Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Lyckat köp. I somras värvade FC Barcelonas president Joan Laporta Zlatan Ibrahimovic från italienska Inter. Övergångssumman var drygt en halv miljard kronor.

Livsstil

Nationalismen bakom Zlatan

­Zlatans FC Barcelonas framgångar bygger på en lång tradition av politisk aktivism. Nu siktar klubbens ordförande på en politisk karriär.

På väg in till flådiga Hotel Majestic i centrala Barcelona stoppas en man i skräddarsydd mörk kostym och vinröd slips av en kille i blåvit träningsoverall. Killen plockar fram sin mobiltelefon och ber att få ta en bild tillsammans med kostymmannen. Joan Laporta, ordförande för FC Barcelona – världens för närvarande mest framgångsrika fotbollsklubb – poserar vant innan han stegar in i hotellets lobby.

47-årige Laporta är här som hedersgäst på ett middagsmöte med den liberala tankesmedjan Fundació Catalunya Oberta. Sittande på ett podium pratar han om vad laget har åstadkommit under hans ledning:

– Vi har vunnit åtskilliga titlar.

Han behöver inte precisera sig – alla närvarande är väl medvetna om klubbens historiska trippel 2009: seger i spanska ligan, spanska cupen och Champions League.

– Men, fortsätter han, jag vet inte vad Katalonien har vunnit under de senaste åren. Barça lyckas bättre än det här landets institutioner för närvarande.

Det autonoma Katalonien, med drygt sju miljoner invånare, är en av Europas mest dynamiska regioner. Flera av Europas självständiga stater kan bara drömma om den ekonomi och det kulturella inflytande som Katalonien har.

Men det räcker inte för katalanerna. Det viktigaste är inte hur det går för fotbollslaget, det viktigaste är hur det går ännu bättre för regionen.
FC Barcelonas motto är Més que un club – »mer än en klubb«. Mottot kan tolkas på flera sätt, men för många här betyder det att klubben har spelat en historiskt viktig social och politisk roll i det katalanska samhället.

Under diktatorn Francisco Francos tid, då alla katalanska symboler undantrycktes, fungerade Barça för många katalaner som deras landslag. I dag betonar FC Barcelona gärna den roll klubben hade i motståndet mot Franco och i övergången till demokrati. På klubbens officiella hemsida går det att läsa om »martyrpresidenten« Josep Sunyol som var ordförande för föreningen vid spanska inbördeskrigets inledning och arkebuserades av Francos trupper under en resa för att besöka republikanska trupper utanför Madrid.

– Jag vet inte om ni vill ha en martyr eller en ledare, men är det en ledare ni söker kan jag stå till tjänst, säger Joan Laporta till middagsgästerna, i ett karaktäristiskt försök att nämna sig själv i samma sammanhang som den mytomspunne föregångaren.

Jämförelsen är ett led i hans satsning på politiken. Fotbollen är en bra grund för den som vill påverka samhället här.

FC Barcelona och Real Madrid – de två stora lagen i Spanien som möts i en supermatch nu på lördag – styrs av sina medlemmar. Ny ordförande utses genom val. När Joan Laporta valdes 2003 var valdeltagandet rekordstort, bland annat för att Laporta lovat att värva engelsmannen David Beckman, ett löfte som inte hölls.

Nu går hans ordförandetid mot sitt slut, i vår kommer det att hållas nya val, och från podiet kritiserar Laporta dem som »hycklande låtsas som om Barça bara är en klubb«.

Uppenbart är utspelet riktat mot den tidigare vännen men numera ärkerivalen Sandro Rosell, som kandiderar i ordförandevalet. Den tidigare Nike-direktören har sagt att han till skillnad från Joan Laporta vill att FC Barcelona inte ska ta ställning i politiska frågor, utan helt ägna sig åt det idrottsliga.

Vilket går stick i stäv med klubbens utveckling de senaste åren.

Några dagar senare träffar jag historikern och tidigare styrelseledamoten i FC Barcelona, Jaume Sobrequés. Vi slår oss ner på hans lokala hål-i-väggen-bar, nästdörrs om hans bokbelamrade kontor, och blir sittande där i nästan en och en halv timme, då och då avbrutna av andra gäster som vill flika in detaljer som de anser vara viktiga för att förstå dagens situation.

Sobrequés har skrivit om Kataloniens historia i sju band och även en bok om FC Barcelonas historia. Som akademiker och intellektuell är han mån om att skilja myt från verklighet.

Han påpekar att »martyren« Josep Sunyol med största sannolikhet avrättades för att han var deputerad för vänsterpartiet Esquerra Republicana de Catalunya – inte för att han var ordförande i Barça.

– Däremot är det sant att folk i Katalonien under Franco-tiden höll fast vid institutioner som kunde ha symboliska värden gentemot diktaturen. FC Barcelona var en av dem – men inte den enda, säger Jaume Sobrequés.

Det modernistiska konserthuset Palau de la Música Catalana och berget Montserrat – en symbol lika stark som Fuji för Japan – spelade alla en viktig roll. Tyngst i sammanhanget var dock fotbollslaget.

Den idrottsliga rivalitet som fanns, och finns, mellan Barça och Real Madrid sammanföll med rivaliteten mellan Katalonien och Spanien.
Real Madrid sågs som regimens klubb vilket kontrasterades mot den väldigt katalanska synen på sig själva som offer. Det sades att domarna favoriserade Real Madrid.

Men Jaume Sobrequés vill inte helt köpa bilden att Real Madrid var Francos lag.

– Franco var inte en man som var särskilt förtjust i sport. I dag är det väldigt svårt att skilja den objektiva sanningen från uppfattningen om vad som hände. Är det sant att domarna hjälpte Madrid? Det skulle vara väldigt svårt att leda i bevis, men i det kollektiva katalanska medvetandet är det en väldigt utbredd sanning.

Det är denna historia som Joan Laporta och många av hans företrädare delvis har manipulerat fram och sedan exploaterat, menar Sobrequés.
– Bilden av FC Barcelona som frontfigur i kampen för demokrati under Francos diktatur är helt enkelt inte sann.

Tvärtom var alla styrelseledamöter i FC Barcelona under Franco-tiden anhängare till regimen.

– Varenda en av dem, utan någon som helst tvekan. Ingen ordförande eller styrelseledamot satt i fängelse för att de försvarade Katalonien eller demokratiska värden. Ingen. Så var däremot fallet i många andra sektorer av samhället.

Samtidigt finns det grunder för bilden av det politiskt separatistiska FC Barcelona. En fotbollsklubb är mer än de personer som sitter i dess styrelse, och en av få platser där man kunde se den förbjudna katalanska flaggan med de fyra röda och fyra gula ränderna under Franco-eran var på klubbens stadion Camp Nou.

Något liknande skedde på Athletic Bilbaos hemmaarena San Mamés där publiken ofta viftade med den förbjudna baskiska flaggan Ikuriñan. Efter att den baskiska separatistorganisationen ETA utlöst en bomb som sprängde Francos tilltänkta efterträdare amiral Luis Carrero Blancos bil 20 meter upp i luften, firade delar av Athleticfansen mål mot Real Madrid genom att kasta sina baskrar i luften och sjunga »han flög, han flög«.

Även om Katalonien och Baskien förenas i sitt komplicerade förhållande till den spanska centralmakten finns annat som skiljer dem åt. Medan Baskien är en vindpinad bergig kust vid den oroliga Biscayabukten med ett uråldrigt språk som inte är släkt med något annat i Europa, har Katalonien alltid varit en kosmopolitisk trakt som har haft täta handelsförbindelser med resten av världen.

Mest avgörande för fotbollen är skillnaden i synen på blodets betydelse för den regionala självkänslan.

Den baskiska nationalismens fader, Sabino de Arana, engagerade sig för att hålla den egna rasen ren. Katalonien har alltid haft en mer modern syn på nationalitet – grundaren av FC Barcelona, Joan Gamper, ses som ärkekatalan trots att han hette Hans Kamper när han invandrade från Schweiz.

Athletic Bilbao har inskrivet i stadgarna att spelarna ska vara av baskiskt blod, medan FC Barcelona traditionellt har byggt sitt lag på spektakulära värvningar av världsstjärnor som Diego Maradona, Johan Cruyff, Ronaldo och Ronaldinho.

I början på november utnämndes Johan Cruyff till förbundskapten för det inofficiella katalanska landslaget. Ett kontroversiellt beslut då holländaren inte talar ett ord katalanska, trots att han bott i Barcelona i tre decennier.

Men Cruyff är på god väg att göra sig till katalan. Han är kanske både den bäste spelare och den bäste tränare som FC Barcelona har haft, och framför allt döpte han 1974 sin son till Jordi, efter Kataloniens skyddshelgon – i Sverige känd som S:t Göran. Detta trots att alla katalanska namn var förbjudna under Franco-tiden.

Genom sådana symbolhandlingar har de utländska spelarna accepterats historiskt.

Men på senare år – under Joan Laporta – har utvecklingen gått mot allt flera egna produkter i laget. Spelare som Xavi, Puyol, Piquet och Bojan kan prata katalanska med varandra på planen när de inte vill att motståndarna ska förstå vad de säger.

Lagets nuvarande tränare Josep »Pep« Guardiola har en gång sagt att han föredragit att spela för Katalonien i stället för Spanien om valet hade funnits.

I maj i år vann Barça mot Real Madrid på bortaplan. För många Realsupportar var det faktum att Guardiola pratade katalanska på den efterföljande presskonferensen nästan lika chockerande som resultatet: 6–2 till Barcelona.

Ibland blir fotbollsklubbens ambition att hålla sig till katalanska nästan komisk, som när en läsare i tidningen Vanguardia på spanska klagar över parkeringsmöjligheterna på klubbens stadion, och klubben skriver ett svar på katalanska.

Betoningen av det lokalpatriotiska har skett parallellt med de sportsliga framstegen. Det paradoxala är att förtrycket av det katalanska samtidigt har minskat. Spaniens premiärminister José Luis Zapatero är uttalad FC Barcelonafan, till skillnad från hans företrädare José María Aznar som ofta syns på Real Madrids matcher. Den »katalanska stadgan« har också ändrats så att Katalonien nu officiellt beskrivs som en nation.

I skenet av att motsatsförhållandet till Real Madrid och Spanien håller på att luckras upp kan det tyckas märkligt att ordförande Joan Laporta trappar upp den nationalistiska retoriken.

Men Jordi Borda, journalist på katalanskspråkiga Catalunya Radio, ser inget konstigt i det. För honom är det bara den andra sidan av myntet som har gjort FC Barcelona så framgångsrikt: satsningen på katalanska spelare och tränare som är uppvuxna med en stark känsla för vad klubben representerar för katalanerna.

– Det som Laporta gör nu är att han försöker återkoppla till tidigare ordföranden, som var involverade i politiken – i katalanismen och kampen för demokratin, säger Jordi Borda.

Det har länge ryktats att Joan Laporta förbereder sig för att ta steget in i politiken. På senare tid har han inte missat ett tillfälle att visa att han är katalansk nationalist och förespråkare för ett självständigt Katalonien.

Efter middagsmötet på Hotel Majestic är det enda oklara om han kommer att gå in i något av de existerande nationalistpartierna, eller om han kommer att bilda ett eget parti.

– På andra håll – i Spanien och Madrid – kritiserar de Laporta för att han uttrycker politiska åsikter. De ser det som att han är ordförande för en fotbollsklubb och inte borde blanda sig i politiken, men så ser vi det inte här. Vi är ett land utan stat – och Barça hjälper oss att hålla vårt land vid liv. Klubben har aldrig haft så många medlemmar och fans som nu.

Känslan att Barcelona är mer än en klubb lyckas man paradoxalt nog också överföra till klubbens utländska stjärnor.

När Zlatan Ibrahimovic spelade i Inter gjorde han lite som han ville på och utanför planen. I Barcelona har han underordnat sig lagets spelstil, och börjar alltmer likna de städade och väluppfostrade Xavi och Iniesta i sitt uppträdande.

När tidningen La Vanguardia i en intervju frågar Zlatan om han tar språklektioner svarar han:

– Ja, jag har börjat så smått med katalanska.

Lång väg till nation

År 897 blir grevskapet Barcelona ärftligt (sanktionerat av de frankiska kungarna). Detta ses som inledningen till ett självständigt Katalonien.

1137 förenades Katalonien genom giftermål med Aragonien och det nya kungariket Aragonien expanderade sitt territorium fram till mitten på 1400-talet.

1479 bildade den aragoniske kungen Ferdinand den katolske den första spanska statsbildningen.

1640, under trettioåriga kriget, utropades Katalanska republiken med löfte om beskydd från Frankrike. Efter att franska trupper lämnat Katalonien 1648 anföll Filip IV Katalonien och fyra år senare var regionen åter en del av Spanien. Katalanerna fick behålla en friare författning fram till 1714, då centralmakten stärktes.

Under 1800-talet
industrialiserades Katalonien snabbt och vid slutet av seklet började en stark regional självkänsla byggas upp, vilket skapade katalanismen i dess moderna tappning.

1910 lade Francesc Cambó fram den katalanska stadgan, vilket fyra år senare ledde till en viss självtändighet.

1934 utropade Luis Companys – den då ledande katalanska politikern – »en katalansk stat inom den spanska federala republiken«, en handling för vilken han dömdes till 30 års fängelse. När spanska inbördeskriget bröt ut blev Companys en ledande figur. 1939 gick han i exil i Frankrike, där han följande år greps av nazityskar och deporterades till Francos Spanien, där han arkebuserades. Efter Francos seger förbjöds användandet av katalanska i alla officiella sammanhang.

Efter Francos död 1975 och tillkomsten av en demokratisk konstitution 1978, fick Katalonien utökad politisk och kulturell autonomi.

2006 genomfördes en folkomröstning om ändringar i den katalanska stadgan. Efter att mindre än 50 procent av de röstberättigade katalanerna sagt sitt ändrades Kataloniens status till att vara en nation.

Källa: Katalanska regeringens hemsida, Wikipedia

Fakta | Katalonien

Katalonien (katalanska Catalunya; spanska: Cataluña) omfattar de fyra provinserna Lleida, Tarragona, Girona samt Barcelona där även huvudstaden med samma namn ligger.

Yta: 32 114 kvadratkilometer, vilket är ungefär lika stort som Jämtland.

Invånare: 7,1 miljoner (2006).

Huvudsaklig näringsverksamhet: Tillverkningsindustri samt vin- och olivoljeproduktion. Vinregionen Penedès är Spaniens näst största efter Rioja, proppfull med små och stora vingårdar.

Kuriosa: Katalonien har en lika lång tradition av spa som till exempel Ungern, och de många »Balnearios« – badhotellen – håller mycket hög standard.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera