Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag känner mig lite som Strindberg«

Unni Drougge petar lite i den ljumma rödbetssalladen och tänder en cigg efter att ha försäkrat sig om att det inte stör. Hennes liv har tagit många turer. Från födseln i ett lundensiskt akademikerhem, till Hässleholm (eller Arsleholm som hon kallar sin ungdomsstad), en äventyrlig sejour i Israel, via punken och antietablissemanget, till fattigt gröna vågen-liv med fem ungar på den skånska vischan, starten av musiktidningen Slitz med dåvarande maken Mats Drougge, till skilsmässo­roman, uppmärksammad ny relation med betydligt yngre man, rättegång, separation, ny misshandelsskildring i självbiografiska »Boven i mitt drama kallas kärlek«. Den boken lade hon ut gratis för nedladdning på The Pirate Bay, och i dag är hon piratpartisympatisör.

Den senaste tiden har hon ägnat sig åt att försöka sammanställa en fungerande affärsmodell som tar hänsyn till den nya tekniken. Ett sätt att, »slippa gå via de stora förlagen«. Och att slutföra projektet »Skriv färdigt boken«, ett interaktivt romanbygge där varje kapitel skrivs av olika människor.

Målet är att boken ska hålla samma klass som en traditionell roman, ges ut och marknadsföras.

– Det finns något suspekt i den stora skräcken för fildelning. När jag lagt ut min tidigare bok på Pirate Bay så tog det bara några minuter innan de frivilliga donationerna började trilla in på mitt konto, berättar Unni Drougge på sin nedslipade skånska och poängterar att hon inte vill skrota nuvarande system – bara komplettera det.

Men när jag påstår att hon gått från att vara kvinnosakskämpe till att bli piratkramare protesterar hon.

– Jag har inte övergett kvinnofrågorna. Och även om det finns en bas av manliga nördar i piratrörelsen, så skär den över alla samhällsskikt och kategorier.
Unni Drougge delar gärna ut kängor till höger och vänster. Nyligen skrev hon en debattartikel där hon förklarade att Liza Marklund och härvan kring »Gömda« har gjort att hon inte längre kan med att kalla sig feminist utan att skämmas. Och dagens svenska kulturklimat beskriver hon som ensidigt, likriktat och tråkigt.

– Nästan all ny litteratur som ges ut är skit. De stora förlagen pumpar upp saker som inte förtjänar det, som den här Lars Kepler-skiten. Usch!

När det gäller skrivandet så är Unni Drougge nästan perverst inrutad. 05.30 ringer väckarklockan och då bär det direkt av till en av de två gymanläggningar där hon har träningskort. Efter en timmes spinning eller styrketräning går hon hem, duschar, äter en banan och dricker kaffe. Alltid samma procedur och samma näringsintag.

– Sedan sätter jag mig och skriver under ymnighetsrökande. Då känner jag mig lite som Strindberg.

Starten på hennes eget romanskrivande liknar hon med att klämma en finne. En uppdämd lust som forsade fram, omöjlig att hejda.

– Jag avskyr mittfåran och bestämde mig tidigt för att vara tvärtemot etablissemanget. Den enda tråden i mitt brokiga liv är bryta mot normer och göra upp med förlegade värderingar.

Redan som barn var hon obstinat. Vägrade gå och lägga sig på kvällarna och fick börja med sömntabletter.

– Även i dag så är jag fruktansvärt jobbig för min omgivning. Måste alltid opponera mig och käfta emot. Enda undantaget är mitt eget kärleksliv, konstigt nog.
När det gäller relationer säger hon själv att hon alltid varit usel som stannat kvar i destruktiva och våldsamma kärleksförhållanden år ut och år in.

Alla som läst Unni Drougge vet att hon inte räds att fläka ut privatlivet. Grafiska sängkammarscener, våld, alkoholism, smuts och mänsklig förnedring, inget tycks henne främmande.

– Jag skiter i konventionerna. Har de sex ska det stå i detalj hur det går till, jag vill följa med in på toaletten och ner mellan lakanen. Många tänker säkert att jag varit utlevande i bingen och så är det kanske inte riktigt.

Hon konstaterar att hon fått in en evighetssallad och tänder i stället ännu en cigarett samtidigt som hon förklarar att hon röker för att kunna träna och tränar för att kunna röka. Egentligen avskyr hon fysisk ansträngning. Ändå sprang hon tjejmilen två år i rad, övertalad av sin vän och författarkollega Mari Jungstedt.

– Jag var råspacklad och tände en cigg så fort jag kom över mållinjen. Det retade ju förstås en del, konstaterar hon nöjt.

Trots hennes ambivalenta inställning till att hålla kroppen i trim så ser hon med fasa en tendens bland sina medelålders vänner att lägga på sig årsringar och dö i soffan. Samtidigt som »det goda livet« är det enda de pratar om.

– Jag orkar inte lyssna på diskussioner om mat och husrum. Alla mellan 30 och 50 snackar om vad de ska äta, hur de ska inreda sitt kök eller bygga hus på Gotland. Det är fruktansvärt ointressant.

– 70–80 procent av alla människor i alla lägen är amöbor, konstaterar hon sedan. Vi inreder våra hem och har en absurd längtan efter evigt liv.

– Vi får inte dö i vår kultur. Det ses som ett personligt misslyckande. Jag går aldrig på mammografi eller cellprovtagningar. Är det meningen att jag ska dö så får jag dö, säger Unni Drougge trotsigt och tänder ännu en cigarett.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera