»Jag är duktig men vill inte vara för perfekt«

Text: EYAL SHARON KRAFFT

Tvåspråkig säger sig Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson vara. Ena språket är logiskt resonerande. Som agronom och miljöekonom argumenterar han obehindrat med regeringens nationalekonomer.

Det andra är känslosamt och härstammar från ett varmt religiöst hem på västkusten. I ladugården diskuterades allt från konstgödsel, religion till kärnkraft. Som yngst av sex syskon och lite av familjens clown var det inte lätt att få komma till tals.

– Jag fick vara kort och koncis för att få en syl i vädret.

Att han behärskar bägge språken märks. Och även om man inte håller med om sakargumenten är hans gestikulerande, charmen och den övertygande glöden svår att motstå. Han blir själv en smula tagen.

– Jag är otroligt lättrörd. Vackra tal och folk som säger det de menar kan få mig tårögd.

Där, i tron om att äkta engagemang kan flytta berg, hittar vi källan till glöden. Underliggande händelser finns. Han nämner två, kallar dem segrar: apartheidregimens kollaps och att bygden stoppade den planerade kärnkraftsanläggningen i hemkommunen Brodalen 1974.

– Där fick jag en enorm känsla av att det gick att påverka världen. Det har präglat mitt liv.

Miljöintresset ledde honom till lantbruksuniversitet i Ultuna. Tidigt tyckte han sig se ett avgörande samband mellan miljö och ekonomi och han vävde samman båda ämnena till en miljöekonomisk profil. Startade distansutbildning i ämnet miljöekonomi, och helgmötenas entusiasm kring fackämnen på den tiden liknar han vid väckelsemöten.

Ser han någon koppling mellan religion och miljö?

– Ja, det är en av mina drivkrafter förstås. Det ligger i min livsåskådning att ta ansvar, vara solidarisk med alla männi­skor och ta ansvar för skapelsen.

Och eftersom Gud är »blott« en inspirationskälla kan inte Svante Axelsson luta sig tillbaka och se på medan världen går under. Han vill göra något, vilket han också kunnat alltsedan han hoppade på Naturskyddsföreningståget för 16 år sedan, generalsekreterare sedan 2000.
Övertygad om en koppling mellan miljö och ekonomi var han med och lade grunden för något nytt och banbrytande: grön skatteväxling – höjda miljöskatter i utbyte mot sänkt skatt på arbete.

Övertygelsen om plånbokens makt över människans beteende rönte med åren ett stort genomslag i realpolitiken. Drygt 11 miljarder i skatteväxling som en del av en rödgrön uppgörelse, till exempel. Även under den nuvarande alliansregeringen har miljörelaterade skatter höjts och skatter på arbete sänkts.

Ändå är Svante Axelsson inte nöjd.

– Sverige gör inte tillräckligt. Jag är trött på alla som säger att Sverige är bäst i klassen. Det är lätt att säga att vi är bäst i klassen med våra förutsättningar – vattenkraft, kärnkraft, biobränsle och ofantligt slöseri med energin. Det är relativt lätt för oss att göra mer och vi måste kunna minska våra utsläpp av växthusgaser mycket snabbare än regeringen utlovat.

Spelar det någon roll vad lilla Sverige gör?

Han tittar upp, illa berörd:

– Så kan du inte säga, det vore livsfarligt. Visst är vi ett litet land men även varje liten by i Kina är liten. Alla måste vara med, punkt slut.
Med alla menar han alla stater som snart samlas till miljökonferensen i Köpenhamn. Om de misslyckas att komma överens riskerar vi en katastrof, framhåller han samtidigt som han hoppas på en lycklig upplösning.

– Människorna är inte så korkade att de ger sig ut på ett kollektivt självmord.

Nyckeln till den lyckliga upplösningen ligger hos EU, understryker han och lägger därmed ett tungt ansvar på ordförandelandet Sverige. De flesta har fått insikt om klimatproblemet, men vi måste samtidigt minska fattigdomen i världen. Dessutom har vi en ekonomisk kris.

Dessa tre knutar kan i bästa fall lösas med ett enda alexanderhugg. Gigantiska Marshallplansliknande investeringar i fattiga länders miljöteknik kan få hjulen i världsekonomin att snurra, välstånd att fördelas jämnare och planeten att andas ut. Tänker han sig.

Kruxet är att de rika länderna måste mångdubbla sina investeringsbud (till 500 miljarder dollar per år) om Kina och de fattiga G77-länderna som Kina också representerar ska gå med på utsläppsminskningar. Vilket krävs om USA trots sin Kinaskräck ska göra eftergifter.

Lever han som han lär?

– Det vore skam annars, replikerar han medan han avverkar veckans vegorätt.

Ända sedan barnsben har han älskat kor likväl som att äta biffkött, men för klimatet avstår han kött åtminstone en dag i veckan och minskar på köttportionerna.

Han åker tåg från hemmet i Uppsala (fru och tre barn) till jobbet på Södermalm; cyklar ofta.

Att helt ge upp sin Ford Focus flexifuel kan han dock inte. Bilen väcker lyckliga uppväxtminnen till liv: han mekande med bröderna, han plastande gamla skärmar på rosthål, han tjuvåkande en Opel Kadett.

– Jag är ganska duktig, men jag vill inte vara för perfekt. Då riskerar vi miljöengagerade att uppfattas som en sekt.