Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Värdet av »svensk« energi

Ingen vet vad utbyggd kärnkraft kostar. Därför är europeisk fördelning billigare och bättre.

Det gick en lättnadens suck bland borgerliga debattörer. Äntligen var det fritt fram att bygga tio nya kärnreaktorer i Sverige. Tillgången på el var tryggad. Äntligen skulle industrin och konsumenterna få låga elpriser. Politikerna hade klokt sett till att svenska kärnreaktorer skulle lysa upp glödlampor och värma aluminiumsmältverk.

Men nu, några veckor efter den nya energiuppgörelsen, börjar verkligheten sippra fram.

Samma fackföreningar och basindustrier som i decennier sagt att kärnkraften var lösningen börjar plötsligt prata om något helt nytt. Sverige måste klippa kablarna till kontinenten och isolera elproduktionen från Europa. Annars blir det ändå inte låga elpriser. Mona Sahlin har trevande hakat på den nya elprotektionismen.

Sanningen är ju att Sverige numera är en del av en mycket större nordisk elmarknad. Norden kopplas i sin tur gradvis ihop med hela den europeiska elmarknaden.

I Tyskland är elen 20–30 procent dyrare än i Sverige, både för privatkonsumenten och industrin. Därför kommer ihopkopplandet oundvikligen att leda till att elpriset går upp kraftigt i Sverige. Därför lönar det sig att dra många fler kablar till Europa. Därför exporterar Sverige redan i dag stora mängder el, och mer blir det.

Att däremot sälja svensk el subventionerat billigt till svensk basindustri, om den ger mer värde i Tyskland, det är ekonomiskt vansinne.

Dessutom är det klimatmässigt fel. Att fördela el effektivt över Europa sparar energi och gör omställningen billigare. Sydeuropa kan kylas på sommaren och Nordeuropa värmas på vintern. Just därför driver Obama en »super grid« med högspänningskablar tvärs över USA.

När alla politiker talar om att »trygga elförsörjningen i Sverige« är det ungefär lika smart som att säga »trygga hamburgerförsörjningen«. Det är en marknad.

Men tio nya reaktorer borde väl ändå vara ett billigare sätt att minska klimatutsläppen än exempelvis tusentals vindkraftverk?

Det kan vi tyvärr inte få veta.

Kärnkraften är nämligen fortfarande en statligt subventionerad energikälla. Ta det kärnkraftverk som blivit symbolen för kärnkraftens renässans i Europa, det i finska Olkiluoto. Det byggs av statliga franska Areva, till subventionerat självkostnadspris. Nu har det finska kärnkraftverket ändå blivit minst en halv gång dyrare än planerat, och kraftigt försenat. Det finska kraftbolaget som beställde verket stämmer därför Areva på 24 miljarder. Areva har då gått till franska staten och bett om minst 27 nya miljarder i nytt kapital.

Detta nära samröre med staten gör att det är svårt att veta vad kärnkraften egentligen kostar. Nya beräkningar från kraftindustrin visar att ny kärnkraft kostar allt från 30 till 80 öre per kilowattimme. Det är samma spann som gäller för ny vindkraft, exklusive subventioner.

Att franska skattebetalare subventionerar vår kärnkraftsel kan kanske svenska marknadsliberaler leva med, men det finns ett större problem. Att svenska skattebetalare subventionerar kärnkraftens olyckskostnader.

I USA kan kärnkraftsbolag stämmas vid en olycka. I Europa har Sverige i stället gått med i ett avtal (Pariskonventionen) där staten tar alla kostnader över (i dessa sammanhang futtiga) 7 miljarder kronor. Varför ska inte kraftbolagen ta kostnaden, åtminstone till dess att sista kronan av värde i företaget ätits upp (samma princip som för banksaneringen på 90-talet)? I synnerhet som kraftbolagen hävdar att en olycka ändå inte kan inträffa. Energiuppgörelsen borde kompletteras med fullt skadeståndsansvar för kärnkraften.

Om kärnkraften då visar sig dyrare än simpla vindsnurror så är den faktiskt det, hur skinande vackra nya reaktorer än verkar vara.

Det enda vi kan vara säkra på är att elen i Sverige på sikt kommer att bli mycket dyrare, och bara marginellt billigare än i Europa. Enda sättet att undvika det vore att protektionistiskt strunta i såväl marknadsekonomin som klimatet. Det får vi hoppas att inte Mona Sahlin vill.

***

För övrigt är det något som inte stämmer med Vattenfalls köp av Nuon. Det nederländska företaget gör i dag nästan bara el av gas och kol. Sverige vill att bådadera ska fasas ut genom höjt koldioxidpris. Sverige vill inte heller att företag som Nuon ska tilldelas gratis utsläppsrätter för koldioxid (värda mycket pengar) inom EU:s utsläppshandel. Då borde Nuon inte vara värt 95 miljarder kronor – eller så tror varken regering eller socialdemokrater på sin klimatpolitik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera