Ny generation av doldisar

Text: Elsa Westerstad

Bild: Anders Malm/Norbotten Neo

De är unga, svenska och uppträder på världens mest prestigefyllda konserthus. Ändå vet få vilka de är. De som är bäst på klassisk musik lever i konstant medieskugga.

Christian Svarfvar, 27 år. En av Skandinaviens mest eftertraktade violinister.

Du tillhör en ny generation internationellt framgångsrika musiker. Varför syns »Idol«-stjärnor överallt, men inte ni?

– Dels tror jag att det beror på att det svenska kulturklimatet är så litet. Dels är det i mångt och mycket vårt eget fel. Många framför allt i den äldre generationen har haft en ganska konservativ syn på klassisk musik, och ibland en snobbism, som har gjort att man är rädd för att göra saker som sticker ut. Dessutom är det inte så lätt att ta sig fram som ung musiker. Man tvingas att gå en kommersiell väg för att nå ut.

Ser du dig själv som kommersiell?

– Det gör jag inte alls, ha ha. Men jag försöker däremot inte vara så trångsynt att jag inte kan göra det ultimata för att synas i rätt sammanhang.

Så det är inte medias fel som inte uppmärksammar er?

– Jo, till viss del. Jag tycker att media kunde fånga upp det som händer i den klassiska världen lite bättre. Det finns rätt många musiker som kan tänka sig att ställa upp i kommersiella sammanhang, men som inte får chansen. Det behöver inte vara att sträcka sig så långt som till exempel Linda Lampenius, däremot låser man in sig väldigt mycket om man bara accepterar att spela på Konserthuset i Stockholm och bara vill synas på kultursidorna i Svenska Dagbladet.

Är klassisk musik för svår för att tilltala en ung publik?

– Det svåra är inte musiken, utan att locka unga människor till konserterna. Jag försöker med alla möjliga kanaler, från att finnas på Myspace och Facebook, till att kontakta olika magasin som riktar sig mot unga.

Det finns gott om rebeller i rockvärlden som tycker att det är tufft att slänga ut tv-apparater från hotellrum. Hur blir man rebell i den klassiska världen?

– Till skillnad från hur det såg ut för 20–30 år sedan tror jag att vi också skulle kunna göra sådant där i dag, slänga ut en tv från hotellrummet. Jag tror inte att samhället skulle döma en så mycket, det är nog mer den egna branschen man är rädd för.

Du tolkar mestadels tonsättare såsom Tjajkovskij och Mozart. Blir det några samtida kompositörer också?

– Jag spelar väldigt mycket nytt, och jag åker på en del nitar också. Mycket ny musik är inte särskilt intressant. Så har det alltid varit. För att få fram den musik som överlevt har man tvingats gå igenom det som inte är bra.

Nämn någon nutida tonsättare du gillar?

– Steve Reich, som fick Polarpriset. Det är rätt häftigt – minimalistiskt med mycket rytmer.

Susanna Andersson, 31 år. Hyllad operasopran utbildad i England som just nu är verksam på operan i Leipzig.

Tycker du att unga klassiska musiker får tillräcklig uppmärksamhet i Sverige?

– Nej, det tycker jag inte. Det finns ingen som hjälper till att lyfta fram unga musiker. Jag har inte fått någon direkt uppbackning från Sverige förutom från Stockholms konserthus då jag varit där och framträtt. Det vore bra om det fanns någon från Kulturrådet eller liknande som kunde jobba åt det hållet.

Vad beror det på, att ingen verkar bry sig?

– Det har väl att göra med att Sverige är ett så pass litet konsertobjekt. I Tyskland har man till exempel ett operahus i stort sett i varje stad, och ibland ett som ligger utanför. Där finns i alla fall över 50 stora operahus, i Sverige finns tre. Men sedan måste operamusiken också förändras och bli nytänkande för att nå ut.

Hur ska det gå till?

– Malena Ernman slog ett jätteslag för operasång när hon var med i Melodifestivalen. Hon har gjort att folk helt plötsligt fått upp ögonen för opera. Det kanske inte var ett helt operamässigt inslag, men det är klassisk musik. För mig går all musik ihop – även om du lyssnar på pop så kommer tonartsgångarna från den klassiska musiken.

Bör man närma sig populärmusiken?

– Inte direkt. Vissa är ju barocksångare och har den rösten, och då kan man inte göra så mycket annat. Men det är viktigt att vi tidigt visar unga människor att opera inte behöver vara uppstyltat, eller med stora röster som vobblar. Folk säger till mig att de inte kan förstå hur det kan komma så mycket ljud från en sådan liten kropp som jag har. Alla har bara Castafiore och Pavarotti i huvudet. Det är de stora stjärnorna som får mest uppmärksamhet som sig bör, men de andra rollerna behövs också. Vi är de där som ser till att alla divor kan dö på scen, ha ha.

Andreas Brantelid, 21 år. Prisbelönt cellist och en av årets artister i det internationella samarbetet »Rising Stars«.

Hur kommer det sig att det skrivs så lite om dig och andra unga inom den klassiska musiken?

– Jaså, är det så? Jag är inte ute efter det överhuvudtaget, så jag bryr mig inte så mycket. Självklart blir jag glad när folk tycker om det jag gör, men generellt tror jag att musiken – också den klassiska – har förstörts lite grann av att folk vill sälja den. I stället för att musiker söker vad de verkligen vill säga.

Vad tycker du om medias bevakning av den klassiska världen?

– Jag brukar inte läsa om det står någonting om mig, så jag har inte tänkt i sådana banor. Självklart är det så att klassisk musik får mindre uppmärksamhet än popmusik men det är naturligt, så har det alltid varit. Det kräver ju någonting av lyssnaren …

Vad är det som krävs?

– Det hänger lite samman med utvecklingen som varit de senaste åren, att man sätter på radion och hör en poplåt på två minuter som låter som vilken som helst annan. Sedan efter en vecka hör man den aldrig mer. Det har att göra med att man ska tjäna pengar på musiken och att man ska göra det på enklast möjliga sätt.

Hur ser du på din roll som solist?

– Jag tycker om tanken att det inte är först och främst jag, Andreas, som är viktigast på scenen, utan att jag tolkar någon annans känslor. Om jag spelar Dvoráks cellokonsert är jag intresserad av att visa publiken hur den också kan spelas. Har man bara det i huvudet, då är det ingen poäng med att jag ska synas och komma fram.

Den 16–19 april är det tonsättarweekend på Stockholms konserthus med fokus på svenska nu verksamma tonsättare. I år är det B Tommy Anderssons tur.