Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

»Invandrare får inte ta plats«

Boxaren Shadrach Odhiambo blev den förste afrikanen i ett svenskt landslag.

Styrelserna för specialförbunden inom Riksidrottsförbundet innehåller med några få undantag idel svenskklingande namn.

– Det sägs att det kan vara svårt att rekrytera invandrare som ledare inom idrotten. Så kan det vara ibland, men oftare får vi inte ta någon plats. Det förekommer diskriminering. Jag tror till exempel att jag blev diskvalificerad som styrelseledamot i boxningsförbundet på grund av min hudfärg. Detta trots att i princip hela landslaget består av invandrare, säger Shadrach Odhiambo.

Han flydde 1976, som 22-åring, från förtryckets Uganda till Sverige. Han var då etablerad boxare med silver i Samväldesspelen som främsta merit.

Som svensk boxare vann han bland annat fem SM, VM-brons och deltog i två OS (1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles), vilket gör honom till en av de mest framgångsrika svenska amatörboxarna i modern tid.

I dag bor Shadrach Odhiambo i Bohus norr om Göteborg, är cheftränare i Hisingens boxningsklubb och representerar centerpartiet i Ale kommuns barn- och ungdomsnämnd. Tidigare satt han även i Idrottshögskolans styrelse.

– Idrotten kan för många invandrare vara en viktig väg in i samhället. Men det behövs flera tränare, ledare och idrottslärare med invandrarbakgrund. Ungdomarna behöver några som de kan identifiera sig med.

Leder ökad integration till fler OS-medaljer?

– Idrott handlar inte bara om att vinna medaljer, utan också om fostran. Jag kan enkelt räkna upp tio killar som tidigare var i riskzonen men som i dag har familj, bra jobb och betalar skatt tack vare boxningen. De blev visserligen inte mästare, men de lärde sig disciplin och plikt, vilket är grunden i boxning. Och det tycker jag är det viktigaste, säger Shadrach Odhiambo.

– Jag har i sommar arbetat på en ungdomsanstalt. Det största problemet med killarna som sitter där är inte att de är tjuvar eller liknande, utan deras utanförskap. De slåss för att bli accepterade. Där kan idrotten spela en roll. De behöver någon som förstår varför de gör så här och som kan vägleda dem. Behovet av positiva förebilder är stort.

Senare års studier visar att pojkar med invandrarbakgrund – födda utomlands eller med minst en förälder född utomlands – idrottar i minst lika stor utsträckning som »svenska« pojkar.

Bland flickor är det tvärtom, framför allt när det gäller utomeuropeiska invandrare.

Varför är det förhållandevis få flickor med invandrarbakgrund som idrottar?

– Det handlar om kultur och tradition. Många afrikanska mammor till exempel, vill inte att deras flickor ska delta i skolans gymnastik eller idrottsföreningars verksamheter. De förstår inte att flickorna i Sverige inte får samma vardagsmotion som de själva fick när de var unga i Afrika och gick till torget eller till brunnen för att hämta vatten.

Hur ska man få dessa tjejer att börja idrotta?

– Det behövs unga kvinnliga idrottslärare och ledare från deras egen kultur som kan förklara för föräldrarna att deras döttrar behöver motionera för att må bra.

Mer ur reportaget: Den vita sportens fall, Oenighet om elitsatsning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera