Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Alla ska fan tycka hela tiden«

Belinda Olsson står vid sitt skrivbord och arbetar i strumplästen. När jag kommer tittar hon upp från datorskärmen, hälsar artigt med ett leende, tittar sedan intensivt på skärmen igen och muttrar lite frånvarande att hon inte är nöjd med trailern inför kvällens program. Hon vill gärna att det ska bli bra – och vilken programledare vill inte det? Belinda Olsson vill att det ska bli jättebra, att både hon och andra ska tycka att »Debatt« är ett program som är viktigt och berör.

Några minuter senare har hon stuckit ner sina nylonstrumpetäckta fötter i Converseskorna och vi befinner oss i SVT:s och Sveriges Radios gemensamma personalmatsal. Det var enklast att träffas här eftersom Belinda Olsson har ett späckat schema. Hon veckopendlar till Göteborg från hemmet i Stockholm och intensivjobbbar de tre dagar i veckan hon är på plats. Men personalmatsalen var inget självklart val, det här är platsen som hon undvek de första veckorna på den nya säsongen då hon gick från redaktör till programledare på Sveriges kanske mest hatade och rosade samhällsprogram. Hon var nervös, och trots att hon hade fått bra kritik för sitt sätt att leda programmet ville hon skärma av sig från kollegornas tyckande och tänkande.

– Det är ett annat klimat här än i Stockholm. Folk är mer direkta och oängsliga. Det är ofta väldigt roligt, men ibland kan det vara jobbigt. Alla ska fan tycka hela tiden, säger programledaren till ett program som går ut på att folk just ska tycka.

Hon håller med om att det är ironiskt, men förklarar att det är ett uttryck för att hon är en känslig person.

– Man försöker alltid låtsas att man skiter i kritiken, men det gör ju ingen. Det jag försöker jobba med är att vara glad över den goda kritiken, jag vill inte bli för ledsen när den dåliga kommer.

Hon är redan lugnare, hon äter i personalmatsalen och hon tyckte till och med att det var roligt när både tittare och kollegor blev upprörda över ett program som handlade om manlig amning. Hon gillar att mucka, tycker det är roligt när det hettar till så länge diskussionen inte handlar om henne själv som programledare.

Belinda Olsson ger intryck av att vara en mycket komplex person. Ena stunden pratar hon om osäkerhet och känslighet, flackar med blicken och tittar bort i stället för i ögonen, för att ni nästa stund skratta självsäkert, högt och ohämmat när hon berättar om det spydiga mejlet hon skickade till kollegorna som hade kritiserat henne.

Som barn drömde Belinda Olsson om att bli makeupartist. Tankarna på att bli journalist kom först när hon läste upp sina mediokra gymnasiebetyg på komvux. Där var det en lärare som frågade Belinda Olsson rent ut: Vad gör du här? Hon hade inget bra svar och började fundera på vad hon ville. I samma veva läste hon en annons om en amerikansk journalistutbildning och eftersom hon alltid hade gillat att skriva och beundrade talkshowstjärnan Oprah Winfrey åkte hon och pluggade i USA ett år. Sedan dess har hon vetat vad hon vill och det i kombination med tur har enligt henne själv gjort att hon är där hon är i dag. Hennes cv är långt och bra. Förutom att vara en av redaktörerna till den kultförklarade feministantologin »Fittstim«, chefredaktör på nättidningen Sourze, krönikör och sedermera debattredaktör på Aftonbladet, har hon bland annat skrivit två böcker, sidekickat i TV4:s »Kvällsöppet« och haft en egen talkshow i TV8.

– Jag är ingen duktig flicka, jag har alltid fuskat lite, sammanfattar hon. Och jag är inte karriärkåt, i så fall hade jag varit chef på Aftonbladet. Jag har velat hitta utrymmet där jag får vara fri, jag hatar auktoriteter som bestämmer över mig.

Programledartjänsten på »Debatt« är ett drömjobb, Belinda Olsson älskar »oborstad debattjournalistik« i direktsänd tv. Efter att ha gått på halvfart under de senaste sex åren, då mycket energi har gått till att föda och uppfostra två barn, jobbar hon nu helhjärtat och längtar efter att gå till jobbet.

Hon återkommer hela tiden till om vikten av att vara bra, något som är tydligt för den som läst hennes bidrag till »Fittstim« – en text som inte handlar så mycket om feminism utan snarare om att det är viktigare att vara bra än att vara söt.

Varför är det så viktigt att vara bra?

– Det har jag tänkt på i efterhand, jag vet inte. Det hade kanske varit bättre att skriva att »även om du står i rökrutan nu … det är okej att slappa lite nu, men du kommer att ta igen det …«

Men det är viktigt för dig att vara bra?

– Det är viktigt för mig att vara bäst, jag har en vinnarinstinkt som är sån. Men vad jag menar är att man kan se hur förödande det är med kvinnor som tycker det är viktigt att vara snygga. Snyggheten försvinner ju och det blir så jävla jobbigt för en, medan det andra består. Det är viktigt att vara både och. Och det är ju där allting hamnar, att det är så himla svårt att få ihop det. Man ska både vara snygg och jävligt duktig. Hur ska man hinna både smörja in sig med fårsperma som Carolina Gynning gör, inte äta något och ändå vara bra, pigg och glad?

Plötsligt ser hon lite osäker ut. Men sedan skrattar hon sådär högt och ohämmat igen. Nana Håkansson

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera