Ekonomi

»Hungern värre än finanskrisen«

Jeffrey Sachs är ute på kampanj, dag efter dag, år efter år. Målet: utrota fattigdomen. Men arbetet går trögt.

Han har en vision, eller en »200- miljarderdollardröm« som den glamorösa tidningen Vanity Fair kallar det. Drömmen att utrota världens fattigdom. Jeffrey Sachs går upp klockan fyra varje morgon för att tiden ska räcka till. Nu har han tilldelats Kunskapsprisets internationella hederspris av Nationalencyklopedin för sitt arbete.

Hur känns det att få priset?

– Jag är överlycklig, jag är en stor beundrare av Sverige, som spelar en viktig roll i världen. Jag har också många vänner och forskarkolleger där, som Carl-Henric Svanberg (Ericssons vd) som jag arbetat med inom projektet Millennium Village, och Bengt Westerberg på Röda korset. Jag var också i Sverige nyligen och firade Vattenfalls 100-års­jubileum.

Vattenfall har inget särskilt gott rykte i miljökretsar?

– Jovisst, de har kolkraftverk, men de arbetar hårt för att hitta alternativ och minskar koldioxidutsläppen på många sätt.

Vad har hänt sedan matkrisen 2007 när du försökte mobilisera västvärlden, har de rika ländernas engagemang ökat?

– Den viktigaste och tydligaste förändringen är det beslut som G8-gruppen tog i somras om att skapa en fond på 20 miljarder för att stötta småbönder så att de ska kunna försörja sig. Nu gäller det att den blir verklighet också.

Hur har din vision om en »grön revolution« i Afrika utvecklats?

– Det är bland annat det vi jobbar med i »millennie­byarna«, det handlar om att införa ny teknik i jordbruken, och samtidigt hitta en finansiell lösning, exempelvis genom mikrolån. På vissa håll, som Malawi, har de varit en stor framgång. De exemplen visar att det finns stor potential. De områden som framför­allt har förbättrats är aids, malaria och skolor.

– Samtidigt finns det skäl till stor oro, för när det gäller hungerprojektet har det snarast försämrats de senaste åren. Målen går att uppnå, men det har varit problem med finansiering, svagt ledarskap och dålig organisation. Under Bushadministrationen var USA inte fokuserat på den här typen av frågor och vi kom ingen vart, landet delades av frågor som Irakkriget. Nu hoppas jag att vi kan intensifiera arbetet, för målet att minska hungernöden går att nå, det är inte svårt.

Vilket är det mest akuta problemet i dag anser du?

– Det är absolut matkrisen, och den är mest akut i Subsahara i Afrika och södra Asien. I vissa länder, som Indien, finns också kulturella problem, som att flickorna anses mindre viktiga och får mindre mat än pojkarna. Klimatförändringen blir också allt tydligare, vädret blir alltmer instabilt och de som betalar det högsta priset är de fattigaste länderna.

Du har kritiserat det faktum att de flesta afrikanska länder inte finns representerade i stora ekonomiska organisationer som G8 och G20?

– Afrika är marginaliserat därför att länderna inte är finansiellt starka. Inom FN väger de tyngre, men de behöver vara med i grupper som G20 för att kunna driva igenom beslut också.

Många är kritiska till kändisar som gör pr-aktioner till stöd för välgörande ändamål, hur ser du på det?

– Jag förstår inte alls den kritiken. Artister som Matt Damon, Bono och Angelina Jolie gör oerhört mycket nytta, de når ut i en bullrig värld där det är svårt att få publikens uppmärksamhet. De når ut till en större grupp som aldrig skulle ha hört talas om problemen annars.

Du är en aktiv debattör även i ekonomiska frågor på hemmaplan, och har bland annat kritiserat de enorma statliga stödpaketen till finansmarknaden i USA i samband med krisen. Med facit i hand, var inte det rätt beslut?

– Nej, det hade räckt med penning­politiska stimulanser (räntesänkningar). Miljardpaketen gör stor skada eftersom de ökar budgetunderskottet så kraftigt, vilket nu riskerar att stoppa sjukvårdsreformen.

Överdrevs risken för en djup ekonomisk kris?

– Vid den tidpunkt när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs tror jag att hotet var verkligt. Det var en verklig finansiell panik som krävde omedelbara beslut. Men med tiden minskade paniken och därmed den akuta risken.

Vad anser du om att den rika världen håller på att köpa upp jordbruksmark i fattiga länder som Afrika, Asien och Latinamerika?

– Det är generellt väldigt farligt. Ofta innebär det att människor som har anspråk på marken och brukar den, ofta av tradition, blir av med den. De kan då bli desperata, som vi såg på Madagaskar nyligen, där ett sydkoreanskt företags markaffär bidrog till instabiliteten.

Ger du aldrig upp hoppet om en bättre värld?
– Det finns tuffa stunder, men så ringer eller mejlar någon från andra sidan jorden och berättar om något projekt som blivit bra, och då kommer hoppet tillbaka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera