Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Lars Lagerbäck – Den ofrivilige elitisten

För femte gången i rad har han tagit det svenska fotbollslandslaget till slutspel i ett internationellt mästerskap. Lars Lagerbäck har gjort en resa från det svenska folkhemmet till elitfotbollens finrum. Och han har inte rört en min på hela vägen.

Zlatan Ibrahimovic köper ett hus för 25 miljoner kronor i Malmö. Fredrik Ljungberg poserar i kalsonger på Time Square i New York. Christian Wilhelmsson »spontanshoppar« en Rolex för 65 000 kronor.

Svensk fotboll har gjort en lång resa sedan legenden Gunnar Nordahls tid.

När EM-truppen presenteras i mitten av maj är Zlatan och Ljungberg bara närvarande i form av två gigantiska bilder på väggen. På scenen står i stället modeprofilen Sofi Fahrman och pratar om landslagets nya kläder.

Längre fram i bänkraden sitter förbundskaptenen, en 59-årig norrlänning vars favoritförfattare är vänsterdebattören Göran Greider. Hans specialarbete vid Gymnastik- och idrottshögskolan innehöll en kritisk analys av vad som skulle hända om kapitalisterna fick makten över de svenska fotbollsklubbarna.

När Lars Edvin Lagerbäck till slut får ordet uppe på scenen talar han inte om Zlatan eller någon annan av de stora svenska artisterna. I stället betonar han att Sverige har nått sina framgångar tillsammans, som ett lag. Med sitt lite byråkratiska sätt att uttrycka sig slår han fast:

– Vi i svensk fotboll har en teamorientering som är en viktig framgångsfaktor.

Inför presskonferensen undrade många om Marcus Allbäck skulle få plats i EM-truppen. Den 35-årige anfallaren har haft en svag säsong i klubblaget FC Köpenhamn och det har spekulerats om att han ska petas till förmån för en yngre, mer formstark kollega. Samtidigt är Allbäck en av de mest lojala kuggarna i Lars Lagerbäcks kollektiv.

När idrottspsykologen Johan Plate talar om Sveriges styrka som fotbollsnation återkommer han gång på gång till Marcus Allbäck. Han är det goda exemplet, beviset för det humana ledarskapets och kollektivets styrka; en spelare som alltid ser till gruppens bästa och som ofta höjer sig ett snäpp när han kommer till en samling med landslaget. Där, till skillnad från i den hårda proffsvärlden, känner han trygghet och tränarnas förtroende.

Johan Plate vet. Under åren 1998–2004 följde han landslaget inifrån, som mental rådgivare. Enligt Plate är ett starkt kollektiv Sveriges enda chans, en modell där alla spelare fyller en lika viktig funktion och där summan av deras ansträngningar är betydligt mer imponerande än de enskilda delarna.

Sammanhållning, omtanke och delaktighet var Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks ledstjärnor redan när de tillsammans tog över landslaget för drygt tio år sedan. Inför deras första landskamp med alla utlandsproffsen i mars 1998 uppmanades spelarna att göra high five med varandra. De fick också rösta om det var okej att ta en öl på kvällen efter matchen.

Veteraner som Klas Ingesson, med tio säsonger ute i Europa, undrade vad det var för muppar som tagit över landslaget. Tommy Söderberg var en känd profil i Fotbolls-Sverige, som förbundskapten för U21-landslaget och före detta AIK-tränare. Lars Lagerbäck, som i början hade titeln assisterande förbundskapten, var däremot en doldis utanför förbundskorridorerna i Solna.

Innan han fick en anställning på Fotbollförbundet 1990 hade han enbart tränat lag i lägre divisioner. Under den egna spelarkarriären var han knappt ordinarie som halvback i Gimonäs division 3-lag; med drygt 30 års distans varierar omdömena från »spelade rejält« till »habil, snällt sagt«.

Hans favoritläsning är »Fucking Sverige«, Göran Greiders bok om glesbygden. Kapitelrubriker som »Skogsliv«, »Landsortskänslor« och »Politik« kunde handla om Lagerbäck själv. Tommy Söderberg brukade kalla honom »Skogsmannen«, vilket syftade på hans bakgrund och kärlek till hemtrakterna.

En kärlek som är lätt att förstå, om man besökt Medelpads inland en solig försommardag. Ett par hundra meter in från riksvägen ringlar en grusväg fram mellan rödmålade boningshus. I dalgången nedanför Lars Lagerbäcks föräldrahem i Ovansjö glittrar Ljungan, älven som förr i tiden förde timret ut till sågverken vid kusten.

I dag har han tagit över familjens skogs­egendom. Totalt äger han 297 hektar skog, motsvarande 500 fotbollsplaner, med ett taxeringsvärde på drygt två miljoner kronor.

Pappa Tage var skogsinspektör och sägs ha haft goda ledaregenskaper. De gick i arv till sonen, som såg till att skridskoisen blev spolad på vintrarna och tog ut skollaget i fotboll tillsammans med idrottsläraren. I bruksorten Alby, där Lars Lagerbäck gick i grundskolan, bildade han en SSU-klubb. Vännerna, som tyckte att han kom från övre medelklass snarare än arbetarklass, blev förvånade över den politiska övertygelsen.

En klasskamrat från gymnasietiden i Ånge beskriver honom som »omtyckt, stabil, diplomatisk och kortklippt«. En av få dramatiska händelser under uppväxten verkar ha varit när han – med nytaget körkort, bakom ratten i pappas mörkblå Opel Rekord – blev påkörd från sidan och for in i en villaträdgård i Ånge. Fast det var den andre föraren som orsakade kollisionen, inte Lagerbäck. Vid den här tiden blev han och klasskamraten Barbro ett par, de gifte sig senare och bildade familj.

Efter studenten läste Lars Lagerbäck statskunskap och nationalekonomi vid Umeå universitet. Det här var åren runt 1968 och han har beskrivit hur hans »värderingar blev omkullkastade«.

– Det var under den mest radikala perioden, samtidigt som Umeå också var ett väldigt rött universitet. Den tiden har påverkat mig mycket.

Parallellt med studierna spelade han fotboll i Gimonäs och fick så småningom jobb på kansliet. Där gjorde Lars Lagerbäck större avtryck än på fotbollsplanen och var med om att bygga upp föreningens ungdomsverksamhet till en av Norrlands största.

– På den tiden var han en ganska inbunden kille. Han gjorde sitt jobb, både på planen och kansliet. Det enda man såg var det han levererade. Han var så blyg. När man möter honom i dag är det något helt annat, säger Hans-Erik Andersson, mångårig ledare i Gimonäs.

Om någon sagt att han var en blivande förbundskapten?

– Aldrig i livet! När han fick jobbet tänkte jag: Jaha, har de dragit honom ur en kortlek…? Han var en joker.

De som mött Lars Lagerbäck inne i gruppens trygghet talar om »en gråsosse«. I den beskrivningen ryms hans politiska åsikter och orubbliga tro på kollektivet, men också en ovilja att sticka ut. Det är ett ledarskap som bygger på kunskap i högre grad än karisma.

– Lasse gick omkring och smög rätt mycket. Han var väldigt noggrann och lite trubbig. Det tar nog tid att lära känna honom, minns Johan Mjällby, före detta lagkapten i landslaget.

Även under Tommy Svenssons tid som förbundskapten var det svenska landslaget ett starkt kollektiv. Samtidigt fanns bland 1994 års bronshjältar en strikt hierarki, där varje spelare visste sin roll och kaxiga nykomlingar sattes på plats.

Under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck togs tanken om kollektivets styrka till nästa nivå. Alla spelare behandlades lika, ingen enskild individ var viktigare än gruppen. När den kreativa stjärnan Pär Zetterberg krävde en central roll på mittfältet 1999, fick han svaret att ingen spelare skulle ha en favoritposition. Zetterberg försvann, och landslaget kvalificerade sig för sitt första mästerskap sedan 1994.

Nu, åtta år senare, förbereder sig Lars Lagerbäck för sitt femte raka mästerskap – en imponerande bedrift, även i ett internationellt perspektiv. Ändå har han varit ifrågasatt under större delen av sin tid som förbundskapten. När det blåste som snålast, hösten 2000, gick Expressens ledarsida till angrepp mot landslagets dåvarande ledarduo under rubriken »Avgå, Lars-Tommy!« I artikeln blev Söderberg och Lagerbäck symboler för allt som ansågs vara fel i socialdemokraternas Sverige.

Inte nog med att landslaget spelade tråkig fotboll, förbundskaptenernas ledarstil ansågs dessutom inte höra hemma i elit­idrotten.

– Kritiken mot Söderbergs och Lagerbäcks landslag har ofta varit ideologiskt formulerad, säger Jesper Högström, författare, journalist och målvakt i Korpen.

Han menar att kritiken har kommit från två håll: dels från bohemvänstern som tyckt att det varit för stelt, teknokratiskt och okreativt, dels med argument från höger: de ansågs stå för trygghetsnarkomani, överdrivet säkerhetstänkande, och kollektivism.

Även om kritiken ofta varit orättvis är det lätt att se parallellerna mellan folkhemmet och det svenska sättet att spela fotboll. I sin bok, »Blågult – fotbollslandslaget genom 100 år«, drar Jesper Högström en linje drygt 90 år bakåt i tiden – från Lars Lagerbäcks landslag till landskampen mellan Sverige och USA på Stockholms stadion 1916.

Matchen blev ett uppvaknande för den unga svenska fotbollsnationen. Motståndarna var sämre i allt som hade med bollbehandling att göra, men lyckades ändå vinna. Det svenska laget bestod av två starka fraktioner – stockholmare och göteborgare – som inte drog åt samma håll. USA, vars tränare egentligen var baseballcoach, var en konditionsstark lagmaskin som kämpade ner svenskarna med en primitiv men effektiv fotboll. Strax efter matchen anställdes baseballcoachen av Svenska fotbollförbundet och ett lag bestående av enbart stockholmare kallades till träningsläger i Saltsjöbaden för att drillas med amerikanska metoder.

Tidigare hade svenskarna försökt kopiera det danska sättet att spela fotboll, med vackra kombinationer och teknisk briljans. Resultaten i de prestigeladdade landskamperna mot den nordiska grannen var nedslående: 0–24 i målskillnad på fem möten. Nu – när man prioriterade fysisk styrka, effektivitet och sammanhållning framför individuella prestationer och estetiska värden – gick det bättre. Efter en månads träning under baseballcoachens ledning vann Sverige mot Danmark med 4–0. Den svenska modellen var född. En modell som låg i tiden.

– Den framskjutande arbetarrörelsen kunde identifiera sig med det svenska sättet att spela fotboll: hårt arbete, starkt kollektiv. Fotboll blev den socialdemokratiska sporten, till skillnad från aristokratiska idrotter som ridning, fäktning och skytte. Och på spelarsidan började arbetarna ta över svensk fotboll. Fotboll kom att spelas av arbetare, för arbetare, säger Jesper Högström.

Fotbollslandslaget blev en av folkhemmets första folkligt förankrade symboler. Och fotbollens hjältar var av ett särskilt gott virke. Hederliga, hårt arbetande grabbar som kunde bidra med avgörande insatser i stora matcher men som aldrig utgav sig för att vara förmer än någon annan. Ett exempel är norrlänningen Gunnar Nordahl som slog igenom i brukslaget Degerfors och jobbade som brandman. Några decennier senare fanns samma aura runt landslagets skyttekung Ralf Edström, som hade vuxit upp i en tvårummare i Degerfors.

Samtidigt ska inte parallellen mellan folkhemmet och fotbollen dras alltför långt. Den socialdemokratiska valparollen »Alla ska med« gäller knappast för Lars Lagerbäcks landslag. Lagerbäck själv sa nyligen i en intervju med Sportmagasinet:

– Jobbar du på elitnivå tycker jag att det ibland kan bli en förskönad bild av vad vi håller på med. Jag menar, de har kallat det för »sossefotboll« eller »sosseledarskap«, vad nu det betyder. Det finns inget gullegull i landslaget.

Det råder ingen tvekan om det blivit allt mindre gullegull i landslaget sedan Tommy Söderberg slutade 2004.

In kom i stället Lars Lagerbäcks vän och studiekamrat sedan GIH-tiden, förre Malmö FF-stjärnan Roland Andersson. Kontrasten kunde inte ha varit större, sett till personlighet och ledarstil. Söderberg brukade jämföras med björnen Baloo – bullrig, varm och sentimental.

Andersson är en pragmatiker som hellre manar en petad spelare till självkritik än kramar om honom.

Något hände samtidigt i spelargruppen, med klimatet i omklädningsrummet och runt lunchborden.

När Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg rök ihop under en träning i Japan 2002 sågs det mest som bevis för att den rätta tändningen infunnit sig inför VM-premiären. När samma spelare tjafsade med varandra i halvtid under en VM-match fyra år senare var det i stället ett tecken på att Lagerbäcks lagbygge – den så kallade »gruppen« – var på väg att spricka inifrån. Vid VM i Tyskland blev det tydligt att spänningarna mellan olika grupperingar inom laget – delvis den gamla konflikten mellan individualism och kollektivism – påverkade resultaten negativt.

Med tiden hade Lars Lagerbäck dessutom omprövat en del av sina tidigare principer. Där han tidigare varit hårdnackat emot särbehandling av enskilda spelare ansåg han nu att individuella lösningar var nödvändiga. Det var en kulturrevolution i det tysta.

När förbundskaptenen besökte sin gamla klubb Gimonäs vintern 2005 blev han bombarderad med frågor om Norrlandsfotbollens framtid, om träningsmängden för Gimonäs division 2-lag, men framför allt – vad han menade med att ge Fredrik Ljungberg så stora friheter.

Under VM 2006 tycktes Lagerbäck, som predikade »frihet under ansvar«, ha tappat greppet. Efter turneringen gjorde han en utvärdering av läget och kallade till möten där ett antal ledartyper pekades ut – bland andra Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg. Dessa ombads föregå med gott exempel för att landslaget skulle kunna vända trenden.

Strax därefter, inför EM-kvalmatchen mot Liechtenstein, smet Ibrahimovic, Mellberg och Christian Wilhelmsson ut från spelarhotellet i Göteborg. Deras krogkväll var ett svek mot gruppen och Lagerbäck såg ingen annan utväg än att skicka hem dem.

Ett tufft beslut, som dock ledde till en nystart. EM-kvalet mot Spanien på Råsunda i oktober 2006 är en av landslagets bästa matcher på senare år – talande nog i en match då Zlatan inte deltog på grund av konflikten med förbundskaptenen. Det var en seger som på många sätt är typisk för epoken Lagerbäck: strikt taktik, hårt jobb, frustrerade världsstjärnor i motståndarlaget och ett avgörande mål av Marcus Allbäck.

Efter att ha bojkottat landslaget i ett halvår rättade sig Zlatan i ledet, efter påtryckningar från skosponsorn Nike. En del av de gamla sprickorna finns där fortfarande – det är allmänt känt att Ljungberg och Mellberg inte gillar varandra – men så länge resultaten går Sveriges väg står kollektivet starkt.

Enligt idrottspsykologen Johan Plate har även starka individualister som Zlatan, Fredrik Ljungberg och Anders Svensson köpt den svenska modellen.

– Zlatan är ingen primadonna som dansar in och kräver att hela tiden få bollen.

Däremot anser han att Kim Källström emellanåt brutit mot landslagets oskrivna regler genom att vädra missnöje offentligt över för lite speltid. Enligt Plate talar man om att gruppen ska ha »högt i tak inomhus, men lågt i tak utomhus« – det vill säga, kritik håller man inom familjen.

– Jämför med Marcus Allbäck, han gnäller inte om han får sitta på bänken.

Allbäck är med i EM-truppen. Något annat vore givetvis otänkbart.

Men det är inte honom Lars Lagerbäck får frågor om när laget presenteras. Frågorna handlar i stället om en annan trotjänare som nu förmåtts göra comeback i landslaget.

När ringde han till Henrik Larsson? Vad sa Henrik Larsson? När tänkte han första gången tanken att han kanske skulle ringa Henrik Larsson? Vem blev gladast, han eller Henrik Larsson? Vad hade han gjort om Henrik Larsson inte svarat?

Inför varje fotbollsmästerskap frågar sig sportjournalisterna om någon spelare kan »göra en brolinare«; någon som gör succé i Allsvenskan under våren och oväntat slår sig in i det svenska laget. Årets »brolinare« är alltså en 36-åring som gjorde sin första landskamp 1993.

Men Henrik Larsson är en produkt av den svenska fotbollskultur som har sina rötter mer än 90 år bakåt i tiden. Precis som Lars Lagerbäck själv.

Han står där, dagen till ära uppklädd i kostym, skjorta och slips, och besvarar tålmodigt frågorna om EM-truppen, vissa av dem både två och tre gånger. Det är tydligt att han inte njuter av situationen. När han och Roland Andersson ett par timmar tidigare klev upp på scenen gick ordet först till den assisterande förbundskaptenen. Lagerbäck såg ut att vilja backa ut i kulisserna men stannade till slut två meter bakom kollegan. Han brinner för fotboll, samhällsfrågor och skogen. För kändisskapet och livet i offentligheten brinner han däremot inte alls.

De som känner honom tycker att medie­bilden av honom – som en grå, tråkig kamrerstyp – är orättvis.

– Jag skulle absolut inte kalla honom tråkig. Att säga att han är kul är kanske att ta i, men han har social kompetens. Han är inte mycket för att kallprata, men han har bestämda åsikter i många olika frågor, säger Thomas Lyth, vän och kollega på Fotbollförbundet.

Alkohol konsumerar Lars Lagerbäck med måtta. Om han firar blir det på sin höjd ett glas.

– Han är inte typen som ropar »kom igen grabbar, nu tar vi en bira« efter en viktig seger. Han är inte mycket för tjo och tjim. Utan då sitter han mest och myser, man ser att han är belåten över att hans taktiska drag har fungerat, säger Johan Mjällby.

Det är redan klart att han fortsätter leda det svenska landslaget mot VM i Sydafrika 2010 – minst. Å ena sidan anses det vara ett av landets finaste ledarjobb, å andra sidan ett jobb som är tuffare än vad den krävande svenska fotbollspubliken förstår. Lagerbäck håller fortlöpande koll på ett 40-tal spelare, ser matcher både på plats och på tv, samtidigt som han leder den stab på cirka 20 personer som jobbar runt landslaget.

Ovanpå detta är han en av det senaste decenniets mest hårdbevakade svenska idrottsledare. Sannolikt har han inte upplevt sitt sista mediedrev.

– Lasse har haft ett otroligt fokus på arbetet som förbundskapten. Han lever verkligen med det, ser det som ett 24-timmarsjobb. Jag vet att hans sociala liv inte är som han skulle önska, säger Thomas Lyth.

När presskonferensen är avklarad åker förbundskaptenen hem till radhuset i Sollentuna. Med en månadslön på drygt 100 000 kronor skulle han ha råd med ett betydligt flottare boende, men det vore inte han. I stället drömmer Lars Lagerbäck om att flytta norrut när tränarkarriären är över – hem till Ovansjö, skogen och tystnaden.

Mer ur reportaget: När Sverige slog Nazityskland.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera