Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Tio frågor

»Myter från regeringshåll«

Gellert Tamas nya bok »De apatiska« skildrar det politiska spelet kring de apatiska flyktingbarnen.

Varför skrev du den här boken?

– För att försöka förstå hur Sverige tillåter att svårt sjuka barn släpas ut från sjukhuset, förs med våld till ett flygplan för att sedan dumpas i ett annat land. Precis som med »Lasermannen« så handlar det om något obehagligt som vi helst inte vill peta i. Men ibland måste man skära i ett sår för att få ut allt var.

Hur tycker du att regeringen och utredaren Marie Hessle hanterade frågan om de apatiska flyktingbarnen?

– Det var ett politiskt spel som var mycket noga regisserat. Barbro Holmberg [dåvarande migrationsministern] sa tidigt att det inte är politikernas fel att dessa barn lider. Och Göran Persson drev en tuff linje i asylpolitiken för att inte tappa väljare till sverigedemokraterna i valet 2006. Deras utspel anspelade dessutom på befintliga strömningar i samhället.

Vilka krafter låg enligt dig bakom påståendena om att barnen simulerar sjukdom och är förgiftade av sina egna föräldrar?

– En handfull personer. En psykiater vid namn Thomas Jackson var tongivande, bland annat skrev han flera artiklar i Dagens Medicin som låg till grund för Marie Hessles utspel. Thomas Jackson skrev sedan en artikelserie på samma tema i nationaldemokraternas tidning Nationell Idag.

Socialdemokraterna och moderaterna röstade ner förslaget att ge dessa barn amnesti. Barbro Holmberg beskrev beslutet som klokt och humanitärt. Kommentar?

– Det är ett fullkomligt nattsvart och absurt uttalande som mest påminner om något ur en roman av George Orwell.

Finns det några historiska paralleller?

– Den 17 februari 1939, på dagen 66 år innan riksdagens beslut om de apatiska flyktingbarnen, fattades ett annat beslut som kom att kallas »en skam för vårt folk«.  Då röstades förslaget att ge skydd åt ett tiotal judiska läkare undan nazisterna ner. I framtiden kommer vi att beteckna behandlingen av de apatiska flyktingbarnen som ett av de mörkaste kapitlen i vår historia.

Utredningen i december 2006 visade att inget framkommit som tydde på att det förekommit manipulation. Hur tolkar du det?

– Som en otroligt sorglig slutspurt på Marie Hessles tre år som statlig samordnare. Den allra sista dagen erkänner hon att hon haft fel. Tyvärr så hjälper det inte de människor av kött och blod som drabbats.

Vi har sökt Barbro Holmberg och Marie Hessle men de har avböjt att kommentera din bok. Varför tror du att så är fallet?

– Jag noterar bara att uttrycket »talande tystnad« är passande. Men förr eller se­nare kommer de att tvingas stå till svars.

Varför försenades bokens utgivningsdatum flera gånger?

– Jag överskattade min egen förmåga och underskattade ämnets omfattning. Medan »Laser­mannen« nästan skrev sig själv så var det svårare med den här boken. Ämnet ligger närmare i tiden och jag har inte kunnat ta mig samma frihet genom att skapa scener. Dessutom drabbades jag av ett dödsfall i familjen.

»Lasermannen« blev en sanslös succé. Den här boken är mindre lik fiktion och en riktig tegelsten. Riskerar inte dina läsare att bli besvikna?

– Nej det tror jag inte. Precis som »Lasermannen« så ger »De apatiska« en nära och inträngande bild av dagens Sverige och skildrar ett politiskt spel på högsta nivå.

Bilden av att det ändå var manipulation som de här barnen ägnade sig åt, lever den kvar i dag?

– Absolut. Även hos experter och statliga tjänstemän som jag intervjuat. »Apatiska flyktingbarn? Ja det är de där ungarna som springer och smygäter på nätterna« var en vanlig reaktion. Myterna har fått starkt fotfäste, vilket inte är så konstigt med tanke på att de spreds från regeringshåll.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera