Rörelse utan riktning

Imorgon är det första maj. Tal ska hållas för att ena en rörelse. Det blir ett hårt jobb, för rörelsen ifråga finns inte längre. Den finns inte, för den har inget att förhålla sig till. Den finns inte, för den rör sig nu bara kring sig själv – den har ingen berättelse.

Först när jag följt socialdemokratin i opposition går det upp för mig att just det där begreppet, berättelse (»the narrative«, som Tony Blairs partistrateger tjatade ihjäl sig om när det begav sig) faktiskt inte är så tokigt. Ett parti som gör anspråk på regeringsmakten måste helt enkelt teckna en samhällsbild som människor känner igen sig i. Det är en förutsättning för att vinna folks förtroende och respekt.

Och [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] berättelse om Sverige håller inte. Man kan analysera socialdemokraternas nedgång från tusen utgångspunkter men detta kommer man inte ifrån.

Hennes berättelse har inget eget liv, inga politiskt obelastade ytor där människor förutsättningslöst kan pröva rimligheten och sanningshalten i det som påstås. Hennes berättelse sammanfaller helt och hållet med hennes budskap: Sverige var fantastiskt, borgarna tog över, Sverige är förskräckligt. Hon pratar inte om landet vi bor i, hon pratar om landets regering. Hon pratar inte om människors tillvaro, hon pratar om vilka människor hon vill bilda regering med. Och det Sverige som befinner sig utanför partikorridorerna orkar inte lyssna.

Sahlin har alltså på kort tid lyckats med konststycket att låta mer makt- och spelorienterad än [[Göran Persson]]. Han fick i alla fall ur sig ett par, tre hyggliga formuleringar som andades någon form av vision och framsynthet: »Den som är satt i skuld är icke fri«, »Marknadsekonomi, inte marknadssamhälle«, »Det gröna folkhemmet«. Sahlin är kanske inte själv medveten om vad det är hon förmedlar till väljarna. Hon har varit inriktad på att göra partiet som sådant mer öppet och diskussionsbenäget och upplever säkert mycket av den interna kritiken som djupt orättvis. Men socialdemokratin måste nu, mer än någonsin tidigare, lära sig att skilja på partiet och landet. Man kan inte bara förutsätta att folk utgår ifrån att partiet vill landet väl när allt partiet pratar om är partipolitik.

Det finns en berättelse som väljarna skulle lyssna till. Den tar sin början inte i borgarnas valseger i september 2006 utan någon gång på 1910- och 20-talet då socialdemokrater och liberaler bildade en progressiv allians och genomdrev den allmänna rösträtten och lade grunden till ett samhälle där alla förväntades bidra med vad de kunde och få tillbaka det de behövde. Det var en anständig vision, en vision som mobiliserade folk och överbryggade motsättningar som extremvänstern hade svurit på aldrig kunde överbryggas. Det var en vettig och klok vision, en vision som gav utdelning långt över till och med sina egna upphovsmäns förväntan och som väckte hela västvärldens avund.

Imorgon kommer det att talas, eller i alla fall sjungas, om »kamp«. Men kampen fördes en gång inte bara mot kapitalägare och konservativa utan mot den dåliga självkänslan i de egna leden. Kampen fördes då för allas rätt att bidra, inte för allas rätt till bidrag.

När Sahlin bedrev opposition inom sitt eget parti visade hon ofta att hon begrep allt detta, och när hon valdes till partiledare förväntade sig många att hon skulle göra rent hus med vänsterfalangen. Det är inte hennes intellekt som kärvar, det är hennes mod. Ingen kan leda ett så stort parti utan att stöta sig med någon. Första maj vore ingen dum dag att börja.