Se upp för glupske farfar

När John McCain tillkännagav att han ställde upp i amerikanska presidentvalet minns jag att min far, som är bara ett par år yngre än senatorn, häpet utbrast: »Men vem fan är sjuttiotvå och vill ha ett sånt jobb? Det måste ju vara något fel på karln.«
Och det måste det nog. Min farfar tillbringade sina pensionsår med att cykla omkring i en småländsk idyll och prata med folk, påta i trädgården och berätta gamla historier om beredskapsåren. Han skämde bort oss barnbarn i största allmänhet, möjligen till sina egna barns förvåning, och verkade önska oss all lycka och välgång i världen. Så som Gud avsåg det hela, med andra ord. Så som man förväntar sig.

Men den som förväntar sig vett och sans är tydligen lika dum varenda gång. För Alf Svensson, född 1938, har alltså personvalsvägen slagit ut Ella Bohlin, född 1979, som kristdemokraternas EU-parlamentariker. Samme Alf Svenson som har en meritlista omfattande trettioen års partiledarskap, ett antal mandatperioder som riksdagsledamot, en ministerpost och så förstås medalj från konungen. Han fyller snart sjuttioett år.

Jag är nu ingen Ella Bohlin-anhängare. Bohlin sitter i Tv-debatter iförd  kristna kavajer och säger rakt ut att hon vill hindra mig från att ta med mig lite lagom med pilsner och brännvin över bron från Danmark, för att bara nämna två invändningar. Men det borde rimligen vara hennes tur. I vilket mörkt skede i livet måste Alf Svensson inte ha befunnit sig när han kläckte idén att försöka kryssa sig förbi henne? I vilken tillstånd av missunnsamhet, småaktighet och distanslöshet måste inte ett sådant beslut ha fattats? Mannen har familj och barn och spelar saxofon. Han har gett ut tre böcker. Vad är det som fattas? Vad är det för hunger som aldrig låter sig stillas?

Det måste vara rampljuset. Vilken bedrövelse i så fall. Borde det inte efter en lång och framgångsrik karriär vara rent underbart att äntligen slippa skiten? Att få vakna på morgonen, utan väckarklocka, stiga upp och koka sig lite kaffe, kunna njuta av att bläddra förbi politrukschimpanseriet på ledarsidorna och gå direkt till sporten, kulturen eller vad man nu vill. Att få läsa böcker. Att få se alla filmer man missat under årens lopp. Att få ta igen alla år då man mentalt och fysiskt varit tvungen att befinna sig på annat håll.

Men nähä. Nu skas det till Bryssel. Till utskottssammanträden och pressträffar och frukostmöten och lobbyistbriefingar och blodtryckshöjande flygplatsköer och ett hundratal hotellrums hånfullt väsande ventilationstrummor. Här ska värvas assistenter och skrivas motioner och förhandlas om bättre arbetsrum. Här ska pendlas som ett skållat pånyttfött landsfaderstroll mellan Bryssel och Gränna och Strasbourg. Sjuttioett? Inga problem. Bara att kavla upp koftärmarna och yra vidare. Ju mer erfarenhet i det allt slitnare bagaget, desto bättre. Lagom till nästa EU-val är Alf Svensson sjuttiosex. Inget ska uteslutas. För när fan blir gammal blir han … ambitiös.

Har jag med det att göra? Nej. Jag kan bara hoppas att jag för egen del om sisådär fyrtio år börjar lugna ner mig lite. Att jag njuter av att vara färdigtjatad och färdighatad. Då ska jag fördriva tiden i en randig hop­fällbar solstol och sutta mig slö på besk egenimporterad gammeldansk och blänga ut över de skånska fälten och reta mig sönder och samman på alla unga författares och skribenters tvärsäkra oförskämdheter. Måtte det bli så. Bara jag inte blir landshövding, programledare eller – tre korstecken i rad – europaparlamentariker.