Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Tio frågor

»Jag besökte seriemördarens hus«

I »Changeling« kastar Clint Eastwood ljus på tragedin om en mor som blev av med sin son och fick en ny.

Precis som i »Mystic River« (2003) tar »Changeling« sin början i att ett barn försvinner.

– Ja, det är det centrala temat i bägge filmerna. Varför just det temat lockar mig vet jag faktiskt inte. »Mystic River« byggde på en roman, medan »Changeling« handlar om en av dessa sanna historier som vida överstiger fiktionen. Under inspelningen kunde jag inte sluta tänka på att Christine Collins faktiskt har existerat i verkligheten. Hon tvingades inte bara gå igenom den chockartade upplevelsen som det innebär att ett barn försvinner spårlöst, hon blev också manipulerad av polisen som försökte övertyga henne om att de återfunnit hennes son, trots att det var en helt annan liten pojke de hittat. Därefter blev hon inspärrad på ett mentalsjukhus, eftersom polisen vägrade erkänna att den begått något fel.

Hur gjorde du för att filmen skulle ligga så nära verkligheten som möjligt?

– Jag gick igenom allt som finns dokumenterat om det ursprungliga fallet och läste gamla klipp från Los Angeles Times. Jag besökte också seriemördaren Gordon Northcotts gamla ranch. Huset står fortfarande kvar, mitt i ett bostadskvarter. 1928 låg det mitt ute i obygden. De nuvarande grannarna hade förstås ingen aning om vad som utspelat sig på tomten. När vi besökte platsen så var det ingen hemma i Northcotts hus och vi såg hönshuset, kanske samma hönshus där han förvarade de pojkar han kidnappat. Det var både skrämmande och omtumlande att se platsen med egna ögon. Jag blev verkligen djupt berörd av Christine Collins öde, av hennes ensamhet och utsatthet. En ensamstående mamma i 1920-talets USA var långtifrån lika respekterad som en gift kvinna. Det finns bilder på Christine Collins där hon står tillsammans med den pojke som polisen hävdade var hennes son. Det räcker med ett snabbt ögonkast för att konstatera att det inte är han.

Finns det några likheter mellan depressionens USA och dagens kristider?

– Jag är frestad att svara nej på den frågan, främst beroende på att det endast är människor i min ålder som har några minnen från 1930-talet. Det var en helt annan värld. Jag kommer ihåg när jag besökte Världsutställningen i San Francisco och de visade en prototyp av en tv, en apparat som för oss tedde sig helt orealistisk. Jag valde för övrigt att ge »Changeling« en färgsättning som ligger nära svart/vitt för att återspegla den psykologiska känslan i historien.

Du har ju varit filmstjärna sedan 1960-talet. Hur har Hollywood förändrats sedan dess?

– När jag slog igenom fanns det en stark kåranda och sammanhållning i filmbranschen. Min mentor, Don Siegel, uppmuntrade mig starkt när jag bestämt mig för att regissera min första film, »Mardrömmen« 1971. I dag är det mycket mer inrutat, var och en på sin plats. I övrigt så har det alltid funnits dåliga filmer och en överdriven oro hos filmbranschen. Jag försöker köra mitt eget race utan att bry mig om vad andra tycker. Jag tar mig fram på egen hand. Jag försöker göra filmer som jag själv tycker om och ge det bästa jag har. Resten är ödet. Att jag började jobba med Don Siegel en gång i tiden berodde på att den ursprungliga regissören hade tvingats sluta. Det är bara ett av många exempel på ödets makt över våra liv.

Projektet för 2009 är en film om Nelson Mandela med Morgan Freeman i huvudrollen. Berätta.

– Under flera decennier behandlades Mandela som en terrorist. Han tillbringade 26 år i fängelse. Filmen tar sin början när han släpps ur fångenskapen och skildrar vägen fram till presidentposten och försoningsarbetet för att ena svarta och vita. Det blir en hyllning till en enda människas förmåga att skriva historia. Men min film blir ingen helgonbiografi: han var länge gift med den här halvgalna kvinnan och har även andra brister. Nelson Mandelas triumf är så beundransvärd just därför att han inte är ett helgon.

Du förbereder också en film om en krigsveteran från Koreakriget. Varför detta upprepade intresse för krig?

– Under Koreakriget var jag själv inom infanteriet. Jag skickades aldrig till fronten eftersom jag hade varit med vid en flygkrasch och var tvungen att vittna om händelsen. Att jag tvingades vara kvar i USA kan ha räddat mitt liv. Soldatlivet lockade mig inte, jag ville till universitetet och leva livet. De två filmer jag gjort om andra världskriget – »Flags of Our Fathers« och »Letters from Iwo Jima« från 2006 – gjorde jag för att visa skillnaderna mellan två olika sätt att kommendera soldater: det japanska, där mannarna fick veta att de förmodligen aldrig skulle återvända levande, och det amerikanska, där hoppet om att någon gång få återvända hem används som motivation. Bägge sätten handlar om gränserna för vad det mänskliga psyket står ut med. Ett tema som är skrämmande aktuellt.

Tragedin i Los Angeles

Året är 1928. Åttaårige Walter Collins anmäls försvunnen av sin mor, men polisen i Los Angeles tar inte fallet på allvar. Tills en dag några månader senare, då mamman Christine Collins plötsligt får veta att hennes son återfunnits välbehållen. Den känslosamma återföreningen får dock ett oväntat slut när det står klart att det är fel pojke som hittats. Nu börjar helvetet för Christine Collins, som för en ensam strid mot den genomkorrumperade och patriarkala polisstyrkan där kampen för att återfinna sonen möts av brutalt motstånd. Efterhand rullas en fasansfull historia upp, som chockar dåtidens Los Angeles-bor.

»Changeling« visades under Stockholms filmfestival och får svensk premiär den 9 januari 2009. Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera