Tio frågor

»Jag bråkar inte med Ekman«

Det är första gången som det stått på den nya ständige sekreteraren Peter Englunds lott att läsa upp nomineringen inför världspressen.

Vilka trender i litteraturen kan du se som historiker om man tittar utifrån nobelpriset i litteratur?

– Den viktiga trenden som jag kan se är modernismens uppkomst, uppgång, genombrott och sedan – vadå? Postmodernismen? Frågan är vad som kommer sedan, det är det ingen som vet.

Tycker du personligen att litteraturen utvecklats mot det bättre, eller sämre?

– Man kan se en förändring och utveckling av konst med samtiden, men det är ju inte som en bil eller kommunikationsmedel som man kan se har blivit snabbare och bättre. Det går inte att lägga en linjal och mäta konstens och litteraturens kvalitet.

Du har tidigare sagt att du är väldigt nervös inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur. Varför känner du så?
– Det är man om man är en någorlunda normal människa. Att stiga ut i så många kamerors sken är stressande och jag betraktar det som normalt att vara nervös.

Ceremonin får extremt mycket uppmärksamhet och uppfattas som väldigt fin. Varför då?

– Jag vet inte om det är så fint. Det är en kille som går ut och läser ett pressmeddelande. Det är ju otroligt uppmärksammat, men vi får komma ihåg att det är ju trots allt bara ett pris.

Vad tycker du i så fall om den stora uppmärksamheten?

– Det är roligt att litteraturen får i alla fall en dag per år som den räknas.

Hur många språk kommer du läsa nomineringen på?

– Horace Engdahl hade en hel bukett av språk. Jag kommer läsa på färre, av den enkla anledningen att jag kan färre språk än han och kommer inte lära in något nytt. Länge lästes nomineringarna bara på svenska om de ens lästes upp. Det var inte förrän Sture Allén blev ständig sekreterare som det även skedde på engelska.

Vilken är din roligaste anekdot från tidigare ceremonier?

– Det är möjligen reaktionen när Elfriede Jelinek fick priset. Det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla. Det var nästan grymt, ingen visste vem hon var.

Det gamla Rushdie-bråket har ju blossat upp igen, varför bråkar ni fortfarande om det?

– Det får du nog fråga Kerstin Ekman om. Jag har inte bråkat med henne – hon bråkar med mig, och det är hon väl i sin fulla rätt att göra. Hon blev väldigt upprörd över ett referat av vad jag sa i en artikel, men jag förstår inte riktigt vad all denna rök kommer ifrån.

Tycker du att ni borde vara mer samhällskritiska och exempelvis stå upp för författare som hotas?

– Det har Akademien gjort och kommer att fortsätta att göra. Svenska Akademien fanns ju med på det internationella uppropet för Salman Rushdie och vi har även träffat honom två gånger. Vi stöder Pen och är med i en kommitté som bevakar yttrandefrihet. Jag tycker att det är självklart att vi ska stå upp för det fria ordet, men samtidigt kan vi inte engagera oss i varje behjärtansvärd sak som dyker upp, då förlorar vi vår tyngd. Om vi automatiskt skulle dyka upp på varje uppropståg skulle det till slut inte betyda något.

Hinner du skriva något själv nu för tiden?

– Nej egentligen inte. Jag vore van­sinnig om jag planerade in nya projekt, det vore som att yla mot månen av längtan efter vad jag inte kan få. Men det är bara att gilla läget, som man säger i armén.

Detta har hänt
Svenska Akademien tillkännagav torsdagen 8 oktober vem som fick världens finaste pris i litteratur. Veckorna innan blossade återigen det gamla Rushdie-bråket upp inom Akademien. De iranska mullorna hade fällt en dödsdom över Salman Rushdie och några av ledamöterna ville att Akademien skulle skriva under en appell till den svenska regeringen att ingripa, vilket inte skedde. Bland annat Kerstin Ekman lämnade Akademien 1989. Hon har nu i ett antal inlägg kritiserat Peter Englund för att inte inse att hon lämnade sin post enbart på grund av den konflikten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera