Jutta Rabe: »Svenskarna är korrumperade«

Text: Lotta Engzell-Larsson

Den tyska journalisten och filmaren Jutta Rabe kommer till Stockholm i dagarna, inbjuden av Skandinaviska Titanicföreningen. Rabe är starkt kritisk till hur svenska myndigheter hanterade Estoniakatastrofen, och hon har inte släppt spåret.

Hur kommer det sig att du besöker Titanicföreningen?

– Jag känner några av medlemmarna, jag blev inbjuden och det är en bra plattform för att tala om Estoniakatastrofen. Jag kommer att ge en del bakgrund till hur Sverige har blockerat arbetet med att ta fram sanningen om vad som hände när Estonia förliste. Och jag ska berätta nyheter om Estonia som kommer att underlätta för anhöriga att få ut den ekonomiska kompensation de har rätt till.

Vad är det du har fått reda på?

– Jag har ny detaljerad information om Estonia från tyska och estniska åklagarmyndigheter. Jag pekar också ut individer som bär ansvaret för mörkläggningen av vad som hände när färjan förliste. De måste ställas till svars.

–  Exempelvis fartygsinspektören Anders Wirstam och hans chef Hans Olsson på Bureau Veritas (som klassificerar båtar och ska rapportera om de har brister). Och Ulf Hobro på rederiet Nordström & Thulin (som ägde Estonia). De har tigit om sanningen för att gynna sina karriärer.

Är de korrumperade?

– Ja, det är de. Svenska tjänstemän och politiker är mycket korrumperade, men på ett speciellt sätt. I fallet Estonia har de stoppat en process genom att mörka sanningen och underlåta att göra sitt jobb. Sverige har en kulturell kod som säger att inom vissa områden är det nolltolerans, som när det gäller skatterna, medan det inom andra områden finns gott om utrymme att töja gränserna för det tillåtna. Svenska politiker kan komma undan med att inte göra sitt jobb, de hänvisar till familjeskäl, att de var tvungna att hämta på dagis och sådant. Svenskarna utnyttjar det här när de är trängda, och så klarar de sig undan ansvar.

Hur kom det sig att du började gräva i Estonia-affären?

– Jag bevakade händelsen för Spiegel tillsammans med en kollega och vi blev skickade till Åbo för att intervjua överlevande. När jag sedan jämförde polisprotokollen med de intervjuer jag gjort märkte jag att de inte stämde med varandra. Då måste jag ju fråga mig varför.

Kommer du att kunna avsluta Estoniaprojektet, lägga det bakom dig och säga att nu räcker det?

– Det lever sitt eget liv, det är svårt att komma undan. Jag får fortfarande i snitt två samtal och 2–3 mejl per dag om Estonia. Det här kommer att fortsätta tills de ansvariga ser till att göra en riktig undersökning och sanningen kommer fram.

Har Estonia och Titanic något gemensamt?

– Ja en hel del. Det är två historier med många kapitel. I båda fallen försökte någon länge dölja sanningen för allmänheten och de drabbade. Men den gången var det inte myndigheter utan privata, ekonomiska intressen som mörkade.

Tror du att folk kommer tala lika länge om Estonia som de har gjort om Titanic?

– Ja, säkert.

Vad driver dig?

– Samma sak som de flesta människor antar jag, jag vill förstå världen. Jag är intresserad av bra historier och människor.

Vad gör att du bestämmer dig för att börja rota i ett fall?

– Ungefär samma saker som driver poliser, när människor säger olika saker förstår man att någon ljuger, och vill ta reda på sanningen.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag jobbar med ett stort historiskt tv-projekt om Hitlertiden. Där kommer vi bland annat att visa att det inte var en holländsk kommunist som brände ned det tyska riksdagshuset under Hitlertiden, utan någon annan.