Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Kazimierska: »Så jävla svårt är det inte med konst«

Det är mindre än tre år sedan Natalia Kazmierska importerades till Expressen från Norrköping. I dag är hon känd, prisbelönt och fruktad. Karriären har gått rätt bra, medger 27-åringen som hoppade av studierna i konstvetenskap efter en och en halv termin för att det var »pisstråkigt«. Sen slog hon igenom som ett slags konstkritikens skruvade arvtagerska till Linda Skugge, samma vilda rallarsvingar, lika obekymrad om kulturelitens rynkade näsa.

Hon anser att man kan googla sig till det man behöver veta.

– Jag lärde mig inget på universitetet. Skillnaden mellan joniska och doriska pelare. Jaha. Man lär sig mycket mer om konst genom att följa samhällsdebatten och titta på tv.

Som konstintresserad tonåring läste hon DN och fattade nada.

– Jag tycker att alla ska kunna förstå, det är min idé. Men folk blir ändå arga på hur jag skriver. Det finns så mycket regler kring hur man ska skriva om konst. Man ska vara inkännande och liksom redan befinna sig inne i konstvärlden. Och använda ett humorlöst språk. Man får inte komma och fråga »varför målar du en svart tavla?«.

Det luktar generationskrig lång väg. Jag frågar om inte Natalia Kazmierska helt enkelt är general i sjuttiotalisternas krig mot 68:orna. Kulturvänstern.

Hon nickar ivrigt.

– Jovisst! 68:orna hade ju ett väldigt antiauktoritärt sätt att se på konst, men sedan stelnade de och blev etablissemang. Det blev en pytteliten intern värld där man måste kunna koderna för att få vara med. Konsten blev ett sätt att ge sig själv en speciell aura. Och i dag får man inte göra några nya kopplingar! Man får inte jämföra konst med dokusåpa.

Hon tänder ännu en röd Marlboro och blåser undan röken.

– Så jag tycker egentligen att jag är en 68:a. Som de var på den tiden.

Halsbloss. Sen:

– Somliga vill upprätthålla idén om att konst är så svårt. Men så jävla svårt är det inte. De stora tidningarnas konstrecensioner har blivit ren vinjournalistik. »Det luktar … det känns … det smakar så här …« Sinnligt, men inte precis engagerat.

Det var tragiskt att DN sparkade sin kritiker Lars O Ericsson för att han engagerade sig i Tensta konsthall, menar Natalia.

– När någon äntligen visar lite glöd så sparkas han. Men skriva skittråkiga artiklar om konst i tjugo år, det är inte grund för avsked.

Hon laddar om och attackerar nästa bastion.

– Folk börjar som konstkritiker och slutar som chefer för en konsthall. Det är så karriärvägen ser ut. Hur oberoende är man då när man skriver? Om man nånstans måste hålla sig väl med institutionerna?

Men galleristerna försöker väl gulla med dig?

– Nä, de brukar mest ge mig ondskefulla blickar. Senast på Liljevalchs, när jag var kritisk till att vårsalongen hade blivit som vilken elitkonstutställning som helst.

Hon dissar den senaste stora utställningen på Moderna museet med Karin Mamma Andersson.

– Astråkig.

Säg en bra konstnär.

– Johanna Rytell. Hon som myntade ordet gubbslem och rusade in på Fröken Sverige-galan. Hon ser och hör saker och engagerar sig i världen.

Inte oväntat är Natalia Kazmierska kritisk till konstskolarnas inställning till sina elever. Där hyllas ett idiotiskt romantiskt konstnärsideal, hävdar hon. Eleverna uppmuntras att vända sig inåt »som nåt slags Werther-typer«.

– Men det är skattebetalarna som står för de extremt dyra utbildningarna, då kan man begära att konstnärerna intresserar sig för något mer än sig själva, säger Natalia som vill att konstnärerna ska ha samma självsyn som journalister. Att de har ett samhällsuppdrag i första hand.

– Vi utbildar inte precis kirurger för att de ska hålla på med sin egen lilla pryl.

Därför ger sig Natalia på allt hon tycker är viktigt. Som den gången hon sågade Marita Ulvskogs nätverk Feministas för att vara etnocentriska fäbodjäntor.

»Ut med slöja, in med näbbstövel. Ut med raka bort turremustaschen, in med hårbuske under armarna«, skrev Kazmierska.

Det var inte precis första gången feministerna gick i taket. I själva verket har hon de flesta emot sig – kulturkoftorna som inte tycker att hon är politiskt korrekt. För konstetablissemanget uttrycker hon sig inte tillräckligt verserat, och de unga – ja, de är mest bara avundsjuka. Natalia Kazmierska själv – av en rasande debattör kallad »patriarkatets prinsessa« – tycker att det är helt okej.

– Det får inte vara så lågt i tak att man inte kan få säga vad man tycker.

Med tiden har hon vant sig vid alla angrepp.

– Man måste kunna acceptera att bli kallad för idiot. Då brukar jag tänka »ja, de kanske har lite rätt. Jag kanske är en idiot.«

När hon själv rankar sina favoritskribenter hamnar Aftonbladets Åsa Linderborg i topp. En annan mediemänniska som Natalia Kazmierska gillar är Robert Aschberg.

– Om jag någon gång ger ut en bok ska den heta »Ballar av stål«. Jag älskar practical jokes! Att spruta på Fredrik Reinfeldt är väl okej. Det var ju för guds skull bara lite vatten.

Kanske fiskar hon efter ett jobb, för hon vill gärna hålla på med tv.

– Jag har fått ett erbjudande, men det var helt bisarrt. Jag skulle leda ett program om sex. Helt fel för mig. Jag är extremt pryd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera