En beröringsfobiker och en bitterfitta

Känd från tv, från radion, från scenen eller kvällspressen. Nu med bok. Ser man cyniskt på det kan man ana en situation där alla blir vinnare – både författare och förlag. Förlagen får debutanter som redan är kända och garanterat kommer att sälja ett antal böcker bara därför. Författarna får en bok, ett kreddigt komplement till sina vanliga karriärer.

Men nu i dagarna kommer två bokdebutanter med högre ambitioner än så. Skådespelaren Jonas Karlsson och radiojournalisten Maria Sveland.

Skådespelaren Jonas Karlsson har redan kommit ut i offentligheten med ett skrivet verk, pjäsen »Nattpromenad«. Med den debuterade han som dramatiker på Stockholms stadsteater för ett par år sedan. Men nu ger han ut sin första bok, novellsamlingen »Det andra målet«. Det är en samling historier från ett nutida Stockholm, löst sammanknutna av återkommande teman, miljöer och även personer som glider ut och in i varandras liv. I grund och botten handlar det om relationer, om en längtan efter närhet som aldrig får sin tillfredsställelse på grund av den lätthet med vilken människor dansar vidare i en storstad i vår samtid. Om en sorts beröringsskräck.

Här finns mannen utan känsloliv, helt renons på behov av mänskliga relationer, som ändå börjar tro att ett annat liv är möjligt när han ser ett brev adresserat till sig själv i en främmande bils vindruta. Här finns ministerns älskarinna som stumt väntar i deras kärleksnäste natt efter natt och utan invändningar flyttar ut när kvinnan som hon älskar tröttnat och valt någon annan. Och så det äldre paret som bevakar sin »skumma« granne och gradvis tar steget från vanlig äktsvensk misstänksamhet till fullt utblommad paranoia.

Under bokens gång rör sig berättelserna mot det alltmer absurda. Jonas Karlsson inleder med att vrida och vända på de mest vardagliga av händelser – ett missförstånd kring en lunchträff, en konfrontation i kön till kassan i mataffären – men låter redan från start läsaren ana att det är något som inte stämmer. Missförstånd och slumpartade händelser visar sig på ett Paul Austerskt vis följa ett dolt, mystiskt mönster och verkligheten gungar under fötterna. Fiktiva personer bryter sig loss från sina verk, dyker upp och konfronterar sina upphovsmän. I bakgrunden lurar ett författarjag som nyfiket undersöker fiktionens villkor.

Jonas Karlsson skriver med en skissartad lätthet, har en sorts kåserande ton, som en tidig 1900-talsflanör som vandrar runt i staden och iakttar alla kuriösa små människoöden som lever och dväljs där. Det är begåvat, välskrivet och stilsäkert. Men lite förstrött. Novellerna har en elegant och snygg uppbyggnad, känns nästan lite otidsenliga i sin trohet till novellformens fiffighet. Och de lämnar den viktigaste frågan obesvarad: Vad vill egentligen Jonas Karlsson, vilken är hans innersta drivkraft, den blödande kärnan?

Maria Sveland, känd från radion, debuterar med »Bitterfittan« – en till roman lätt maskerad debattbok om familjelivets kvinnoförtryckande jävlighet. Det privata är återigen politiskt. Sveland tar avstamp i 70-talsikoner som Erica Jong och Suzanne Brögger när hon med en hel del pumpande adrenalin gör upp med myten om den moderna, jämställda kärnfamiljen.

Det handlar om Sara, 30 år och en riktig bitterfitta. Framgångsrik radiojournalist med aldrig sinande prestationsångest. Mamma till en tvååring och gift med en regissör som utan att blinka lämnade familjen för arbete på annan ort när sonen bara var spädbarn. Samtidigt som hon nästan går sönder av skuld varje gång hon är ifrån sitt barn. Ändå är han en av de där jämställda, medvetna männen som vill vara en närvarande pappa. Hur är det möjligt – hur kan det fortfarande vara så efter 100 år av kvinnokamp och 30 år efter Grupp 8?

Maria Sveland gräver inåt och söker sig utåt för att förstå. Söker i Saras barndom, med pappa hustyrann och en mamma som ständigt stod på tå för att behaga honom. Ser sig om i världen, refererar till statistik och faktiska rättsfall och till intervjuer »Sara« (eller snarare Maria Sveland?) gjort i sitt yrke. Hon vill fånga in hela mönstret. Från hela familjens hukande under pappas vrede och de första upplevelserna av hur pojkars snoppar slaknar när man som flicka tar initiativet, till uttalanden från försvarsadvokater som på fullt allvar menar att en ful tjej frivilligt går med på vad som helst, tar vad hon kan få, och nog därför inte blivit våldtagen. Siffror som berättar att kvinnor mår sämre som gifta än som ensamstående medan det för män är tvärtom, varvas med både bittra och ömsinta iakttagelser från det charterhotell på Teneriffa dit Sara tagit sin tillflykt för att inte bli galen av sömnbrist och frustration.

Det är välskrivet och viktigt, men inte så engagerande som det kunde ha varit. Jag får problem med glidningen mellan genrer. Inte för att det inte kan vara befruktande att blanda hej vilt, utan för att det känns som att Maria Sveland kunde ha fått mer kraft bakom sina ord om hon hade bestämt sig. En debattbok med avstamp i det personliga hade kunnat trycka till hårdare i den samhällskritiska maktanalysen, dra slutsatser och peka framåt. En mer konsekvent genomförd roman på samma ämne, om småbarnsmamman som flyr för att med Erica Jong som sällskap göra upp med sitt liv i patriarkatets skugga, hade kunnat bli drastisk och förlösande på samma sätt som 70-talsikonernas böcker.

I stället matas jag med fakta som aldrig får den där djuplodande analysen som skapar sprängkraft och med djupt personliga erfarenheter som aldrig fördjupas så att de riktigt berör. Och när Saras lilla flykt slutar i en stillsam ambition att ta nya tag för att trots allt rädda kärnfamiljen blir det ett sorts antiklimax efter så många sidor osande bitterfitta-ilska. Maria Sveland lämnar mig otillfredsställd, i en försoning som på ett personligt plan är det enda möjliga men som politiskt är en återvändsgränd. Det personliga är visserligen politiskt, men strategierna ser alltid olika ut .