Skyll inte på väljarna
Signum rememorativum demonstrativum prognosticum skulle man kanske kunna säga om det här med Barack Obama. Saker och ting får onekligen en annan tyngd på latin, och tyngd kan behövas när budgetunderskottet är svindlande, USA för krig på två fronter och bankerna rånar folket (i stället för tvärtom) eftersom det är där pengarna finns (om de nu finns någonstans).
Men kanske just därför: signum rememorativum demonstrativum prognosticum!
Ovanstående är alltså Immanuel Kants term för att beskriva att det stora i en historisk förändring inte är själva händelsen. Det stora är den känsla av entusiasm den för med sig. Signum rememorativum demonstrativum prognosticum är en händelse vi tolkar som ett tecken på att mänskligheten utvecklas mot det bättre: exempelvis en svart president i USA.
Enligt Kant har vi en enorm längtan efter ett sådant tecken. När vi tycker oss se det vill vi vara en del av det och det är denna mobilisering som blir politiskt betydelsefull. Oavsett innehåll.
Barack Obamas budskap om att återuppfinna politiken åstadkom ett historiskt väljarskifte i USA, att han vann visar att det går, budskapet bekräftar på så sätt sig självt och mobiliserar än mer.
Svensk politik kännetecknas i dag av det motsatta: undvikande av ideologi och en inställning till politik som vore det »management«. Regeringsduglighet framför ledarskap och allt över idépolitikens bokstavligen döda kropp.
Regeringens arbetslinje är inte bara elak, den är »sataniskt elak« som [[Mona Sahlin]] uttryckte det i veckan. Det är inte vad regeringen vill som görs till huvudpoäng, utan huruvida regeringen vill väl. Frågan avpolitiseras därmed.
Det intressanta för väljarna är ju inte huruvida [[Sven Otto Littorin]] går runt i svart slängkappa och pratar baklänges till skillnad från Mona Sahlin som är alla de pastellfärgade djurens vän. Eller med Christer Isakssons ord i hans nyutkomna hyllningsskrift: »Den naturliga ledaren … en riktig sossemamma … vacker på ett präktigt svenskt sätt«. Det intressanta borde vara politiken.
Men vi väljare uppmanas i stället räkna på om vi som privatpersoner tjänar mer på moderaternas skattesänkningar än socialdemokraternas bättre a-kassa, och de politiska kommentatorerna har blivit konsumentupplysare som ska hjälpa oss välja rätt. Sahlin och [[Fredrik Reinfeldt | Reinfeldt]] ligger sked i mittens rike och rabblar politiska inköpslistor. Alla tycker utvecklingen är oroväckande men skyller på de stackars mittenväljarna:
– Vi har inga nya idéer. Men det är inget tecken på att vi inte gör vårt jobb. Det är tvärtom ett tecken på att vi gör vårt jobb, för inga idéer är vad folk vill ha, det är därför de är i mitten!
Vad vet jag, men har någon tänkt på att anledningen till att folk stannar i mitten kanske beror på att det är tomt på bägge sidor?
Statsvetaren Colin Hayes argumenterar i boken »Why We Hate Politics« för att politiker måste sluta skylla det politiska ointresset på medborgarna. Det är enligt Hayes inte vi väljare som får de politiker vi förtjänar, utan politikerna som får den grad av politiskt deltagande de förtjänar.
När allt mindre kvarstår av idéer och djup finns också allt mindre kvar som kan väcka engagemang. Politiskt ointresse blir rationellt då våra egna politiker tycks se politiken som en sjukdom, avpolitisering som dess kur och i valbarhetens namn ständigt flyr de svåra frågorna för att i stället tävla om vem som har den bästa personligheten.
Hopp uppstår enligt psykologen CR Snyder, som skrivit en bok i ämnet, när en människa har ett mål, är förvissad om att detta går att uppnå, samt har en plan för hur det ska gå till. Politiken kan faktiskt åstadkomma detta utan att Will I Am, Scarlett Johansson och den där bruden i Pussy Cat Dolls behöver waila om att Yes We Can. Vision betyder ju trots allt syn. Det handlar om hur man ser på saker. Tittar man på opinionen och ser positioner huggna i sten som det bara är att förflytta sig emellan. Eller, tittar man på opinionen och ser hur man skulle kunna bygga en ny majoritet som kan göra det nödvändiga möjligt?
Det brukar berättas att Michelangelos storhet som konstnär låg i att när de andra skulptörerna tittade på en bit marmor och bestämde vad de ville göra av det, tittade Michelangelo på en bit marmor och såg vad marmoren ville bli. Att vara visionär handlar om att se potentialen i det som finns. Det är en blick i nuet, inte ett färdigt idealsamhälle i framtiden. Just därför behövs det visioner. Även i svensk politik.
***
Förresten. Ett seriöst försök att stoppa kriget mot kvinnor i Kongo kan inte göras med nuvarande storlek på FN-operationen. Mandatet måste utvidgas och antalet soldater bli fler. Feminister i Sverige borde driva dessa frågor.
