Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Tio frågor

Yrsa Stenius om journalistikens gränser

Den prisbelönte journalisten Trond Sefastsson polisanmäldes i söndags misstänkt för bedrägeri och olaga hot. Han är nu avstängd från TV4 där han arbetat med programmet »Kalla fakta«. Samtidigt har en debatt om journalistikens gränser blossat upp. Fokus ställer tio frågor till den tillträdande pressombudsmannen Yrsa Stenius.

Hur bedömer du historien om Sefastsson?

– Det är en underlig historia och mycket allvarliga anklagelser, men jag har inte hunnit sätta mig in i saken. Mitt intryck är att den har fått oproportionerligt stort medieutrymme. Det handlar om en individs uppenbara övertramp och det är viktigt att det påtalas, men jag kan inte se att det är en världsomvälvande händelse.

Hur ser du på att man som journalist kombinerar två yrkesroller, som i det aktuella fallet att jobba halvtid som journalist, halvtid som jurist?

– Det ställer oerhört stora krav på personen i fråga att verkligen tänka efter i varje steg. För att ta det nämnda exemplet så gäller det att vara stenhård mot sig själv och inte använda uppgifter som man fått i egenskap av jurist i sitt journalistiska arbete. Men det är en mycket svår balansgång.

Vad skiljer kriminalreporterns relation till den grupp han/hon bevakar från andra typer av journalister?

– För att bli en skicklig kriminalreporter krävs det att man har ett bra nätverk och en fungerande relation både till de tilltalade och till polisen. Det gäller att göra klart för alla kontakter att man alltid är journalist i första hand, vilket per automatik innebär att man måste vara trolös ibland. Förtroenden ska man helst inte ge sig in på och det måste stå klart för alla inblandade.

Hur påverkar den här affären allmänhetens förtroende för journalister?

– Det förbättrar ju inte direkt journalisternas redan låga anseende. Vi måste jobba med att hålla en hög ambitionsnivå, i stället för att kanske publicera ännu en artikel om Daniel Westling.

Är det svårare att fuska som journalist i dag?

– Ja, det är det. Men jag tror inte att fusket har ökat, snarare är det så att mediekonsumenterna är mer på sin vakt och benägna att avslöja oegentligheter.

Hur ser du på att medierna blivit skådeplats för offentliga avrättningar?

– Den hårdnande mediekonkurrensen föder ofta enfald, snarare än mångfald. Vad Lars Danielsson än gjort eller inte gjort så motiverar det inte den förföljelsekampanj han utsatts för. Det värsta jag sett var nog minnesstunden på Skansen den första årsdagen av tsunamin och hur människor stod i tv och sa att de inte skulle närvara om Laila Freivalds var där.

Ser du någon förändring i hur medierna förhåller sig till enskilda personer?

– Intresset för det privata har ökat. Att medierna försöker komma människor inpå livet och höra dem berätta om prostatabesvär och håravfall, snarare än att fördjupa sig i samhällsfrågor, är väl inte direkt en utveckling som är i min smak. Men jag tror att det där går i vågor.

Vad vill du prioritera som ny pressombudsman?

– Jag vill titta närmare på hur den ökande offentligheten på internet påverkar pressetiken. I och med bloggarnas utbredning tycker jag mig se en ökning av primitivt språkbruk och utpräglad rasism. Att hindra den här företeelsen från att läcka in i de seriösa tidningarna och deras nätupplagor ser jag som en viktig utmaning. Och så skulle jag vilja titta närmare på uppluckringen av de tidigare stränga reglerna för publicering av namn och bild.

Du är inte så förtjust i bloggfenomenet?

– Bloggar kan ha en stimulerande funktion på samhällsdebatten och jag tror definitivt att de har kommit för att stanna. Vad jag vänder mig emot är att de ofta är fulla av fula tillmälen och personangrepp.

Du var ju mycket kritisk mot hur Muhammedkarikatyrerna hanterades i Danmark. Vad tycker du om Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks rondellhund?

– I fallet Danmark så var jag främst kritisk mot hur Anders Fogh Rasmussen hanterade frågan. I det aktuella svenska fallet så var min första reaktion att det var lite omdömeslöst, och att det var att skoja med yttrandefriheten. Men vi kanske behöver ta upp den här problematiken en gång till, det ligger i sakens natur att vilja testa gränser.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera