Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

»Jag vill inte att någonting ska ta slut«

Intervju

Ulf Elfving

Inte nu, men lite senare. Vi ska nog hitta en tid. Så småningom.

Vill han bli intervjuad? Helst inte, men han har svårt att säga nej. Skriver i ett mejl att han inte är någon bra intervjuperson.

Men han är en lysande intervjuare. Lätt och frisk som bubbelvatten. Ställer inte till svars, leder samtalet framåt. I gliporna händer något oväntat. Som att Hans Blix, FN:s superförhandlare med Irak, härmar nattskärrans läte. Eller att Leif GW Persson berättar om en diktsamling han skrivit, »med rim och allt«, som han läser högt för sig själv när han är berusad.

Han kommer ångande från japanen som ger honom akupunktur för smärta i axlar och rygg. Men han kunde gå dit bara för att denne man gör honom glad.

Vad ska han äta? Han har svårt att välja från menyn. Inte sjötunga. »Det kan verka brackigt.« Han fastnar för torsk, denne matglade man som vill njuta, må bra och tycker om att stå vid spisen. Häromkvällen lagade han en potatisgratäng till sin hustru, »det tog bara tolv minuter«, och blodpudding till sig själv.

Äntligen sitter vi här och jag undrar om han är så svår att intervjua som han påstår.

– Jag är omöjlig. Jag har inget att säga och det jag säger låter inte bra. En kollega varnar alla och säger att ingen har lyckats göra en bra intervju med mig.

Han har fyllt 66 år, men arbetar som om han vore 30. Men det stämmer inte, säger han.

– Jag tittade häromdagen i gamla almanackor och blev mörkrädd. Förr arbetade jag jämt, vardagar, lördagar, söndagar.

Han fortsätter att jobba för att stilla sin nyfikenhet, för att hänga med och för att han får jobba. »Det är inte givet i min ålder.« Och han vill arbeta med radio för att detta medium är magiskt. I en direktsändning kan vad som helst hända och gör det. Det ger honom kickar, säger han. Med stigande ålder behöver han större och större sådana.

– Jag vill inte att någonting ska ta slut, och rösten är ju det sista som åldras, sägs det.

Rösten ja. Ulf Elfving frågade nyligen Sven Wollter hur mycket av dennes personlighet som ligger i rösten. Det kan man ju fråga Ulf Elfving också, mannen som med sin varma röst kan fråga vad som helst, tycks det.

– Jag avskyr att lyssna på mig själv. Jag hör bara massor av fel.

Jag påminner honom om vad Johan Croneman i somras skrev i en recension, när Ulf Elfving i direktsänd tv presenterade årets sommarpratare i radio. Croneman är ju knappast lättflirtad, men han påstod att han aldrig sett en bättre intervjuare. Att Elfving lyssnade noga, följde upp svaret, kom med en motfråga. Han kallade insatsen »ett journalistiskt mästerverk.«

– Ja, Croneman brukar ju vara ganska stram, och DN har inte skrivit ett vänligt ord om mig på 40 år. Så den recensionen var ju bortom allt man kunde önska sig.

Hur han gör? Å, det låter så enkelt. Förbereder sig noga, försöker få dem han möter att känna sig komfortabla. Han talar om »normal vänlighet«.

Han tycks få alla att »ställa upp«, som det heter på journalistspråk. Men det kan ta år innan han lyckas.

– Man får aldrig ta ett nej. Men det är pest att tjata.

Samtidigt triggar motståndet honom och förr eller senare säger de ja.

Är du konflikträdd?

– Jag avskyr konflikter. Jag får tvinga mig att ställa vissa frågor, som jag vet att jag måste ställa.

Men efter en dikeskörning med ett statsråd för många år sedan drog han en lärdom. Ingen chef kan tvinga honom att fråga något han inte vill.

– Jag vet att jag måste fråga vissa saker, kan våndas i förväg, men litar på min intuition. Känns en fråga inte rätt, då avstår jag. Men frågar man utan att såra eller förolämpa brukar allt lösa sig.

Ulf Elfving började som programledare för »Svensktoppen«, fortsatte med ungdomsprogrammet »Upp till 13« och ledde sedan samhällsprogrammet »Efter tre«, som gav honom två miljoner lyssnare och Stora Journalistpriset.

När han var pojke hade han en dröm, att skriva i tidningen och prata i radio. I den lilla lägenheten på Luntmakargatan fanns en stor radio, och ur den strömmade röster, Uno Stenholm, Bo Järborg, Sven Jerring, Lennart Hyland, Sven Aurén. Ulf Elfving lärde sig imitera dem. Och som riktigt liten byggde han egna radioapparater av pinnar och klossar.

Så småningom lärde han sig älska tidningar, gjorde skoltidningar och började redan som 15-åring att under sommarloven arbeta på Eskiltuna-Kuriren. Det fortsatte han med under sju somrar, och han säger att de åren var de lyckligaste i hans liv.

– Jag älskar tidningar, att läsa tidningar. Jag kan sitta i timmar och njuta av att läsa allt, från första sidan till sista.

Hur ser din dröm ut i dag, femtio år senare?

– Att fortsätta arbeta som jag gör. Det är trevligt, det fungerar. Jag är trygghetsnarkoman.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera