Veckans Fokus

»Jag vill inte offra eliten«

Topprankade universitet får mer pengar medan mindre högskolor slås ut eller måste specialisera sig. Det blir effekten av Lars Leijonborgs förslag.

Högskoleminister [[Lars_Leijonborg|Lars Leijonborg]] gillar rankningar. Ja, faktiskt så mycket att jämförelser av den typ som Fokus presenterar i fortsättningen ska spela roll när anslagen till universitet och högskolor fördelas.

På toppen ska kriterier som andel disputerade lärare och studenternas resultat avgöra hur mycket pengar respektive lärosäte får.

– Låt oss säga att tio procent av anslagen avgörs av vilken kvalitet utbildningen håller. Det tycker jag är rimligt att tänka sig, säger Lars Leijonborg till Fokus.

Däremot tycks inte idén att en hög andel kvinnliga professorer ska ge mer pengar, som förra hösten fördes fram i utredningen om högskolans resurser, falla högskoleministern i smaken. Han vill visserligen inte säga rakt nej, men är noga med att framhålla att den tanken fått ganska massiv kritik.

Förslaget fanns med i förra årets utredning om högskolans resurser av professor Dan Brändström, som fått ett ganska positivt mottagande av remissinstanserna.

Stora delar av utredningen kommer att ligga till grund för det förslag som Lars Leijonborg tänker lägga fram i riksdagen nästa år. Han hoppas att det nya anslagssystemet kan träda i kraft 2010.

– Jag tror jag kan säga att vi kommer att lägga fram ett nytt system för att fördela pengarna till den akademiska utbildningen kombinerat med ett resurstillskott. Hittills har vi bara talat om det i allmänna termer, men nu kan jag gå ett steg längre.

Det nya systemet innebär att de bästa universiteten och högskolorna får mer pengar medan de som har lärare med lägre akademisk nivå och studenter som inte presterar lika bra får relativt sett lägre anslag.

– Jag tror väldigt mycket på förslaget, säger Lars Leijonborg.

Det är alltså ett omfördelningssystem regeringen vill införa. Högskoleministern jämför med det kommunala skatteutjämningssystemet. Han inser dock att det kan bli mycket känsligt att ta pengar från de mindre högskolorna och därför måste alla kunna känna sig som vinnare i inledningsskedet.

– Jag hoppas kunna tillföra pengar så att alla universitet och högskolor får mer pengar i absoluta tal när det nya systemet införs. Genom att införa avgifter för utländska studenter får vi in några hundra miljoner som kan stärka alla högskolor.

Sedan ska den nya anslagsfördelningen införas successivt under några år. Men när systemet väl är infört så kan alltså de universitet och högskolor som håller högst kvalitet hamna i en god spiral. Mer pengar kan göra det lättare att rekrytera ännu bättre lärare, vilket genererar ännu fler examina och doktorsavhandlingar, vilket i sin tur ger ännu mer pengar och så vidare.

De sämre lärosätena kan hamna i en motsatt ond spiral neråt med sämre och sämre resurser i jämförelse med andra utbildningsorter. Det borde leda till att det blir svårare och svårare att få studenter. Kan det bli så att en del högskolor helt enkelt tvingas läggas ner på sikt?

– Det är en väldigt bra fråga, men jag tror inte det. Internationella erfarenheter visar att det är väldigt ovanligt. Lösningen brukar i stället bli att de tvingas specialisera sig och hitta en nisch som de är väldigt bra på.

Annars är det ju ingen hemlighet att folkpartiet och Lars Leijonborg i likhet med moderaterna inte varit några tillskyndare av utbyggnaden av regionala högskolor. Det leder till att resurserna splittras upp och kvaliteten på utbildning och forskning blir lidande, argumenterade Lars Leijonborg när han var i opposition.

Men centern lyckades få med sig sina allianskamrater på att slå vakt om de regionala högskolorna. Och nu lovar Leijonborg att de regionala högskolorna också ska få en släng av sleven när regeringens stora forskningssatsning preciseras den 23 oktober.

– All utbildning ska vara forskningsanknuten. Högskolorna kan känna sig säkra på att de ska få del av forskningssatsningen. Men exakt hur mycket kan jag inte säga, siffrorna är ännu inte definitivt klara.

Ändå ligger misstanken nära till hands att högskoleministern inte skulle ha något emot att ha några färre högskolor att hålla reda på.

– Jag har faktiskt lagt ner lärarhögskolan i Stockholm. Sedan har verkligheten föregripit politiken. Högskolan i Kalmar ansöker nu om att gå in i Växjö universitet och centern är med på att ge ekonomiskt stöd till dem som vill samverka.

Lars Leijonborg har överhuvudtaget liten förståelse för att man skulle kunna vända på rankningen utifrån några andra resultat än studieprestation och akademisk nivå på utbildningen. Att de regionala högskolorna hamnar i topp om man gör topplistan utifrån målet att rekryteringen till den högre utbildningen måste breddas gör inte något djupare intryck på ministern.

Han tycker inte att det är något stort problem att jämförelsen mellan lärosätena visar att vi fortfarande har några riktiga elitutbildningar. Att eleverna på Handels i Stockholm, Chalmers i Göteborg och på lantbruksuniversitetet i Uppsala nästan uteslutande kommer från akademiska hem. Tvärtom:

– Jag tycker att det är jättebra att vi har några skolor av absolut världsklass. Jag är inte beredd att offra excellensen.

Lars Leijonborg är mäkta stolt över att en tidning på Nya Zeeland kommit fram till att Sverige är bäst i världen. Med fyra skolor på listan över de hundra bästa akademiska utbildningarna på klotet är lilla Sverige överlägset bäst räknat per invånare.

Breddningen av rekryteringen till de allra bästa skolorna är en fråga på längre sikt och ansvaret ligger inte på den som är ansvarig för högskolan utan på utbildningsminister Jan Björklund.

– Det är bara en bättre grundskola och gymnasium som kan bryta det sociala mönstret så att fler från arbetarhem tar sig in på elitutbildningarna.

Universitet och högskolor är numera i hög grad präglade av kvinnor. Visserligen dominerar männen fortfarande stort bland professorerna, men två tredjedelar av dem som söker in på utbildningarna är kvinnor. De kvinnliga studenterna tar också i högre grad examen än de manliga.

I budgeten för nästa år skriver regeringen att det är »viktigt att lärosätena är aktiva och prövar nya vägar vid rekryteringen av studenter från det underrepresenterade könet på en utbildning«.

Men trots att jämställdheten, som är ett av regeringens mål, är klart hotad tycker inte Lars Leijonborg att han måste ingripa för att få fler män bland studenterna.

– Visst har det funnits lägen då det har varit motiverat med positiv särbehandling av en minoritet. Men då det börjar slå mot tjejerna tror jag inte riktigt att det var så vi menade.

Men om nu de manliga studenterna är underrepresenterade, borde de då inte kvoteras in?

– Nej, jag tycker inte det. Det skulle skicka en signal till duktiga tjejer att det inte är någon idé att anstränga sig. Vi har fortfarande en strukturell underordning av kvinnor och då finns det ingen anledning att positivt särbehandla män.

Lars Leijonborg har nu bett Högskoleverket att fundera på om det går att göra en statlig rankning av universitet och högskolor. Den 15 november ska svaret komma och Leijonborg säger att han inte vet hur det kommer att låta.

Samtidigt har han erbjudit samarbetsorganisationen för de västliga industriländerna inom OECD att Sverige kan bli försöksland för jämförelser av akademisk utbildning.

PISA-jämförelserna som gjorts av grundutbildningen ska eventuellt få en efterföljare på högskolenivå. PISA-studierna blev ju allmänt kända i den heta debatten om vad utbildningsminister Jan Björklund egentligen grundar sin kritik av den svenska grundskolan på.

Om OECD bestämmer sig för att börja jämföra även högskoleutbildningar ser Lars Leijonborg gärna att Sverige är först ut.

Mer ur reportaget: Fokus högskolerankning 2008

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera