Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Självkänslan växte i fängelset«

För Vicky von der Lancken finns inget alternativ. För henne är äventyret att driva Oscars och China, att producera teater, musikaler, sommarlustspel och turnéer.

Högriskaffärer i en värld av ostadigt väder och ekonomisk nedgång och i en vardag av tidspress och kinkiga skådespelare.

Sånt känns i magen? undrar jag prövande, när första glaset chablis hällts upp.

– När vi är framme vid premiärdagen har jag redan förbrukat 13 miljoner kronor. Sådant gör att man känner sig tio år äldre på några månader, säger Vicky von der Lancken.

Så det är lite av gambling?
– Ja. Därför förstår jag min son Johan. Han är 42 år och det är han som hanterar budget och förhandlar. Men han vill inte ta över som vd.

Vicky, döpt till Lillemor Birgitta, är adopterad, men hennes adoptivmamma dog när hon bara var sju år. Det har påverkat henne starkt.

– Jag minns min pappa säga: »Det ska vi klara. Vi ska vara duktiga.« Det har satt sig. Ja, jag har varit duktig hela mitt liv. Men jag vet att pappa var så orolig när jag gav mig in i nöjesbranschen. Vad ska det bli? Och min styvmor nummer två sa: »Hon gör ju ingenting. Hon pratar bara i telefon!« Hon förstod inte att det var samtal om produktioner och engagemang.

– Ja, jag tror att en olycklig start är lika med en god start. Men det har gjort att jag alltid söker trygghet.

Hon får det att låta som om trygghet och risktagande är olika sidor av samma mynt. Hon lever i ett högt tempo, och i vänkretsen finns det de som oroas över hennes rastlösa pendlande till Mallorca, där hon har en våning mitt i det gamla Palma.

– Det är snabbvisiter jag gör dit, men hellre tre dagar än inga alls. Mallorca var målet för min första utlandsresa. Det var 1961, jag var nitton år. Jag är väldigt glad i ön. Jag sitter på altanen och läser – helst biografier eller gärna en Marianne Fred­riksson. Men inte deckare – jag blir så rädd.

När hon är hemma och arbetar tar Vicky von der Lancken det lugnt på morgonen, läser tre morgontidningar och äter frukost i sängen klockan nio – rutbröd med smör och ost och en tomatskiva. »Jag är aldrig på kontoret före tio.«

Men sen är det järnet. Hon lever enligt Noel Cowards maxim: »Work is more fun than fun.«

Du är 67, pensionär. När lägger du av?
– Jag har inte tid att lägga av.

Hon reser mycket, nyligen har hon varit med sina kompanjoner på inspirationsresa och sett musikaler och teater, först i New York och sedan Las Vegas.

När nu Dramaten spelar Killinggänget, är det då dags för dig att sätta upp Hamlet på Oscars?
– Det ingen dum idé. Jag tror att Stadsteaterns publikframgångar till stor del beror på att den också är inne i den breda sektorn. Och nu drar Killinggänget stor publik på Dramaten. Jag gläder mig över att Marie-Louise (Ekman) kommit dit. Hon tycker verkligen om skådespelare. Att teatrarna nallar från varandra är också bra. Det är bra att skådespelarna är ute och luftar sig.

Vad är viktigast för en succé? Manus, regi eller casting?
– Manus är viktigast. Vi vill berätta en bra historia. Den måste vara trovärdig. Regin måste sedan ta fram det bästa. Naturligtvis är castingen också viktig. Om jag måste namnge några favoriter så är det Johan Ulveson, Robert Gustafsson, Suzanne Reuter och Peter Dalle.

Har tittskåpsteatern (som bygger på en scenografisk lösning som använder sido- och fondkulisser) någon framtid?
– Den mogna publiken uppskattar den här typen av teater. Vi har exempelvis spelat »My Fair Lady« i tre säsonger på Oscars. Den yngre publiken, som bestämmer sig sent, söker sig i stället till Rival.

Men teaterdirektörens liv har inte bara bestått av framgångar. Vicky von der Lancken dömdes för sex år sedan för skattebrott och fick avtjäna fem månader på den öppna anstalten Sagsjön i Västsverige.

Vad har du för minnen från den tiden?
– Kärlek och vänskap från vänner och från familj. Och lite komik. Jag minns hur Magnus Uggla kom och hälsade på mig på anstalten. Efteråt kom en av de intagna och sa barskt: »Jag såg nog. Uggla. Men det ska jag säga, är det Persbrandt som kommer, då vill jag veta det i förväg så att vi inte missar att se honom.«

Blev du en bättre människa av straffet?
– Min självkänsla växte. Jag fick tid och därigenom jämvikt mellan självkänsla och självförtroende.

Vad är din speciella talang?
– Jag bryr mig. Jag har tid. Jag minns att Hasse (Alfredson) sa: »Du är en ljus människa, Vicky.« Och av nitton år med Povel lärde jag mig mycket.

Vad är det bästa du har gjort?
– »Singing in the Rain«. Men det var med »I hetaste laget« som jag tog mitt stora, viktiga steg. Jag hade pantsatt allt i mitt liv för att resa startkapitalet.

Hur får du uppslagen till det du ska sätta upp?
– Jag har intuition. Därför landar vi rätt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera