Ge kohandeln en chans

Text: Thomas Engström

I dag inleds den internationella säkerhetskonferensen i München. Så här i marknadsekonomins skymningsstund vill jag då passa på att lyfta fram den gamla fjantiga nyliberala idén om att länder borde styras som företag – och tillämpa tanken på det enda område där den kunde vara riktigt intressant: säkerhetspolitiken.

Skillnaden mellan hur människor gör affärer och hur länder behandlar varandra är nämligen bisarr. När nationer bevakar sina intressen beter de sig som om det vore möjligt att avgå med hundraprocentiga segrar. Förhandlar gör man helst när motståndaren ligger plattbankad under rasmassorna. Då maximeras utfallet för egen del, är tanken; då blir det valuta för blodbadet. Det är förstås inte så smart. Bara en rånare kliver in i en butik och kräver hundra procents rabatt.

Men i det så kallade världssamfundet är sådant uppträdande vardagsmat. Gång på gång skjuts fredsförhandlingar upp, eller bedrivs med den tröttaste av vänsterhänder, i väntan på att den ena sidan ska tillfogas ännu mer smärta och uttröttning och död. Västs och Israels strategi gentemot Gaza är bara ett av många exempel. I segslitna konflikter som den i Mellan­östern turas parterna om att vara den som drar ut på det hela för att skaffa sig ett bättre »förhandlingsläge«. Nixon och Kissinger lyckades i denna anda förlänga Vietnameländet i fyra onödiga år. På Balkan under 90-talet var det samma visa.

Kruxet är att den part som till sist ger sig, ger sig för mycket. Så mycket att det blir på låtsas. För som Winston i »1984« tänker i samband med att han torteras kan man visserligen tvingas att säga och göra något man inte vill, men aldrig att vilja något man inte vill. Det är därför ett Versaillesfördrag aldrig håller.

Eftersom länderna fortsätter att bete sig som kortsiktiga, kriminella snorungar mot varandra, och eftersom FN bara är en förlängning av samma länders vilja i skiftande sammansättningar, kan det alltså vara bra att titta på hur betydligt mer framgångsrika organisationer bilägger sina motsättningar. Och säga vad man vill om storföretagen, men de beskjuter inte varandra med kryssningsmissiler.

Hur bär man sig då åt i det uppenbarligen fredsälskande globala näringslivet? Jo man sätter sig vid förhandlingsbordet med samma attityd som alla vi andra dödliga intar när vi vill komma någonvart med våra medmänniskor: »Nu ska vi se om det inte går att lösa den här skiten.« Man inser att även motparten kommer att vilja få ut någonting av det hela. Har man någon procentsats i huvudet ligger den närmare femtio än hundra. Halvvägs, som det heter. Man strävar inte efter att krossa motståndarens sista smulor av motståndskraft utan gör tvärtom allt man kan för att muntra upp honom, övertyga honom om att han är på vippen att göra sitt livs bästa affär. Om detta misslyckas kan man visserligen ta fram en piska eller två i stil med »då måste vi kanske göra upp med någon annan«, men morötterna lämnar aldrig bordet. Detta är en intressant motsats till världspolitiken, där standardformuleringen lyder »alla alternativ ligger på bordet« – alltså en skräckpiska motsvarande den en maffiaboss tar till när han säger att det ju är tråkigt när folk råkar ut för olyckor.

Nej, det är dags att förhandla som vuxna i stället. Jag föreslår följande experiment. Säg till ryssarna att vi kanske skiter i Georgien om de börjar hjälpa till med Iran. Säg till kineserna att vi kanske skiter i Taiwan om de börjar hjälpa till med Nordkorea. Se vad som händer. Varför skulle fred vara gratis när inget annat är det?

Text: Thomas Engström