Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Tio frågor

»Folk kom fram och tackade«

Anna Odell tycker att debatten om hennes konst har varit nyttig. Nu inleds rättegången mot henne.

Anna Odells fejkade psykos gav upphov inte bara till den hetsigaste konstdebatten på åratal, utan även till åtal för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Men inför rättegången verkar Anna Odell ganska lugn.

– Det ska bli intressant. Jag har så länge vetat att det ska bli en rättegång, så jag är inte upprörd längre. Det enda som är jobbigt är att jag har så lite tid. Jag måste få undan grejer så att jag kan förbereda mig och inte bli svamlig, utan verkligen ha genomtänka argument.

Hon funderar mycket på upplägget – vilket fokus ska hon lägga på yttrandefrihet, rätten att uttrycka sig konstnärligt? Hur beredd bör hon vara på att om hon faktiskt gjort något straffbart helt enkelt ta sitt straff?

Odells verk »Okänd, kvinna 2009–349701« har nått ut till tusentals människor genom examensutställningen och sommarens publiksuccé på Kalmar konstmuseum. De flesta debuterande konstnä­rer kan bara drömma om ett sådant genomslag. Eller kanske mardrömma – pressen från medierna har varit enorm och debatten, som bekant, hätsk. Men trots det är Anna Odell nöjd. Hon tycker att hon uppnått vad hon ville; en undersökning av offerrollen inom psykiatrin och en diskussion kring hur omhändertagandet ska se ut.

Hon berättar även om stor tacksamhet från människor som varit psykiskt sjuka och deras anhöriga.

– På utställningen kom folk fram hela tiden och tackade, jag kände mig nästan lite generad, »så mycket har jag väl inte gjort«. Och jag får positiva brev.

Själv säger hon sig inte ha gjort verket för att hon trott sig kunna förändra vården ensam. Snarare vill hon sätta i gång människors tankar genom att undersöka sådant som väcker hennes intresse: motsättningar, dubbelmoral och samhällets dolda sidor.

– Många säger ju att »det lyckades inte för det pratas bara om konstens roll och gränser och inte om psykvården«. Men jag är inbjuden till flera olika ställen, bland annat till Uppsala universitet för att prata inför dem som arbetar inom psykiatrin. I Kalmar har jag haft möte med landstingspolitiker.

Hon tvekar inte om att det var värt det. Visst har det varit påfrestande med alla reaktioner, men samtidigt intressant; att beröra och nå ut till många. Hon menar att upprördheten i sig tyder på att det här var något som »behövde visas«, och tror att debatten blivit extra hätsk just för att det rör sig om konst – en journalist som gjort samma sak hade inte fått samma reaktion.

– Många verkar ha den synen att när en konstnär gör något är det för att provocera. Det bygger mycket på fördomar, gissar jag. Jag tror att de flesta gör något för att det ligger något djupare bakom.

Kan konst förändra?

Den provokativa och politiska konsten har en lång historia – dadaismen vände sig mot hela samhällssystemet i en reaktion på första världskrigets fasor, efterföljaren surrealismen var också starkt politisk.

60- och 70-talen innebar ännu en samhällstillvänd våg; med fokus på bland annat genus och kropp – den tog sig exempelvis uttryck genom performancekonst. I Sverige blev Carl Johan De Geer dömd för skändande av statssymbol och uppvigling, efter att ha dekorerat svenska flaggan med ordet »kuken« och uppmaningen »Skända flaggan Vägra vapen Svik fosterlandet Var onationell«.

Dennis Dahlqvist, konstkritiker i Exp­ressen, tror att konstnärerna fortfarande lockas av det modernistiska idealet av en provocerande outsider.

– Många känner nog att det är väldigt attraktivt, men det är en fälla – då kommer man in i tomma provokationer.

Han förespråkar politisk konst som del av samhällsdebatten.

– Psykvården angår ju oss alla, till skillnad från till exempel Ernst Billgrens töntiga änder.

Även DN:s Dan Jönsson har tilltro till konstens politiska potential. Men han ser också risker.

– Det finns en naivitet i konstvärlden att konst kan diskutera politik på ett väldigt direkt sätt, det leder till att man får en konstvärld som överskattar sin egen betydelse. Jag har sett väldigt få exempel på postmodernistiska verk som verkligen haft en politisk sprängkraft.

Charlotte Bydler är lektor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, och hon menar att konstens styrka inte ligger i att visa vad man ska göra i stället, utan i att uppmärksamma hur något ser ut och få oss att ifrågasätta.

Konstnärerna själva har också blivit bättre på att utnyttja rampljuset.

– De har blivit skickligare på att skapa en symbios med media, därför är det vanskligt att veta om konsten verkligen är mer politisk i dag. Men visst är kons­ten som diskuterar sådana här frågor mer levande nu, mer än på 50-talet i alla fall, säger Dennis Dahlqvist.

Så, media gillar den politiska konsten – och känslorna besvaras. Pål Hollender, konstnären som vållade storm med filmen »Buy Bye Beauty« 2001, använde sig exempelvis högst medvetet av medierna; han såg deras reaktioner som en viktig del av verket. I dag säger han sig ha lämnat konsten, eftersom han tror att den i dagens debattklimat har liten chans att göra skillnad.

– Jag känner mig inte sugen på att göra något projekt i Sverige just nu, för folk är så inihelvete reaktionära. När folk slipar sina svärd för att skära ned kulturbidragen och bara tycker att »nu är den där provokativa konstnären här igen«, så är jag inte så motiverad. Vi får väl se om svensken skärper till sig så de blir värda ett konstverk eller två. 

Detta har hänt

Den 25 januari iscensatte Konstfackseleven Anna Odell en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.

Hon omhändertogs av polis och fördes till psykmottagningen på St Görans sjukhus, där hon lades i spännbälte och fick stanna över natten.

Nästa morgon avslöjade hon att psykosen varit fejkad och en del av hennes examensprojekt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera