Per Hagman: »Jag ser mig som ytlighetens förkämpe«

Text: Lisa Bergman

Sent 1980-tal händer något i Stockholm. I den gamla sovjetstaden har stockholmarna gett sig fan på att det ska finnas kontinentala krogar där man kan barhänga i framkanten av det ljuva livet in på småtimmarna på internationellt manér.

En av nattugglorna som följer med på resan heter Per Hagman, en blond pojkvasker från Skövde. Han anländer som omogen storögd 18-åring, börjar jobba på krogen och uppslukas av nattlivet med allt vad det innebär av sex, droger och syntpop.

– Jag älskade det. Men det hade väl sitt pris – det här att ha heltidsjobb som nattklubbsråtta i femton år som ingen annan människa med vettig sysselsättning kan ha. Tack och lov kom det något positivt ur det eftersom jag började skriva böcker, säger pojken som nu närmar sig 40.

Men då föddes alltså skildraren av yuppielivet och en tid då allt tycktes vara möjligt, från kokain till frukost till Porsche från dagis. Böcker som »Cigarett« och »Pool« andas 80-talskitschig börsyra men landar samtidigt i den tristess som breder ut sig i de blaserade huvudpersonernas liv när dagen gryr och nattens dimmor lättar.

Tjugo år senare har nattklubbsråttan återvänt till Västgötaslätten, och glansen från det glada 80-talet har mattats. Gråtunga moln hänger lågt över Skövde när X2000 rullar in på stationen. Per Hagman möter vid rulltrappan och vi traskar iväg till Mummel, mat & malt – en krog med ambitioner som definitivt inte stått att finna på en vanlig lunchrestaurang ens i Stockholm före murens fall. Här serveras en välsmakande – om än lite överstekt – köttbit med friterade potatisklyftor. Ett glas rött? Per Hagman lyser upp.

Hans dekadenta liv i Stockholm fortsatte på en dekadent internationell turné som skildras i boken »Att komma hem ska vara en schlager« där författaren rastlöst rör sig mellan nutid och dåtid, mellan Stockholm, Europa och Nordafrika. Med boken tog Per Hagman klivet in i de finlitterära salongerna.

– Plötsligt blev jag rumsren. Det var lite kluvet. Från början trodde jag inte ens att Bonniers skulle ge ut boken – jag tycker själv inte att den var helt lyckad, faktiskt.

Temat i »Att komma hem ska vara en schlager« beskriver han som ett utforskande av om man kan hålla på med det här förvuxna tonårslivet. Så vad kom han fram till då?

– Tjaa, det kan man väl, fast det blir mer och mer apart ju äldre man blir. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Men om jag skulle träffa den rätta och skaffa hus och barn så skulle det nog vara den mest extrema tripp jag gjort. Om jag i stället blir sittande ensam i något gammalt arabland på vittrande kolonialistbarer så kommer jag nog vara ganska nöjd med det också.
Som Sebastian Flyte?

– Lustigt att du säger det. Alla har tagit för givet att »Brideshead Revisited« (En förlorad värld) är min favorit framför alla teveserier så jag har mörkat att jag inte kom ihåg ett smack av den när den gick. Och så såg jag den för bara ett par veckor sedan! Det är förstås smickrande om folk tycker att jag påminner om Sebastian när han är ung och trevlig. Om jag också har hans – åtminstone till en början – naiva oförställda livsglädje så är jag tacksam för det, även om jag inser att det kanske inte alltid är så himla sunt och bra jämt.

Hur då?

– Många människor i min ålder verkar ha en ambition att bygga något – karriär, hus eller familj. Det har jag missat. Det är först nu jag har börjat fatta att jaha, det är så man ska göra; bygga bo i bildlig eller bokstavlig bemärkelse.
Så vad är meningen med ditt liv då?

– Det är väl att må så bra och vara så harmonisk som möjligt under givna förutsättningar. Sedan är jag inte dummare än att jag fattar att det kanske blir väldigt ensamt och tråkigt när jag är 60 och har gjort mig av med allt vad sammanhang heter. Hade jag ekonomiska möjligheter skulle väl mitt ideal vara att köpa ett hus på Västgötaslätten och sedan kunna resa så mycket jag ville till olika storstäder. Men för att fortsätta på Bridesheadspåret så är jag inte främmande för att hitta tron. Det är kanske inte något man finner genom att sitta i kyrkor och stirra i taket men jag är väldigt öppen för det.

Per Hagman skriver ofta om skönhet – företrädesvis hos flickor och falkar – och utseendet spelar alltid en central roll i hans texter.
– Ja, jag är väl lite utseendefixerad och har alltid sett mig som en förkämpe för ytlighet – eller så bejakar jag bara något alla andra tänker i tysthet. Allt som görs för att motarbeta dagens skönhetsideal – typ mulliga modeller – motverkar bara sitt syfte. På något sätt blir det gravt förödmjukande när det bara understryker att de vackra modellerna är så mycket vackrare.

Utseendet är alltså viktigt för Per Hagman – även hans eget, av böckerna att döma. Hur ser han på sitt eget åldrande nu när han börjar närma sig 40?
– Det kanske är lättare att åldras som man än som kvinna. Men jag har fått klippa av mig luggen. Den har jag varit så kär i, så det är en svår omställning. Jag får ta det ett steg i taget, snart får jag raka av alltihop – jag ser Göran Greider som avskräckande exempel.