Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Kamp utan framgång. Kampanjerna för Dawit Isaak har varit många men brodern Esayas (i rött) vägrar ge upp.

FEAmote
Livsstil

Hur viktig är Dawit Isaak – egentligen?

Journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i 3 000 dagar. Svenska affärsintressen i Eritrea ligger bakom makthavarnas ointresse, skriver Arne Ruth och Susanne Berger.

Den 18 november publicerade vi en debattartikel i Dagens Nyheter som tog upp några av de politiska och ekonomiska faktorer som spelar in i dramat kring Dawit Isaak. Artikeln ifrågasatte det svenska utrikesdepartementets politik av tyst diplomati i fallet, och framhöll också att Dawit Isaak ännu åtta år efter sitt fängslande fortfarande inte har något fungerande juridiskt ombud.

Dagen därpå tryckte 91 svenska tidningar en appell för Isaak som författats av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Ändå har den offentliga reaktionen på de båda artiklarna varit förvånansvärt dämpad.

Denna tystnad reser en fundamental fråga: Hur viktig är Dawit Isaak egentligen för Sverige? För svenska beslutsfattare och för den svenska allmänheten?

Vår artikel i Dagens Nyheter väckte bara en enda stark offentlig reaktion, nämligen från Erik Belfrage, bror till kabinettssekreterare Frank Belfrage. Han hävdade att vi på ett otillbörligt vis hade knutit hans namn till Dawit Isaak och Eritrea och krävde att DN skulle införa ett »förtydligande« i frågan.

Erik Belfrages reaktion är intressant på flera sätt. När vi nämnde hans person lät vi inte på minsta sätt antyda att han eller hans arbetsgivare, Wallenberggruppen, skulle ha något personligt eller affärsmässigt engagemang i Eritrea.

I stället framhöll vi vikten av att svenska UD noggrant överväger utgången av Sveriges eventuella framgång eller misslyckande i Eritrea, inte minst i ljuset av mera övergripande regionala och globala intressen. Både Eritrea och den afrikanska kontinenten som helhet besitter viktiga naturresurser, i synnerhet guld, koppar, nickel och uran. Svenska affärsintressen är djupt involverade i utvinningen av dessa resurser, framför allt genom företaget Lundin Mining Corporation. Lundin har i sin tur vittgående internationella förbindelser på andra ekonomiska områden, exempelvis inom energisektorn, och i länder som är strategiskt viktiga för Sverige, inklusive Ryssland.

Vi insinuerade med andra ord inte att enskilda individer skulle vara »skyldiga genom samröre«. Däremot påpekade vi en viktig, om än inte särskilt uppmärksammad »påverkan genom samröre«. Naturligtvis är det så att bedömningen av Sveriges övergripande intressen och prioriteringar inte sker i ett lufttomt rum utan i hög grad påverkar det sätt på vilket man hanterar känsliga frågor som Dawit Isaak. Ändå tycks det vara oerhört svårt att få till stånd en öppen diskussion i Sverige om dessa förhållanden, och särskilt om den svängdörr som existerar mellan UD och storföretagen.

Även i de fall där det nära samröret mellan politik och näringsliv ännu inte lett till någon direkt intressekonflikt finns det starka intressen som förenar svenska utrikesdepartementet och den svenska internationella företagslobbyn.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning. Trots det har Lundinföretagens djupa inblandning i Eritrea rest viktiga och nya frågor om Sveriges engagemang i kampen för mänskliga rättigheter, i synnerhet som det påverkar Dawit Isaaks öde.

Det svenska näringslivet kan inte gärna påstå sig stå utanför denna vidare »påverkanscirkel«, något som man också är medveten om. Det är därför som enbart ett omnämnande i samband med en person som Dawit Isaak och Eritrea leder till ett formellt avståndstagande i pressen.
Detta reser återigen frågan: Hur viktig är Dawit Isaak för svenska beslutsfattare, inklusive politiker och affärsmän? Det realistiska svaret är förmodligen »inte särskilt viktig«.

Om politik är det möjligas konst, som Otto von Bismarck en gång hävdade, då är diplomati förmågan att välja rätt prioriteringar, i synnerhet för en stat med en så djupgående humanistisk tradition som Sverige.

Vi inser mycket väl att det är en extremt svår uppgift att försöka påverka regimen i Eritrea, men det är också uppenbart att Dawit Isaak inte har hamnat tillräckligt långt upp på den officiella listan över prioriteringar. Den centrala frågan kvarstår: Är detta verkligen två uppgifter som totalt utesluter varandra – att tydligt ta ställning för en svensk medborgare i svårigheter och samtidigt tillvarata legitima svenska intressen, såväl politiska som ekonomiska, på den afrikanska kontinenten?

Det finns tecken som tyder på att även den svenska offentlighetens engage­mang håller på att mattas. Inte för att man inte längre bryr sig, utan för att man känner att man inte kan göra så mycket mer.

Den nyligen genomförda kampanjen i Expressen och andra medier var oerhört viktig, men de konkreta effekterna blev inte särskilt omfattande – ingen påtaglig ökning av protestlistan med namnunderskrifter, inga växande donationer och inga spontana protester som skulle ha tvingat antingen eritreanska eller svenska myndigheter att agera. Om inte den här kampanjen kan förankras i ett seriöst juridiskt arbete för mänskliga rättigheter, och samtidigt föras upp på en internationell nivå, kommer den antingen att upplösas helt eller förbli verkningslös.

Processen börjar faktiskt på hemma­plan: Dawit Isaak måste omedelbart få ett skickligt juridiskt ombud som kan företräda honom i alla diskussioner både i och utanför Sverige. Enligt den kanadensiske advokaten David Matas, som specialiserat sig på mänskliga rättigheter, har Internationella Rödakorskommittén inte bara en juridisk rätt utan också en juridisk skyldighet att kräva att få träffa Isaak i fängelset. Och även om vi inte tvivlar en sekund på svårigheten i att kunna utöva denna rätt, måste det nu göras en gemensam ansträngning av alla parter för att verkligen komma till klarhet om vissa grundläggande omständigheter kring Isaaks tillstånd, till att börja med huruvida han fortfarande är vid liv.

I det här läget kan bara en omfattande, internationell och offensiv handlingsstrategi rädda Dawit Isaak. En av de saker som måste göras är att anlita ett speciellt sändebud eller förhandlare i ärendet, som kan arbeta i nära sam­arbete både med svenska utrikesministeriet och olika organisationer för mänskliga rättigheter. Det finns ingen mer tid att förlora.

Arne Ruth var tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter.

Susanne Berger är forskare vid American University i Washington, DC, och har specialiserat sig på fallet Raoul Wallenberg.

6 thoughts on “Hur viktig är Dawit Isaak – egentligen?

  1. Birtukan Midkesa skriver:

    varför pratar ni bar om dawit? varför inte om Birtukan Midkesa? hemlig agenda?

  2. Susanne Berger skriver:

    Henrik – what seems to be necessary, as you point out, is a principled stand and the required arm twisting behind the scenes. Key is that the Swedish government makes it crystal clear to the Eritrean regime and to the world at large that it finds the current situation utterly unacceptable and that it does so in very strong terms. Obviously, some kind of compromise will have to be reached. While the Eritrean President appears unresponsive, there are undoubtedly options that would get his attention.

    Susanne

  3. Åke Wredén skriver:

    För fler uppgifter om gruvbolag – och statliga organ – som hjälper Eritreas diktatur att skaffa inkomster från gruvverksamhet, se min artikel på debattplats i Upsala Nya Tidning – den finns på nedanstående länk:

    http://www2.unt.se/avd/1,,MC=2-AV_ID=961852,00.html

    Med vänliga hälsningar

    Åke Wredén

  4. Henrik, liberal skriver:

    Sverige kan börja med att kasta ut de eritreanska diplomaterna från Sverige. Makt och pengar är det enda som regimen i Eritrea förstår sig på.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera