Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fler nollvisioner

Inga krig, inga kärnvapen och inga koldioxidutsläpp. Om vi kan ha en nollvision för trafikdöden, så varför inte?

Då och då stöter vi på »nollvisioner«. En nollvision är att måla upp ett starkt efterlängtat men lite avlägset och osäkert slut på en process genom vilket något otrevligt försvinner. Ibland kan de te sig som orealistiska drömmar men liksom vi behöver visioner om det vi vill ha så behöver vi noll-visioner över det vi vill slippa.

En nollvision som inte blivit verklighet är noll döda i trafiken. Den framstod dock alltid mer som ett fältrop i kampen för säkrare trafik än som en realistisk målsättning. En nollvision som däremot gick i uppfyllelse var  att smittkopporna eliminerades. Mänskligheten kan glädja sig åt att denna farsot är borta.  Våra barn behöver inte vaccineras mot smittkoppor. De saknar de ärr på överarmen som vi äldre har. Då vi sökte efter massförstörelsevapen i Irak ställdes den hemska frågan om  smittkoppvirus kunde ha ingått i den irakiska arsenalen av biologiska stridsmedel.

Svaret var nej. Bara ett par förseglade provrör med virus finns – förhoppningsvis bakom många lås – i Ryssland och USA.

Just nu känner jag med varierande grader av hopp stark sympati för tre skilda nollvisioner: krig, kärnvapen och koldioxid.

Terrorism, inbördeskrig och regionala väpnade konflikter på sina håll (särskilt i Mellersta Östern och Afrika) dominerar nyhetsflödet men faktum är att  antalet mellanstatliga krig minskar.  Kanske man i dagens värld vågar ställa upp en nollvision? Att krig skulle kunna föras mellan stater som ingår i EU är otänkbart, men man kan också fråga sig om det längre är plausibelt att krig skulle kunna föras mellan några stormakter (knappast ens mellan Indien och Pakistan). Redan under 45 år av kallt krig undvek man det och begränsade sig till konflikter genom ombud.

Bushadministrationens förkärlek för militära hot och ingripanden har visat sig förödande och lär – till lättnad i hela världen, inklusive USA – följas av vilja till förhandlingar och fredliga lösningar.  Jag har vidare svårt att se det ryska militära ingripandet i Georgien som tecken på någon militant rysk revanschism. Saakasjvili trodde uppenbarligen att han med en snabb militär manöver skulle kunna ta kontroll över Ossetien – liksom Indien en gång lyckades ta kontroll över den portugisiska enklaven Goa.  Att Ryssland inte var Portugal borde han ha insett.

Nollvisionen för kärnvapen kommer nästa vecka deklareras i Paris då en internationell kampanj inleds för »Global Zero« – ett krav att antalet kärnvapen i världen ska minskas från nuvarande 20 000+ till noll. Initiativet kommer från kretsar i USA och det stöds av betydande resurser och många framträdande figurer. Rapporter ska tas fram, möten hållas och Al Gores film  »En obehaglig sanning« om klimathotet ska få en efterföljare som visar att hoten från kärnvapnen förblir en andra obehaglig sanning. Siktet är inställt på att målet ska nås till 2045, hundra år efter att atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Tanken är att en gradvis eskalerande opinion ska få tröga militära institutioner att småningom ge med sig på samma sätt som många av dem kommit att acceptera förbud mot landminor och splitterbomber.

Till »Global Zero« är det förvisso långt. En cynisk kommentar som jag hört var att man kunde börja med att minska arsenalerna så att de bara räckte till att utplåna mänskligheten en gång i stället för att som nu räcka till att göra det flera gånger om. Med nya ledare i USA, Ryssland, England och Frankrike finns i dag dock ett visst hopp om att kärnvapenstaterna ska slå in på vägen mot ny avspänning och nedrustning. En blygsam början till uppvärmning av det politiska klimatet vore om alla anslöt sig till Sarkozys spontana uttalande att Europa skulle må väl att vara utan såväl amerikansk missilsköld som ryska Iskander-missiler i Kaliningrad.

Bland mängder av förslag inför klimatförhandlingarna i Poznan denna vecka finner jag ett som innefattar en nollvision för utsläpp av växthusgaser i industristaterna per 2050 och slut för kolkraftseldad el i en rad stora länder. Jag tror att sådana radikala förslag behövs men låt oss slippa höra att den väldiga energiomställning som krävs i världen kan ske utan att däri ingår en stor satsning på kärnkraft. OECD:s energiorgan har föreslagit en 80-procentig ökning till 2030. Uran och thorium finns till bränsle för många hundra års drift av ännu mer kärnkraft.

***

För övrigt anser jag att Nato i stället för att ägna sig åt att flytta ännu fler positioner inpå Rysslands knutar kunde öka sin verksamhet i piratvattnen utanför Somalia. De mäktiga Nato-flottorna kan inte behövas för gemensamma aktioner i Afghanistan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera