Otto Sjöberg, kvällstidningsmakare

Text: Lisa Bergman

På sjuttiotalet i medelklassens högborg, förortskommunen Täby, fanns det pengar att satsa på traktens ungdomar. Det byggdes ett sportcentrum i Tibble, simhall med hopptorn och idrottssalar på rad. Ett stenkast därifrån låg Grindtorp – fyra bågar av höghus med miljonprogramsprofil. Här bodde Otto med sin mamma. Han var lite vild och pratig i plugget men hade lätt för sig och den pumpande energin kunde kanaliseras i Tibblehallen.

Otto spelade basket och därmed avgjordes hans framtid. Förvisso svarade han brådmoget redan på dagis »journalist eller advokat« när de andra svarade »polis« på den klassiska vad-ska-du-bli-då-frågan, men det var baskettränaren som satte stenen i rullning. Han jobbade på Svenska Dagbladet och ledsnade på grabbens ständiga frågande. »Kom till mig när ni ska prya i stället.« Så får Svenskan en femtonårig basketreporter och Otto Sjöberg sitt första sommarjobb.

I dag är han chefredaktör för Expressen – kvällstidningen som tog revansch när domadagsprofetiorna duggade tätt efter millennieskiftet. Då hade Otto Sjöberg tillbringat över ett decennium på Aftonbladet, ett par år på några andra tidningar samt TV4, och som tillträdande chefredaktör var han förhållandevis ung. Bara sex år senare avgår Anders Gerdin från Aftonbladet och saker ser annorlunda ut.

– Nu är jag faktiskt Stockholmstidningarnas mest långlivade chefredaktör, säger Otto Sjöberg och låter själv lite förvånad.

Regnet vräker ned i decembermörkret utanför fönstret på hans gamla favoritkrog Mamadou vid Fridhemsplan i Stockholm. Strax efter lunchtid är det fortfarande proppfullt och thai-mat langas ut i högt tempo. Det senare tycks stämma bra med Otto Sjöbergs sinnelag för här går det undan – han pratar extremt fort, smattrar iväg svaren och korrigerar frågeställningen innan den slutförts.

Hastigheten är också betecknande för hans vardag – från den stund då han slår upp ögonen tills han går i säng vid midnatt är det späckat med jobb, möten och samtal. Trivs han då?

– Det här är inget trivseljobb.

Men måste man inte njuta av tempot och beslutsfunktionen för att stå ut?

– Jag tog inte jobbet för att jag får en kick av makt. Jag vara bara sugen på att se om det gick att vända en tioårig sjunkande trend.

Och visst har det gått bättre ekonomiskt för Expressen med Otto Sjöberg i sadeln. De senaste fem åren har tidningen gjort vinst, så när jag frågar om den sjunkande upplagan blir han irriterad.

– Att bara mäta tidningar i upplaga är stenåldersmässigt – vi har större publik än någonsin, säger han och rabblar siffror.

Men i jobbet ingår också att varje dag fatta tuffa publiceringsbeslut – och ibland blir det fel. Riktigt illa gick det med den beryktade Persbrandt-historien som slutade med dryga skadestånd för förtal. Då var inte Otto Sjöberg med och fattade beslutet om publicering.

– Det borde jag ha varit och dessutom borde en rad andra misstag inte ha begåtts.

Han fick hacka i sig två veckors medialt drev och en juridisk process. Fördelen, tycker han själv, är att han har en ny förståelse för drevets dynamik.

– Så länge som drevet har blodvittring – det vill säga när någon tror att de kan få svaret »ja« på frågan »ska du avgå?« – får det hela tiden ny energi.

Otto Sjöberg menar att Persbrandt-historien har höjt det pressetiska medvetandet på tidningen, men konsekvensen av affären blev ändå att både tidningen och dess chefredaktör gav »fuljournalistiken« ett ansikte.

– Som ytterst ansvarig får jag stå för det. Men jag håller inte med om att Expressen skulle ha ett sämre rykte än Aftonbladet.

Han betecknas ofta som en typisk kvällstidningsmänniska – vad karaktäriserar en sådan?

– Oavsett på vilken avdelning eller nivå handlar det om att vara en utpräglad tävlingsmänniska.

Skillnaden mellan kvälls- och morgontidningar handlar annars enligt Otto Sjöberg mer om tilltal än innehåll. Kvällstidningen ska kommunicera rakt och enkelt med hjälp av människor, bilder och dramatik. Men att människor får ge skeenden ett ansikte innebär att vanliga personer exponeras i högre utsträckning i kvällstidningar – med följder som kan vara svåra att överblicka. När hade han senast ångest när han gick och lade sig på kvällen?

– Vi lyckas bearbeta saker och fatta sådana beslut som gör att jag slipper ha ångest när jag går och lägger mig.

Brukar han ställa sig frågan om han skulle publicera något om det handlade om honom själv eller hans närmaste?

– Det är en bra dimension att ha med sig och jag vågar påstå att jag är den medieperson som genomgått de hårdaste dreven – och det lär en saker. När det gäller vanliga människor ska vi av princip alltid kontakta dem och kolla att publicering av namn och bild är okej – och oftare än man tror säger de faktiskt ja.

Men inser de vad de ger sig in i?

– Vår strävan är alltid att berätta så mycket som möjligt men vi måste göra det när det händer – vi kan inte vänta en vecka tills traumat har lagt sig.

Så, killen som växte upp med en ensamstående mamma i ett höghus i Täby, känner han att han fått revansch nu när han är en av medievärldens stora makthavare?

– Nej, min mamma uppfostrade mig inte alls så, säger han oförstående.