Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Björn von der Esch

Politiker, dog den 10 mars, 80 år gammal.

Björn von der Esch gav mig min första tuffa lektion i journalistik. Jag var nyanställd som allmänreporter på »Ekot« och han var kungens förste hovmarskalk. Det var tidig höst 1975 och den unge kung Carl Gustaf skulle göra en av sina första Eriksgator. Jag hade lyckats övertyga »Eko«-chefen om att detta borde bevakas också i »Ekot«, inte bara i dampressen, och jag bad om företräde hos hovmarskalken.

Han tog emot, artig men misstänksam uppe på Slottet. Han spände ögonen i mig och undrade varför jag ville bevaka kungen, det var ju inget som vare sig »Rapport« eller »Ekot« verkade ägna sig åt. Jag försökte förklara min uppfattning att kungens förmåga att samla stora folkskaror runt om i landet ändå hade relevans också i nyheterna, och att min ambition inte var någon annan än att spegla detta som ett fenomen.

–  Ja, du grabben, det blir inte lätt för dej, suckade Björn von der Esch. Anting­en får du alla gamla käringar på dej, eller också alla dina kollegor.

Jag hade inget svar. Jag var slagen till slant av hur förste hovmarskalken kunde uttrycka sig om sin uppdragsgivares främsta supportrar bland de äldre damerna på Östermalm. Samtidigt formulerade han i en enda mening tidens journalistiska dilemma. Om jag var för devot mot kungen skulle jag väcka kollegornas löje och vrede. Om jag hånade eller kritiserade monarken skulle jag reta upp en viktig del av publiken.

Björn von der Esch utmanade mitt journalistiska etos. Visst borde jag kunna skildra en Eriksgata utan att göra det till en propagandarapportering för eller emot monarkin? Borde inte jag som nyhets­reporter kunna rapportera om kungens förehavanden så att det var intressant och viktigt för hela min publik – både republikaner och monarkister?

Frågan känns inte helt inaktuell 35 år senare när vi står inför en ny stor kunglig aktivitet. Björn von der Esch gav mig min första lektion i konsekvensneutralitet. Jag försökte leva upp till det von der Esch lärde mig, och vi sammanstrålade genom åren.

Det var han som organiserade kungen och Silvias bröllop. Men han får inte vara med om Victoria och Daniels. Björn von der Esch avled i början av mars 2010. Därmed har en rakryggad gentleman i politiken gått ur tiden. Efter sin tid i kungens tjänst tog godsägaren från Sörmland tjänst hos folket. Han valdes in i riksdagen för moderaterna 1991. Han satt bland annat i konstitutionsutskottet och drev frågor om rättsstaten hårt. När EU-frågan hettade till kom han att bli en av de främsta representanterna för en på europeisk nivå fullkomligt naturlig del av EU-motståndet; det konservativa motståndet, grundat i försvaret av kronan och nationen. EU-kritik är ju inte självklart ett vänsterprojekt, utan kan som i till exempel Storbritannien likaväl vara ett högerprojekt. Men det konservativa EU-motståndet har i Sverige inte haft någon mer självklart lysande förespråkare än just Björn von der Esch. Det ledde honom givetvis till konflikt med ledningen i sitt eget parti, och under kuppartade former petades han från moderaternas riksdagslista 1994.

Men Björn von der Esch lät sig inte kuvas och stod för sina åsikter. Han kom 1998–2006 tillbaka som riksdagsledamot för kristdemokraterna, och blev därefter kandidat för junilistan i EU-parlamentsvalet 2009. Han drev sitt motstånd mot EU- och EMU-projekten med stolthet och konsekvens. Han var inte för fin för att slåss på gator och torg. Hans ord i radions insändarprogram »Klarspråk« den 11 juni 2003 fångar hans stridbarhet:

– Om bara tre månader är det dags för Sveriges nästa och definitiva maktöverlåtelse till EU – makten över ekonomin. I en ohelig allians mellan opposition och regering framställs detta som ett oskyldigt val mellan krona och euro, en närmast osannolik parodi på demokrati. När Persson och Bildt i ljuvt samförstånd vädjar till folket att för fosterlandets bästa inte utlämna Sverige till valutaspekulanter och därmed hamna i isoleringens kyla tillsammans med Ryssland, då är måttet rågat.

Med Björn von der Esch har svensk konservatism förlorat en färgstark förgrundgestalt.

Erik Fichtelius är journalist.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera