nymoderata ljusblå kampanjbuss. Men själva kallade de sig »moderat classic«.

Det hela betraktades för vad det var: ett jippo. Även centergamlingen Fälldin släpades ut på torgen veckan före valet.

Men att veteranen Carl Bildt skulle ha inflytande på en ny borgerlig regeringspolitik var uteslutet.

Skälet var enkelt. Carl Bildt tyckte för illa om Fredrik Reinfeldts politik.

I en intervju med Fokus några månader tidigare hade han totalsågat kärnan i de nya moderaterna. Först oviljan att sänka skatterna rejält, sedan förslaget att inte luckra upp arbetsrätten.

– Den estniska skattepolitiken är en förebild. Jag är plattskattsanhängare. Vi bör röra oss i den riktningen så snabbt vi kan, hade Carl Bildt sagt.

– Den danska politiken där arbetsmarknaden avreglerats är bra, hade han fortsatt.

Han hade också anklagat socialdemokraternas linje i Vaxholmsmålet för att förstöra de internationella relationerna.

När valet var vunnet förvånades till och med Carl Bildts kompisar över att han tackade ja till att bli utrikesminister. I den innersta kretsen, som anade att han ändå skulle få frågan, var man oroliga för ett nej i protest. »Du är så jävla god att tacka ja«, tjatade de.

Så nu sitter Carl Bildt i en regering som driver nymoderat skatte- och arbetsmarknadspolitik, som inte kritiserar fackblockaden mot salladsbaren Wild’n’Fresh och som har exakt samma linje i Vaxholmsmålet som socialdemokraterna.

Men hans åsikter har inte ändrats, slår han fast under kristallkronorna på UD:

– Vi utvecklas ju i våra uppfattningar. Men att jag skulle ha några radikala förändringar i de frågorna är ju mindre sannolikt. Jag tycker fortfarande att vi har mycket att lära av Danmark om arbetsmarknadspolitiken.

Men regeringen fattar kollektiva beslut. Om Carl Bildt inte håller med moderaterna är frågan vems mandat han sitter på i regeringen.

Flera av hans tidigare nära i politiken undrar nu hur långt från sina övertygelser han kan gå. Några använder ord som »svek« och »horeri«.

Som partierna utvecklat sig sitter Carl Bildt snarare i regeringen som centerpartist än som moderat. I de frågor som moderaterna själva betonade i valet tycker Carl Bildt mer som Maud Olofsson. Och det är henne han fortfarande kallar »alliansens förnyare och förändrare«, ett epitet med stor symbolisk betydelse. Det var nyckelorden i hans egen regeringsförklaring 1991.

Femton år senare hamnade Carl Bildt som minister under Fredrik Reinfeldt, som försäkrat folket att den bildtska politiken skrotats.

Men den klassiska moderaten hade stöd från de andra partierna. Han var ju en borgerlig ikon.

Fredsfursten

– Jag fick faktiskt tårar i ögonen när jag hörde att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

Han var inte ensam, partisekreteraren i ett av de andra borgerliga partierna. Gammelmoderaterna svingade sina bägare i riksdagens mingelrum. Diplomaterna, ledarsidorna, ja, till och med oppositionen applåderade.

Det var den 6 oktober 2006. Äntligen skulle Sveriges röst höras i världen. Carl Bildt – hjälten från Bosnien – var tillbaka i regeringen.

Få frågade sig om den internationella framgångssagan var sann. Carl Bildt tyckte om världen, men vad tyckte världen om Carl Bildt?

– Jag tror att det finns viss diskrepans mellan bilden av fredsfurste, som han själv är mån om att odla, och hur han uppfattas internationellt, säger professorn i freds- och konfliktforskning Wilhelm Agrell.

Mellan 1995 och 2001 hade Carl Bildt uppdrag att mäkla fred i före detta Jugoslavien. Först med mandat från EU, sedan som det internationella samfundets högs­te representant i Bosnien, i praktiken landets tillförordnade ledare.

Internationellt blev det stor debatt om hans agerande mot serbernas koncentrationsläger och etniska rensning.

Kritiken var hårdast från amerikanskt håll. Carl Bildt var för serbvänlig och för långsam, löd beskyllningen.

»Bosnien är inte ett halvtidsjobb. Om Bildt inte inser detta borde man finna någon annan som gör det«, skrev New York Times.

– Carl Bildt förhandlade med Milosevic, Karadzic och andra serbiska och bosnienserbiska krigsförbrytare. Röda korset skulle få tillgång till de serbiska fånglägren i Srebrenica. Men haken var att fånglägren inte längre fanns – de hade redan avrättat alla fångar, säger Wilhelm Agrell.

Amerikanska fördömanden fick Carl Bildt också när han jämförde Kroatiens angrepp på staden Knin med serbernas raketattacker mot Zagreb, vilka klassades som krigsförbrytelser. Kroatiens president Franco Tudjman förklarade Carl Bildt persona non grata.

De bosniska medierna ägnade sig mest åt hans påstådda kärleksaffär med en serbisk journalist och misstankar om hur det påverkade hans roll som opartisk medlare.

På Balkan var han en kändis som långt ifrån alltid togs emot med öppna armar. När Bosnien och Serbien möttes i fotbollslandskap efter krigsslutet satt Carl Bildt på läktaren. Men när fredsmäklaren zoomades in på storbildskärmen reste sig både bosnier och serber upp och buade ut honom.

– Carl Bildt var inte den sämsta Bosnienmedlaren, men inte heller den bästa. Han var aldrig någon stark individ, utan tycktes alltid mån om att inte stöta sig med de stora spelarna, säger Senad Slatina, politisk konsult i Sarajevo.

Richard Holbrooke, amerikansk Bosnienmedlare, har skildrat händelserna i boken »To End a War«. Han menar att EU undergrävde Carl Bildts position genom att inte ge honom fulla befogenheter i fredsförhandlingarna i Dayton 1995.

Ändå berömmer flera kommentatorer i dag bedriften att med små resurser lyckas etablera ett kontor i det härjade Sarajevo. Och de flesta är eniga om att Carl Bildt gjorde stora insatser utifrån förutsättningarna.

– Många har hävdat att det var hans efterträdare som uträttade något av värde. Men det är en helt felaktig uppfattning, säger den svenska Balkanexperten Örjan Sturesjö.

Framför allt fungerade Bosnien som Carl Bildts språngbräda. Plötsligt lyssnade världen på vad han hade att säga.
Nu hamnade stormakternas ledare i hans telefonbok. Nu blev han kompis med både hökrepublikanen Richard Perle och duvdemokraten Jimmy Carter.

Nu inbjöds han som en av få utvalda till bröllopet mellan CNN:s superkorrespondent Christiane Amanpour och James Rubin, Bill Clintons rådgivare och talesman för USA:s utrikesdepartement.

De nätverken imponerade till och med på amerikanska pressklubben i Washington.

Men det fanns ett problem som Carl Bildt inte tänkte på. Ett problem han skulle vägra att se.

Mediemasochisten

Schemat var tufft. Först en konferens om rysk gas i Norge, sedan globaliseringsmöte i Hongkong. Carl Bildt mellanlandade i Stockholm. Det var våren 2006.

I fem långa år, sedan han slutat som Balkan-sändebud, hade han stått utan officiella uppdrag. Men att saktmodigt odla sin trädgård i Halland eller Toscana var inte Carl Bildts melodi.

– I runda slängar 50 procent styrelseuppdrag, 50 procent annat. Jag är lite av en global diversebutik i idéer, politik och företagande, beskrev han sin vardag.

På visitkorten han bar med sig stod det bara ordförande i Kreab, det svenska pr- och lobbyföretaget. Men styrelseuppdragen var långt fler. Han gjorde affärer överallt där han varit utrikespolitiker. När han i oktober utnämns till utrikesminister sitter han i över tjugo styrelser, råd och kommittéer. Exakt hur många vet han inte själv på rak arm.

De finns sedan länge i USA, i Storbritannien, i Italien; statsmännen som kan gå från storpolitiken till affärsvärlden, och tillbaka igen. De som ständigt är på ett flyg på väg från ett lukrativt styrelsemöte till en namnkunnig kommitté.

– Det är inte den traditionella bilden i Sverige. Här ska man för att få mitt jobb bara ha suttit som suppleant i utrikesutskottet och inte sagt flaska, säger Carl Bildt.

Men nätverkandet har en baksida. Som utrikesminister fylls tidningarna bara av hans fingrar i storkapitalets syltburk.

Fokus har granskat skandalerna kring Carl Bildt. Hans kritiserade affärer på Balkan och Turkiet skiljer sig inte mycket från svenska pensionssparares. Det finns heller ingen starkt stöd för att Carl Bildt skulle vara jävig om den planerade gasledningen i Östersjön. Vostok Naftas aktiekurs och därmed värdet på Carl Bildts optioner påverkas i praktiken inte alls av gasledningen, enligt experter på ryska aktier som Fokus talat med.

Carl Bildt själv ångrar ingenting. Han hade gjort exakt samma affärer om han vetat att han skulle bli utrikesminister, säger han:

– De här företagsaffärerna påverkar ju mitt anseende positivt. På Balkan till exempel så ses det som en fördel att jag varit engagerad i freden, men också för att få dit utländska investeringar.

Globala diversehandlare som Carl Bildt tror på sambandet mellan affärer, demokrati och utveckling. De pekar på Världsbanksstudier och forskningsrapporter som kopplar deras investerade kronor till fattigdomsbekämpning. Och de tror att man som politiker lär sig ett och annat av att tala med affärsmän:

– Jag fick en helt annan bred kompetens, min bild av världen blev fundamentalt annorlunda, säger Carl Bildt.

Men mediedrevet handlar också om saker som kan påverka utrikespolitiken. Expressens avslöjande att Carl Bildt varit knuten till den amerikanska lobbyorganisationen CLI som arbetade för att militärt störta Saddam Hussein innebär i sak inget nytt. Carl Bildt har hela tiden varit öppet för invasionen av Irak. Efter åren i Bosnien, med sin etniska splittring, trodde han sig kunna spela en roll i återuppbyggnaden av det likaledes splittrade Irak.

Men för första gången blir det uppenbart i svensk debatt hur djupt involverad Carl Bildt varit. Det hjälper inte att han försöker påminna om att han kritiserat USA:s sätt att sköta ockupationen och jobbat med USA:s ultimata duva Jimmy Carter. Carl Bildts namn står sida vid sida med neokonservativa republikaner. Och även den ledande demokraten i CLI, Joseph Lieberman, har kritiserats för sitt engagemang i CLI.

– En utrikesminister med ett sådant bagage skulle i varje jämförbart land råka i ett svårartat politiskt trångmål, säger Erik Åsard, chef för Nordamerikainstitutet vid Uppsala universitet.

Märkligt nog är det Carl Bildts affärsintresse i Sudan –som utrikespolitiska experter är mest skeptiska till – det som diskuteras minst nu.

Carl Bildt satt länge med i styrelsen för Lundin Oil, där han också haft ett stort aktieinnehav. Bolaget har prospekterat olja i en rad kontroversiella länder, som Libyen och Tunisien.

I Sudan har Lundin prospekteringsrätterna till Block 5B, ett område stort som Halland, nära frontlinjen i inbördeskriget.

Organisationerna Human Rights Watch och Christian Aid har i åratal kritiserat företaget och Carl Bildt för att oljeprospekteringen stöttar den fundamentalistiska muslimska regimen.

Carl Bildt skäms inte för engagemanget i Lundin Oil. Han menar att oljeaffärerna utvecklar landet.

Men problemet är att också hans supportrar tycker att utrikespolitiken hamnar i skuggan på grund av dålig mediehantering. En mångårig medarbetare beskriver hur Carl Bildt missbedömt drevet:

– Jag känner ju Carl. Han är irriterad över det här. Han förstår inte vad de håller på med. Han förstår inte att de struntar i vad det är för svar han har gett. Så han blir förvånad och är inte van vid den sortens kampanjer. Han är van vid en politisk fight, van vid att media speglar den fighten på ett hyfsat rättvisande sätt, med goda relationer till journalister.

Nu har han plötsligt fått PM Nilsson efter sig, det är han inte van vid. Jag tycker att han har klantat till det i mediehanteringen. Jag tror att Carl begriper det nu. Men det är för sent för att stoppa det. Nu lyssnar man inte längre på vad han säger.

En politiker kan överleva dålig krishantering genom att peka på substansen i politiken, påpekar också den gamla medarbetaren.

Men då krävs det också att det finns en politik att peka på.

Icke-ministern

Carl Bildt har en vision. Strax före jul stod han vid podiet i Utrikepolitiska institutets nya lokaler och talade om de stora epokerna i svensk utrikespolitik. Slipsen var roströd, penseldragen han målade med breda:

– Det första paradigmskiftet var när Gustaf II Adolf 1630 landsteg på Usedom i norra Tyskland och inledde den epok som i vår historieskrivning något pretentiöst kallas stormaktstiden.

– Det andra paradigmskiftet kom nästan två sekler efter det första när Jean Baptiste Bernadotte vände alla stormaktsdrömmar ryggen.

Carl Bildt skrev in sig själv i historien också. Nu lever vi i den tredje eran, sa han. Den som började med EU-inträdet. Den då Sverige ska ge sig in i världspolitiken igen.

Men nu, efter snart fem månader som utrikesminister, har Carl Bildt bara pekat ut en tydlig färdriktning: östutvidgningen av EU. Där har han också markerat en tydlig svensk linje.

Sedan Bulgarien och Rumänien gick med i EU vid årsskiftet vill krafter inom EU, ledda av Tyskland, Frankrike och Österrike, i praktiken stoppa nya medlemmar, i synnerhet Turkiet. Den 5 oktober hotade Tysklands Angela Merkel att frysa Turkiets EU-förhandlingar om landet inte öppnade sina hamnar för fartyg från Cypern. Men Carl Bildt gick till motoffensiv. I november publicerade han, i International Herald Tribune, ett långt försvarstal för fortsatt östutvidgning.

Och han vann striden i EU med stöd av bland andra Storbritannien. Bara en mindre del av Turkiets förhandlingar fryses, temporärt.

Men i övrigt blir listan över Carl Bildts insatser som utrikesminister mager, visar Fokus genomgång av hans utspel och tal. I synnerhet gäller det två av de största internationella problemområdena just nu, Sudan och Irak. Just de platser där Carl Bildt ifrågasatts i sin tidigare roll som affärsman och nätverkare.

I Sudan fortsätter krisen i Darfur-regionen. Den regeringsstödda islamistiska Janjaweedmilisen har systematiskt mördat den lokala civilbefolkningen och tvingat den på flykt. Carl Bildt kallar det ett brott mot mänskligheten, men vägrar tala om folkmord.

– Just nu befinner vi oss i en politisk process, med Jan Eliasson som medlare. Då ser jag det som Sveriges roll att stödja denna process, säger han.

Men före valet drev de borgerliga partierna motsatt politik. Då tvingade de Göran Persson att uttryckligen klassa dödandet som folkmord. Nu riktas den borgerliga vreden mot Carl Bildt.

– Hur många ska behöva dö innan vi kallar det folkmord? Behövs det 800 000 döda människor, som i Rwanda? utbrast folkpartisten Birgitta Ohlsson upprört efter hans utrikesdeklaration.

Carl Bildt säger själv att Irak är »den enskilt viktigaste frågan den närmaste tiden«. Men pressad av Fokus vill han inte ta ställning till om USA bör öka eller minska truppnärvaron. Det är den irakiska regeringens sak att bestämma, menar han.

– Den amerikanska rollen är rätt begränsad, det är inte längre USA som avgör utvecklingen. I allt väsentligt är detta nu en fråga för Irak självt.

Inte ens i den internationella fråga där den svenska regeringen har störst omedelbart inflytande, byggandet av en rysk gasledning genom Östersjön, håller Carl Bildt en hög profil.

Polen och Litauen anser att ledningen är ett sätt för Ryssland att göra sig oberoende av existerande ledningar och få överhanden i förhållande till sina forna lydstater.

Men Carl Bildt vill att regeringen håller sig strikt till miljöprövningen. Endast i förbifarten erkänner han för Fokus att gasledningen har andra problem.

– Det är ju en mycket bättre situation nu än när vi hade ett militärt hot. Men det innebär inte att det är en situation utan problem.

Även i detta fall möter han kritik från allianspartierna.

– Sverige borde göra klart redan nu att det med största sannolikhet kommer att bli ett nej till gasledningen. Annars riskerar vi att ställas inför ett fullbordat faktum, säger riksdagsledamoten Carl B Hamilton.

Att vänsteroppositionen kritiserar Carl Bildt är knappast förvånande. Men att också ledande borgerliga politiker och ledarsidor frustar av otålighet och besvikelse är en annan sak. I synnerhet som Carl Bildt haft tidigare intressen i flera av de konflikthärdar där han inte lanserat en tydlig svensk hållning.

Fredsfursten har en vision, men av politiken har det mest blivit medieaffärer. Utfästelsen att reformera UD efter tsunamikrisen är talande. Resultatet så här långt: en infekterad debatt om Lars Danielsson ska få fortsätta jobba eller inte.

– Vi ser Carl ytterst sällan i lokalerna. Det är lite tråkigt, suckar en högt uppsatt UD-medarbetare.

Carl Bildt sätter sig slutligen ner under kristallkronorna. Stjärnministern som fryser i Röda salongen. Kanske var det varmare i styrelserummen.

Carl Nils Daniel Bildt längtar ut i stora världen. Journalisterna som väntar här hemma vill bara bråka. Carl Bildt har aldrig bangat ordboxning. Han gnider händerna mot varandra och säger:

– Min linje är rak. Jag kör rakt fram, måhända rakt in i väggen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera