Det psykiskt sjuka – eller friska

Text: Fredrik Borneskans

Bild: Scanpix

Det finns en hel genre av romaner där huvudpersonen lever ett glassigt liv med välbetalt jobb, dyra shoppingvanor och en stor innerstadslägenhet. Ibland kallas den feelgood-litteratur. Men egentligen vore feelbad-litteratur mer passande. Den ofta vackra gestalten, som klättrat upp till statusstegens skimrande förstaplats, mår inte särskilt bra. Hans eller hennes polerade liv känns meningslöst och tomt. Dessvärre är det ingen slump att den här typen av böcker säljer bra. Många delar känslan av att må dåligt. Men har det också blivit mer accepterat att göra det?

I Karin Johan­nissons nya bok »Melankoliska rum« kallas det tillstånd många senmoderna människor upplever för »vit melankoli«.

– Det är en färg jag har satt på nuets melankoli, den handlar om tomhetskänsla. Melankoli definieras som förlust av något man inte vet vad det är. Det kan bara upplevas som tomhet. Där finns också en koppling till konsumism, för tomhetskänslan kan vi frestas ersätta eller döva med någonting.

Karin Johannisson menar att känslan bland annat bottnar i att vi i dag inte har några stora berättelser eller sammanhang att ingå i. Många är heller inte medvetna om att det är just melankoli man lider av. Dessutom har melankolin fått allt snävare gränser, i stället har olika »sjukdomstillstånd« annekterat området. Kvälls­tidningarna är fulla av nya diagnoser med checklistor där vi kan kolla om vi är drabbade.

– Jag tror att det finns ett sug efter diag­noser, att förstå sin egen brist på välbefinnande i relation till en diagnos. För man tycker sig då få en förklaring. Men här finns också en risk, för man förlägger både ansvaret och hjälpen hos experter och hos medicinen. Allt fler är villiga att definiera sin brist på välbefinnande som sjukdom.

Karin Johannisson tror att de höga kraven på att vara lyckad och lycklig gör att allt fler känner sig otillräckliga. Men att det faktum att det i dag talas så mycket om att folk mår dåligt också leder till att det blir mer accepterat att visa sårbarhet.

Är då verkligen suget efter diagnoser en längtan som kommer från individen? I Ingrid Carlbergs bok »Pillret« får vi veta att ungefär 600 000 svenskar, eller sju procent av befolkningen, äter antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat. Läkemedelsföretagen har bedrivit en offensiv marknadsföring och lansering dels av medicin, men också av diagnoser.

Sjukdomskatalogen DSM – Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders – har erövrat världen. Den har vuxit från ett tunt prasslande häfte, som inte berörde särskilt många, till en stenhård tegelsten på 900 sidor, som går att drämma i huvudet på nästan vem som helst. För den som vill tjäna pengar på antidepressiv medicin finns inget negativt i att allt fler klassas som »sjuka«.

David Eberhard, överläkare, ser dock flera risker med utvecklingen.

– Det finns flera problem i att psykiatrisera normaltillstånd. Dels klarar den människa som lider av det här tillståndet sig inte lika bra utan professionell hjälp. Dels blir effekten av behandlingen ganska dålig om man börjar behandla kristillstånd som om de vore sjuklig depression.

Under ytan på ett växande antal diagnoser och medicineringar bubblar en potentiell förtroendekris för psykiatrin. En mer vardagligt nedlåtande hållning till psykiatriska diagnoser, och därmed kanske också till psykiskt sjuka människor, har även smugit sig in i språket. En besvärlig arbetskamrat kallas »schizad«. En före detta pojkvän, som man hade planer på att gifta sig med, gjorde plötsligt slut och blev »psykopat«.

– Man tappar känslan för att psykisk sjukdom faktiskt har en viss valör. Man förstår inte att det här med att vara »deprimerad« i psykiatriskt perspektiv – ett ytterst handikappande tillstånd – inte har någonting med att vara »deppig« att göra. Medborgarna kan förlora förtroendet för psykiatrin om de tror att »vi alla känner oss lite deppiga då och då« och undra »varför man har en medicinsk verksamhet som tar hand om det?«.

Den som är spekulativt lagd skulle också kunna hitta andra anledningar till att det finns en kluven hållning till psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Att må dåligt rymmer en samhällskritisk dimension – »det som samhället erbju­der är inte nog för att jag ska må bra«. Kanske har det blivit lättare att klassas som »sjuk« i ett marknadssamhälle som självt utnämnt sig till det enda möjliga och det bästa.

Konstfackeleven Anna Odell skapade stort rabalder när hon spelade självmords­be­nägen och psykiskt sjuk som en del av sitt examensprojekt. Hon har fått erfara att det kan väcka starka reaktioner, att i lågkonjunkturens och effektivitetstänkan­dets tid, »utnyttja samhällets resurser«, eller att ställa frågor om slutenhet inom psykiatrin. Men debatten har kommit att handla om konsten, och ifrågasättanden av den, inte av psykvården. Hon tror att det är en skenbild att det i dag skulle finnas en mer förlåtande attityd mot människor som mår dåligt.

– Det finns en rädsla för det som är annorlunda. På ett sätt har det blivit mer okej att säga att man mår dåligt. Så länge man visar upp någon slags fungerande yta kan man ta det. Men så fort den här ytan inte längre håller så är man kvar där man var förr, att det är jäkligt läskigt med människor som är sjuka.

Det låter troligt att det slagits upp ett normalitetens stängsel även runt vad som är accepterat i fråga om att »må dåligt« och vad som kan diskuteras. Ludmilla Rosengren är läkare, KBT-terapeut och mamma till fyra barn, bland annat Linnéa som tog sitt liv endast 14 år gammal. Hon är förvånad över den mediala tystnad som råder kring självmord.

– Jag tror att det handlar om Werther-effekten, man är rädd för att orsaka självmord genom att föra upp ämnet till diskussion. Men själva ämnet väcker också mycket känslor. Det finns ett tabu runt självmord och väldigt många myter cirkulerar fortfarande, trots att det finns otroligt mycket vetenskaplig och erfarenhetsmässig kunskap.

Karin Johannissons bok »Melankoliska rum« utkommer den 14 april på Albert Bonniers Förlag.